Den Improviserade Schlagerfestivalen ska strax dra igång och jag och min kompis hänger med var sitt glas vin i foajén utanför Hörsalen. Människorna som minglar runt omkring oss består av en salig blandning åldrar och stilar, och tycks inte ha någon gemensam nämnare mer än att de gillar improvisationsteater – eller schlager – eller kanske både och. Förväntan hänger i luften, och killen i dörren har dagen till ära hängt på sig en fluffig fjäderboa. Jag pratar med en av arrangörerna och får höra att evenemanget vuxit rejält efter framförandet på Kulturhustaket i somras, nu finns ett helt band med på scenen, och medan vi väntar bjuder Ola Aurell på foajéunderhållning.
Vi upptäcker ganska snart att vi är i minoritet, jag och min kompis. Paret som frågar om de får dela bord med oss blir nästan förvånade när de upptäcker att vi aldrig sett Den Improviserade Schlagerfestivalen. Själva är de inne på sjätte eller sjunde året, och det är tydligt att de är lite stolta över att de vet hur allt går till. Själva försöker vi hitta på skojiga låttitlar som vi skriver på lappar och lägger i en korg, med förhoppning om att just vårt verk blir det som artisterna senare ska framföra. Det går så där. Det är bara att inse att vi är noviser på området. När vi sedan satt oss i den fullpackade salongen och konferencieren Johan Humlesjö kollar vilka som sett denna schlagerfestival tidigare så räcker tre fjärdedelar av publiken upp handen. Som en stor glad familj, hinner jag tänka. Sen brakar spektaklet igång.
Det tar inte många sekunder innan jag och min kompis är helt med på noterna. Vi fnissar och skrattar precis som alla andra; fascineras över detta ledord nu som styr hela kvällen; häpnar över improvisatörernas mod och snabbtänkthet, förmågan att blunda och hoppa rakt ut, spotta ur sig roliga texter utan ens några sekunders betänktetid. Falsettsång och roliga skrik, skutt och invecklade danssteg, improviserat hångel på scenen – ju mer vi skrattar och applåderar, desto mer släpper artisterna loss. Jag gillar denna fullständiga hyllning till nuet, som känns fräscht i dessa tidevarv när till och med dokusåpor följer manus. Men i improvisationen finns också något genuint, som en blinkning till äldre tider där man kunde äga en middagsbjudning genom att bjuda på de kvickaste replikerna.
Scenen är fulsnyggt schlagerpimpad med gigantiska (plast)växter som halvt döljer fyrmannabandet – det ser ut som om de spelar i en djungel – en bred trapp är uppbyggd för deltagarna att sitta på, och en djup länsfåtölj à la Arne Weise står längst fram vid scenkanten. Därifrån styr Johan Humlesjö med säker hand kvällens show, berättar små (mycket fantasifulla) anekdoter om varje artist, drar lappar med musikgenres – country, disco, bollywood – och därefter en låttitel, sen är det bara för improvisatören att kasta sig ut. Publiken avgör genom jubel eller handklapp vilket bidrag som går vidare och vilket som hamnar i Dödens Grupp. Själva tävlingsmomentet är både viktigt och inte; förlorarna får lika delar kärlek som vinnarna, och båda får dessutom en ny chans med en ny låt. Dessutom bjuds publiken efter pausen på lite andra improvisationsövningar, om vi nu mot förmodan inte skulle ha blivit tillräckligt bitna. Mycket roligt!
Till att börja med antecknar jag låttitlar – ”Det var inte jag”, ”Jag flyger bland molnen”, ”Det blev 103”, ”Det kommer någon snart”, ”Skatter”, ”Klara, färdiga, stopp” – men efter en stund släpper jag det och lyssnar bara. Två improvisatörer utmärker sig lite extra genom fyndiga rim och fantastiskt kroppsspråk – Helena Lindegren och Christoffer Strandberg – och hamnar så småningom mycket rättvist i final mot varandra. När Strandberg tar hem segern med sin 70-talsballad om en punschveranda får killen som skrivit det vinnande bidraget komma fram för applåder och blommor. Sedan är det dags för en repris av numret och vi fnissar och undrar hur han ska lyckas – kommer han ens ihåg vad han sjöng nyss? Men Strandberg är kvicktänkt och kör på både engelska och finska, en skön blinkning till Eurovision Song Contest, och jublet vet inga gränser.
Den improviserade Schlagerfestivalen är att jämföra med en berg- och dalbana – det är bara att hålla i sig och hänga med. Och när man kliver av, rödmosig och vimmelkantig, så vill man genast åka igen. Ett stort tack till Stockholms Improvisationsteater, och till det duktiga bandet som bidrog till skönt sväng på scenen. Tack även till kostymören som skapade en oförglömlig kavalkad av fantastiska kreationer från olika årtionden och världsdelar!
Läs mer om Stockholms Improvisationsteater
