På djupet med Kristina Lugn

Visste ni att Kristina Lugn är rolig? Det är hon. Väldigt rolig. Redan efter de första orden hon yttrar när hon sätter sig till rätta får hon publiken att skratta. Och det fortsätter under hela samtalet.

Kristina Lugn är klädd i svart från topp till tå. Det enda som bryter av färgmässigt är det vita pärlhalsbandet runt halsen och det omisskännliga långa röda håret. Hon förklarar under samtalet hur det kommer det kommer sig att hon alltid klär sig i svart. Mer om det senare i texten.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet, har följt Kristina Lugn under många år. Han har intervjuat henne många gånger. Och recenserat, är Kristina Lugn noga med att påpeka. Lars Ring berättar att han har sett alla Kristina Lugns pjäser och läst varenda dikt som hon har skrivit. Kristina Lugn blir förvånad och imponerad när hon får veta att han har sett alla hennes pjäser. ”Håll med att om en del av mina pjäser är nästan exakt likadana bara med en annan titel och andra skådespelare?!”, säger hon.  Lars Ring håller inte med, men menar att det finns vissa teman som är återkommande. Som exempel nämner han att det väldigt ofta är två människor som är i dialog med varandra i ett slutet rum. Lars Ring berättar att hans sambo var irriterad över att det inte var ett lyckligt slut på ”Hjälp sökes”. Då protesterar Kristina Lugn genast: ”Det är väl ett lyckligt slut. Vem är du sambo med?!” och publiken brister ut i skratt. ”Jag tycker att slutet är strålande lyckligt”, fortsätter hon.  ”Alltså, de dör ju inte på slutet. SÅ lyckligt är det inte”, skojar hon vidare.

”Hjälp sökes” är en musikal skriven av Kristina Lugn med musik och sångtexter av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som just nu spelas för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm.  Den kommer att teliviseras och med lite tur kommer den att fortsätta gå på Orionteatern under våren 2014, avslöjar Kristina Lugn för oss som inte har lyckats få tag i biljetter till musikalen.

Lars Ring läser ett citat ur musikalen:

 ”Jag brukar säga så här: jag förstår inte varför människor är så angelägna att förstå sig själva och varandra. Förståelse är för veklingar, tycker jag. Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium.”

Kristina Lugn förklarar att det inte är svammel i största allmänhet utan att hon tycker att man ska värna om det som är ett mysterium i livet.

När Kristina Lugns morfar, Nimrod, kommer på tal låter hon väldigt kärleksfull och man förstår att han var spelat en mycket viktig roll i hennes liv. Kristina Lugn berättar att hon växte upp i Västergötland och det språk som omgav henne beskriver hon som att det lät som om Bert Karlsson bodde överallt. Hennes morfar däremot var kantor i Tierps sockenkyrka och Kristina Lugn fick ofta resa dit på loven när hon var mellan 3-7 år och vara med honom i kyrkan. Där fick hon höra rikssvenska och det kyrkliga, liturgiska språket som hon tycker är väldigt vackert. Det gav henne ett sinne för skönheten i det obegripliga. Det gjorde ett sådant intryck på henne att hon väldigt tidigt försökte skriva psalmer. Dock har hon aldrig försökt skriva obegripligt, påpekar hon, men hon har försökt skriva i kontakt med det obegripliga. Hon beskriver hur fantastiskt det var att som ungt barn komma i kontakt med hela livscykeln, allt från dop till begravningar. Framförallt lärde det henne att språket har både en farlig och frigörande kapacitet. Lars Ring lyfter fram att Kristina Lugn har en otroligt stark rytmkänsla i språket. Kristina Lugn protesterar igen. ”Inte otrolig, men jag har en viss rytmkänsla”.

Stunden innan döden, väntrummet inför döden, det är något som Lars Ring tycker att Kristina Lugn ofta återkommer till i sina texter. Kristina Lugn konstaterar att det är synd att hon har varit så upptagen av tankar på döden istället för att försöka leva. Det stora problemet för henne är det stora sveket, att bli sviken och övergiven. ”Det yttersta sveket är ju faktiskt döden”, säger hon.

 ”När jag ser mina barn och barnbarn är det för mig fullständigt obegripligt att jag kommer att bli tvungen att försätta mig i en situation, nämligen att vara död. När jag inte ens kan låna dem några pengar eller få veta hur det går för dem och försöka hjälpa till med det lilla jag kan. Och att de kommer att sakna mig ungefär lika lite som jag saknar Nimrod”.

Kristina Lugn berättar om sitt flirtande med självmordstankar som hon har ägnat sig mycket åt i livet. Det har varit ett slöseri med tid, konstaterar hon nu i efterhand. Hon önskar att hon hade fått mer hjälp med det när hon var yngre. Ibland har hon försökt göra experiment med sig själv och säga till sig själv att hon ska le mot alla hon möter och att hon varje dag måste utsätta sig själv för någon typ av glädje. Hon tycker att det faktiskt har fått henne att bli lite gladare. Det stora som dock har förändrat hennes liv väldigt mycket till det positiva är att vara med sina barnbarn. Så fort hon lade ögonen på den första lilla bebisen stod det klart för henne att det är det här som är kärlek. Att få ta hand om någon.  Hon tycker att det hemska med att vara mycket ensam är att man blir dum i huvudet. ”Man försöker förvandla den inre monologen man har hela tiden och få till det att det ska bli en dialog istället”. Lars Ring gör en återkoppling till dialogen som ofta förekommer i hennes pjäser och han tror att det är en dialog mellan Kristina Lugns självbild och hennes egentliga jag. ”Jag försöker tala förstånd med mig själv”, förklarar hon.  Hon tror att många självmord egentligen är ”olyckshändelser”. Att någon råkar stå vid en tunnelbaneperrong och ser tåget komma och så tänker personen att den på en halv sekund kan lösa alla problemen genom att försvinna. Men så har man en spärr som gör att man kommer ihåg att det finns andra människor. Men man kan vara så förtvivlad att man tappar kontakten med de där spärrarna.  ”Det är ett väldigt slöseri med tid att ständigt behöva påminna sig om det. De flesta människor vet detta automatiskt”, menar Kristina Lugn, men hon själv måste ständigt påminna sig själv om det där.

”Döden har ett konstigt sätt att älska sina barn. Hon kommer närsomhelst. Till vem som helst. Hon har ett konstigt sätt att alltid hitta sina barn. Döden har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Hon äter deras mat, hon skrämmer deras vänner. Och när de klagat tar hon fram sin kalla hand. Då skriver hon med sitt kalla namn på deras aldrig mera kyssta läppar”.

Kristina Lugn berättar att hon har använt sig av metaforen att döden är en kvinna några gånger. Hon nämner ”Nattorienterarna” där det står något i stil med att döden ropar hem barnen från livets hårda skola. Hon fick vid ett tillfälle ett väldigt sorgligt brev från en kvinna som hade blivit sårad av den texten. Kvinnan hade nämligen förlorat sitt barn och menade att så skulle ingen mamma göra. Det tog Kristina Lugn jättehårt. Hon menar därför att det inte är så att hon går omkring och sprider tröst. ”Fråga de som känner mig”, säger hon. Lars Ring inflikar att Kristina Lugn för andra gången under det här samtalet blandar ihop sina texter med sig själv. Hon svarar med att förklara att skillnaden inte är så stor. Tidigare var hon väldigt noga med att poängtera den enormt stora skillnaden mellan sig själv och texterna. Men nu inser hon att texterna är en del av henne. Hon försöker adressera sina texter så att de blir allmängiltiga och översättbara till andra människor. Det är det som är en del av konstens funktion, att det blir ett sorts samtal.

De nu levande svenska dramatiker som bäst formulerar Lars Rings liv är Kristina Lugn och Lars Norén, berättar han. På vitt skilda sätt, men som ger ord åt något ordlöst. Det karaktäristiska för Kristina Lugn är att hon demonterar och sätter ihop språket och ställer motsatser mot varandra, tycker Lars Ring. En gestaltning av ett utanförskap med språket. Kristina Lugn håller med och förklarar vidare att hon tror att det är svårare att vara kvinna än man. Som kvinna måste man kämpa hårdare för sitt självförtroende. Inte bara när man blir äldre utan även under hela skoltiden. Hon berättar att hon var väldigt mobbad som barn, bland annat blev hon retad för sin hårfärg och sina fräknar. Fixeringen vid ytan drabbar kvinnor menar hon. ”Nu talar vi ju På djupet, men ytan är faktiskt oerhört avgörande, det är den vi presenterar oss med”. Anledningen till att hon alltid har tyckt att hon måste bära svarta kläder är för ingen ska titta på henne. Förmodligen vill inte dra till sig mer uppmärksamhet än vad hon redan tror sig göra med sitt utseende. Ett av hennes barnbarn visade ett Youtube-klipp som handlade om Kristina Lugn, en sketch som skulle vara jätterolig där de driver med henne. Hon berättar att hon blir jätteledsen för sådana saker. Hon blir sårad.

Kristina Lugn berättar att Lars Norén talar väldigt illa om henne i en av sina dagböcker. Hon säger att hon beundrar honom mycket, men inte för hans dagböcker. Hon hatar fixeringen vid att man ska lämna ut sig själv. Hon tycker att Knausgård lyckas bättre för hans dagböcker är gestaltade på ett annat sätt.

Senast som Kristina Lugn och Lars Ring träffades var för 1 ½ år sedan. Då hade Kristina Lugn precis flyttat till en lägenhet vid Mariatorget. Sedan dess har Kristina Lugn hunnit flytta två gånger till. Hon har flyttat väldigt många gånger i sitt liv och Lars Ring gör en koppling till hennes texter där det finns en slags hemlöshet, en rotlöshet. Kristina Lugn förklarar att sedan hennes dotter flyttade hemifrån har hon inte bott tillsammans med någon utan har istället haft en nära relation till sina lägenheter. Och hon känner fort när de inte passar ihop längre, skrattar hon. Alla böcker som hon äger verkar representera trygghet för henne. Där finns hennes livshistoria. ”Det tror jag inte man kan få med en läsplatta”, säger hon. Böcker som hon alltså har ett minne kopplat till. Till exempel ”Idioten” av Dostojevskij som hon fick när hon konfirmerades, en bok av Elsa Beskow som hon älskade som barn. Böckerna ger henne en känsla av vem hon är.

Lars Ring kommer in på annat ”hem” som Kristina Lugn har haft. Han syftar på Brunnsgatan 4, där Kristina Lugn var teaterdirektör i 12 år. Kristina Lugn säger att hon nästan inte kan prata om det för då kommer hon att börja gråta. Det var från början en gammal potatiskällare som Allan Edwall sedan gjorde om det till en mycket intim scen där han ville komma nära teaterkonsten. Kristina Lugn tog över och det ”tvingade” henne att skriva massor av pjäser. Hon menar att det var det som fick henne att sluta för till slut skrev hon så dåliga pjäser att hon är förvånad att någon överhuvudtaget kom på dem.

”Romeo och Julia”med Lena Nyman och Erland Josephson var en av alla de pjäser som spelades på Brunnsgatan 4 och den var Kristina Lugn väldigt nöjd med. Den var så enkel och väldigt rörande, en bit teaterhistoria, tycker hon. Både Nyman och Josephson var väldigt sjuka när de spelade pjäsen och trots att Josephson hade kraftiga Parkinsonryckningar fanns det inget av sjukdomarna i föreställningen. Det var rakt igenom teaterkonst. Kristina Lugn såg varenda förställning av den pjäsen och då fick hon själv uppleva att det verkligen är sant att teater är ögonblickets konst. Det fanns ingen föreställning som var den andra lik och det berodde på samspelet med publiken. Det uppstår en slags tredje kraft; scenen, salongen och sedan uppstår det något mellan skådespelare och publiken. Lars Ring menar att detsamma egentligen uppstår mellan Kristina Lugns texter och läsarna. Han säger att Kristina Lugn är folkkär, men då protesterar hon direkt och säger att hon inte kan ta emot sådant där. ”Folkkär, är ju Lasse Kronér”, hävdar Kristina. Hon har inget emot Lasse Kronér, säger hon, men hon tycker att det är så dumt att hans program heter ”Smartare än en femteklassare”. ”Smart är ju inte samma sak som kunnig”, menar hon. Hon vädjar sedan till publiken att om någon känner Lasse Kronér så be honom byta namnet till ”Duktigare än en femteklassare”. Kristina Lugn tror inte att det är så många som har läst hennes böcker. Då poängterar Lars Ring att hundratusentals människor har sett hennes pjäser och att hon är väldigt läst utomlands. Då får vi veta att hennes bok ”Hej då, ha det så bra!”, har översatts till engelska och att hon ska åka på turné i USA med den. Det mest överraskande, fortsätter hon, är att Peter Stormare har översatt ”Idlaflickorna” och tänker göra en road movie av den.

Lars Rings beskrivning av Kristina Lugns texter är att hon gör språket häpnadsväckande gång på gång. Att hon ställer motsatser mot varandra, förstör det, sätter ihop det, använder det som byggklossar som gör det nytt och fräscht varje gång. Han frågar om Kristina Lugn håller med.

”Jag kan inte ta emot sådana där saker”, säger hon generat. ”Men jag håller med”.

Kristina Lugn får frågan om lever med sina gamla texter. De är en del av henne, men hon läser inte sina gamla texter. Förutom häromveckan då hon fick en gammal diktsamling som hon har skrivit av Pär Westberg. Då läste hon den och tänkte att ”det där skulle jag aldrig kunna skriva idag. Den är faktiskt jättebra”. (”Hundstunden”, 1989). Hon tror att man tappar förmågan att skriva när man blir äldre. Man går miste om drivkraften. Tidigare var det svartsjuka, olycklig kärlek och hämndbehov som var drivkrafter eller att få skriva repliker till en skådespelare och tvinga den att säga sådant som hon visste att den personen aldrig skulle säga privat. Alla de där känslorna försvinner för att man slutar tänka på det, menar hon. ”Det var jättelänge sedan jag kände förälskelsen slår ned som en blixt genom kroppen”.  Nu upptas tankarna mer av ”Hur ska det gå? Hur ska det gå? Ojojojoj…”.

Kristina Lugn berättar om hemlig dröm hon har. Hon kan inte hålla sig för skratt när hon berättar om den. Drömmen är att det ska ringa en journalist till henne och fråga: ”Kristina, hur håller du dig så ung och fräsch?”. ”Jag skulle faktiskt bli gladare för det än en bra recension”.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Kristina Lugn är ledamot sedan 2006. Hon är väldigt glad för det senaste tillskottet i Akademien, Sara Danius. Hon säger att det inte finns några schismer i Akademien utan alla är goda vänner. Kristina Lugn sitter med i Nobelkommittén och det innebär att hon läser otroligt mycket. I år var det ungefär 200 nomineringar och före sommaren ska de få ned dem till fem. När det gäller betalning för arbetet de genomför berättar Kristina Lugn att de får 300 kronor per sammanträde, de har en livmedikus, de får gratis läsglasögon, de får göra vissa resor samt att de får ett kommittéarvode för arbetet de gör i Nobelkommittén eller andra kommittéer. Däremot får de ingen lön.  Bara den ständiga sekreteraren får lön.  Kristina Lugn är lite ambivalent till att de inte får lön. Hon säger att Akademien och psykoanalytikerna är de enda som inte ändrar på det som grundläggarna har bestämt. Akademien följer Gustaf III:s vilja väldigt noggrant och han bestämde att man inte ska ha betalt. I Akademien ska alla under sammanträdena tilltalas med herr eller fru, och det var också något som Gustaf III införde. På den tiden hade adeln så stor makt och därför införde Gustaf III det för att adeln inte skulle sätta sig på de andra.

Lars Ring frågar om framtida projekt. Just nu arbetar Kristina Lugn med ett beställningsjobb för tv. En bok med aforismer föreslår Lars Ring att Kristina Lugn kan ge ut. Det tycker hon är en bra idé, hon skulle kunna plocka från sina tidigare utgivna verk. Lars Ring läser upp några exempel som han tycker skulle kunna vara med en i sådan bok. Kristina Lugn avfärdar det mesta. Lars Ring läser upp ytterligare ett exempel: ”Jag fick 1000 kubikmeter mörker i morgongåva när jag föddes”. Kristina Lugn svarar med ett stort skratt: ”Om jag frågar dig så här: VAD betyder det? Vad svarar du då?”. Lars Ring lyckas ge svar direkt. Arvssynd.

Kristina Lugn ombeds att berätta hur hennes skrivprocess går till. Hon berättar att hon har svårt för mångordighet. Erik Beckman beskrev att när Kristina Lugn försöker uttrycka någonting så är det som att hälla orden genom en kaffebryggare. Det är en stor behållare med jättematerial och sedan silas allt ner och kommer ut som en tunn stråle. Det är precis så hon gör när hon skriver. Hon försöker ta bort allt som är onödigt. Ibland tror hon dock att hon går för långt. Hon menar att man måste unna läsaren, och framförallt, teaterpubliken vissa transportsträckor. Annars hinner de inte följa med i vad som händer och det en av anledningarna till texten till ”Hjälp sökes” finns att köpa som bok (i Orionteaterns biljettkassa för 150 kronor). Hon säger att hon saknar episk förmåga och därför blir det ingen roman. Hon skojar och hittar på en beskrivande text om hur det skulle låta om hon skrev en roman. Publiken skrattar och Lars Ring tycker att det låter som Wallander och säger ”Det låter inte riktigt som du”. Kristina Lugn replikerar: ”Men det låter lönsamt”.

Just det där med överflödiga ord värjer sig Kristina Lugn emot. Hon tror inte att det är bra för tanken. Hon breder gärna ut sig när hon talar och är inte särskilt ordknapp, men tycker att det är viktigt att man är vaksam på språket och att man inte breder ut sig för mycket med onödiga insticksord i skrift. Hon kommer också in på att hon är skeptisk till ordet ”hen”. Hon beskriver sig som purist.

Samtalet är väldigt naturligt och givande, dels för att Kristina Lugn är den roliga och intelligenta person hon är, men också för att Lars Ring är så påläst och genuint intresserad av Kristina Lugns verk. Det märks att han inte bara har läst in sig för den här intervjun.

Det här På djupet-samtalet var det sista för den här våren och då kanske en sammanfattning är på sin plats då jag har varit på samtliga samtalen. Gemensamt för dem är att de alla har varit otroligt givande. Jag har inspirerats, blivit berörd, skrattat och gråtit. Jag har fått insikter och tankats med mycket energi och visdom.  Varje gång har jag lämnat Kulturhuset med en väldigt varm känsla inombords. En känsla av kraft och förnyelse.  Det finns många likheter mellan författarna. Samtliga verkar bära på en känsla av utanförskap. De flesta verkar också upptas mycket av tankar kring döden. Ingen av dem vill heller medge att deras skrivargärning skulle vara av någon betydelse och alla verka dras med ständiga våndor kring det egna skrivandet. Flera av författarna har också berättat att de har läst Bibeln ingående och om hur den har påverkat deras språk.

Vårens alla På djupet-samtal kan ni läsa här:

Jonas Hassen Khemiri

Bodil Malmsten

Torgny Lindgren

Jag ser redan fram emot hösten och fler På Djupet-samtal. Men nu när Kulturhuset har öppet årets alla dagar lär jag nog hitta ett och annat att fördjupa mig i under tiden.

Samtalet med Kristina Lugn finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Världsbokdagen

En kväll på Kulturhuset. Världsbokdagen idag men kvällen ägnade jag åt diskussion om angränsande ämne. Ett samtal om samtalet.

Under förra året gick dreven och twitterstormarna igång med jämna mellanrum kring stereotyper i text och bild. Tintingate var en realitet för Kulturhuset, som under några veckor stod mitt i stormen. Nu har diskussionen gått vidare till att handla om näthat och rasism, om hur språket används och hur det kan drabba.

På Världsbokdagen tar Kulturhuset tag i samtalet kring litteratur i ljuset av dessa debatter.

Pernilla Glaser, modererade kvällens samtal. Hon nu innovations-utvecklare på Riksutställningar och tjänstledig teamsamordnare Bibliotek Plattan.

Kvällen började med ett samtal mellan Pernilla och Behrang Miri, pedagog och musiker, tidigare barn- och konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset. Samtalet kretsade till en början kring Tintingate, debatten som rasade under hösten när Behrang ville ta bort Tintin i Kongo från bilioteket. Behrang menade på att frågan helt tappade proportioner och fokus och genom att använda ord som ”bibliotekschef kastade ut” på löpsedlarna så styrde man det hela till en debatt och en storm och därmed låste frågan från samtal och diskussion.

Han menade också att det som behövs är mer samtal om dessa svåra frågor. Att vi vågar träffas, fråga och prata. Att inte veta är inte fel. Vi behöver ta del av allas erfarenheter och skapa oss en bild av saken, inte söka konfrontation. De offentliga institutionerna som kulturhus, folkets hus, folkbildningen och biblioteken har här ett ansvar.

Efter det inledande samtalet fortsatte kvällen med en paneldiskussion med Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, journalist och författare, Leif Magnusson, institutionschef Mångkulturellt centrum och Inga Lundén, Stockholms stadsbibliotekarie.

Leif menade inledningsvis att det är viktig att ta samtalen i vardagen. I fotbollslaget, i kafferummet på jobbet, bland kompisarna. Minst lika viktigt är att inte devalvera den rasism/diskriminering man möter, utan se det för vad det är. Ingen blir hjälpt av att vi undviker och förklarar bort.

Att bibliotekarierna måste lyfta samtalen och följa debatten såg Inga som ett måste. Biblioteken ska vara ”stockholmarens partner i vardagen, för lärande, läsande och reflektion”. Det förpliktigar verkligen och man måste hänga med. Ett av problemen är att bibliotekarieyrket är så segregerat och ofta också utbudet på biblioteken.

Lawen reflekterade kring att det offentliga samtalet kan ske på olika nivåer De kan handla om bilden av världen som ges till oss via de stora medierna, men det kan också vara ett samtal i mindre grupp på ett förortsbibliotek där vi verkligen närmar oss varandra. Hon reser runt och pratar om sin bok om Katarina Taikon på bibliotek och bokkafféer, och möter där människor som vill prata och mötas och det måste vi ta vara på.

Panelen var eniga om att vi inte får vara så ängsliga och rädda för att göra fel. Det är i möten vi växer och hittar gemensamma sätt. Vi ÄR ett mångkulturellt land och det är dags att vi uppför oss som det. Vi har fördomar, vi alla, och det är bara i möten de kan ställas på ända.

En viktig fråga som berördes flera gånger är representation och demokrati. Om inte alla olikheter är representerade i samtalet, i samhället, i våra liv så ÄR det ett demokratiproblem som vi inte kan ignorera. Vi borde t.ex. kunna dra lärdom av hur feminismen hanterat dessa frågor rent praktiskt.

En sak jag funderade kring under kvällens samtal var det viktiga i att prata MED inte OM. Jag upplever att många diskussioner nu förs i sociala medier och på de stora tidningarnas ledarsidor. Vi läser om en den ena och en den andra synen på saken. Men pratar vi med varandra om det? Eller bildar vi oss en uppfattning vid sidan om?

Jag lyssnade på Kristian Lundberg förra veckan när han berättade om sitt författarskap. Han har skrivit Yarden som handlar om människor i utanförskap i Malmö. Han berättade att han träffade några studenter som lovordade hans bok och läst den som studentlitteratur på socionomlinjen. Han frågade då om de varit nere på Yarden och pratat med dem som jobbar där, för att få förståelse för deras situation. Nej, svarade alla förskräckt. Nej, nej!

Det är kanske här det ligger? Att se och bekräfta varandra ger styrka och mod. Det kan vara det som behövs för att hitta en väg mot gemenskap. Att se människan.

En mycket intressant och givande kväll. Alla de olika arenorna för samtal av olika slag som Kulturhuset står för främjar verkligen ett bättre samhälle!

 

 

Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset

Allt jag visste var att denna Kulturhusguidning var ett samarbete med Arkitekturmuseet och att den utlovade en undersökning från tak till källare, genom historia och nutid. Att den närmare skulle belysa kontroversen som alltid omgärdat byggnaden – fint eller fult? – och ge en inblick i brutalismen. Som jag själv inte studerat närmare.

Det kändes spännande att inte veta mer än så. Vi som stod där på Plattan i söndags och väntade var väl en tjugo-trettio stycken. Några småpratade med varandra, jag uppfattade samtal om arkitektur och om teater (några ansikten kände jag igen) och jag undrade över deras skäl till att befinna sig här. Själv hoppades jag på hemliga gångar, larmade dörrar, bortglömda delar, att få dyka djupt in i denna betongkloss, att få veta det jag inte visste att jag ville veta. Jag fick vad jag önskade och mer därtill.

Jag bygger för en ny människa som måste komma.

Klockan är 15 och skådespelaren Robert Fux har samlat ihop gruppen i solskenet på Plattan och sveper ut med armen. Pekar mot Kulturhuset och upprepar arkitekten Peter Celsings ord om den nya människan. Jag hajar till, eftersom det är samma citat som jag själv inledde texten Hus för alla? med här på Besökarna, som då i december 2011 handlade om kontroversen kring biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan.

Som om Fux läst mina tankar berättar han i nästa andetag att kontroverser alltid omgärdat detta hus, att många olika viljor under lång tid kämpat om byggnadens betydelse och innehåll, men att det är vi som står här som faktiskt är den nya människan. Vi ser på varandra och tror på vad han säger. Han är övertygande och kunnig från det att han öppnar munnen, och just det faktum att han betonar att han inte är någon arkitektstuderande gör att det i mina öron blir mer intressant. När några ungdomar bakom oss börjat tjoa och skandera så att vi knappt hör vad Fux säger finner han sig snabbt, pekar på dem och ropar ”Det var precis så här Celsing tänkte”. Berättar att i alla skisser som Celsing gjorde så fanns det alltid människor i liv och rörelse på torget nedanför Kulturhuset, att visionen bestod i att byggnaden skulle införlivas med gatans stämning.

Vi nickar och lyssnar till beskrivningen av fasaden som en glasmonter, där fönsterraderna påminner om tomma notlinjer. Ser ju precis vad han menar. Sedan följer vi efter honom in i mörkret. Får en snabbkurs i brutalismen som utgick från Le Corbusiers sena arkitektur, om visionen om rå betong, öppna ytor, bärande pelare och grönskande tak. Vi fnissar åt några ryskor som går fel och följer strömmen (oss) in i de icke-publika områdena i jakt på en toalett. Vi passerar många kortläsare, går genom långa betongkorridorer, upp och nerför trappor och genom skrymslen. Vi får se snickeriet, njuta av utsikten från östra skeppet, besöka stora scenen där scenarbetarna förbereder kvällens föreställning. Vi får till och med se den hemliga, eller kanske bortglömda, entrédörren från garaget för riksdagspolitikerna under de år riksdagen låg här. Den är i dyster mörk koppar, och jag tror nästan att Pernilla August från filmen ”Call Girl” ska svischa in genom den iklädd silkig 70-talsskjorta och rasslande plastpärlor.

Detta är mer än en vanlig guidning. Robert Fux talar mycket och passionerat, och det är omöjligt att inte svepas med av orden, i resan genom denna byggnads spännande historia. Att till exempel åka från källarplan till takvåning i den gigantiska varuhissen och instrueras till absolut tystnad för att kunna höra huset är en knakande, magisk och lite skrämmande upplevelse. Vi glider långsamt uppåt och anar röster och skuggor. Jag betraktar väggarna och blir nästan yr i huvudet; föreställer mig att de pressas inåt som i avfallskrossen i ”Star Wars”. Får en känsla av att vi är fångar i en tidsmaskin. Väl uppe på taket serveras vi blåbärssoppa i bästa Vasaloppsstil, och utsikten är som vanligt fantastisk. Övriga gäster på Café Panorama betraktar oss avundsjukt och undrar varför vi blir VIP-behandlade när takterrassen ännu inte öppnat för allmänheten.

Det är exklusivt och spännande att få se Kulturhuset på det här sättet. Vi drar över tiden men jag märker det knappt. Hade kunnat lyssna en timme, två timmar till. För hur ska man kunna sammanfatta så många spretiga röster, åsikter, viljor som passerat in och ut genom huset, som sett denna byggnad och dess omgivningar som sin chans att göra ett avtryck? Att Celsings skapelse haft stor betydelse och att den även idag utmanar ser vi ju med egna ögon, men alla svulstiga eller kommersiella drömmar, alla tankar om vad ett hus för allmänheten egentligen innebär… Jag inser mer och mer att det är ett under att Kulturhuset finns på plats idag.

Alla dessa män med visioner.

Robert Fux ord får oss att skratta, men det han säger etsar sig fast. Får mig att tänka på hur visionerna uppstår, och för vilka man bygger? Eftersom guidningen avslutas med barnens röster om Kulturhuset blir det extra tydligt; deras omdömen varierar från toppen till skitfult, och glappet mellan de som planerar och de som faktiskt vistas i miljön kunde inte varit större.

Det är en fantastisk guidning, men jag ska inte avslöja allt. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att gå på den sista visningen nu på söndag 21 april.
Läs mer och köp biljett här.

Svante Weyler möter Alain Mabanckou

Internationell författarscen 10/4 2013

”det var så att Envisa snigeln en dag tog mig åt sidan och sa med förtrolig min » Spruckna glaset, jag ska erkänna en sak för dig som inte lämnar mig nån ro, det är en viktig sak som jag egentligen har tänkt på länge, du borde skriva, jag menar, skriva en bok«, och jag sa lite förvånad  » en bok om vadå  « , och han svarade med att peka mot Slut på kritans terrass och så viskade han » en bok som handlar om oss här, en bok som handlar om den här platsen som är den enda i sitt slag i hela världen om man räknar bort Katedralen i New-Bell i Kamerun « ” ( Alain Mabanckou, Slut på kritan, s. 196)

Jag hittade Alain Mabanckous roman Slut på kritan i ett bokstånd, en av de söndagar i augusti då Drottninggatan förvandlas till världens längsta bokbord. Det var inte meningen egentligen, jag hade två andra romaner i handen när jag skulle betala men efter förläggarens korta beskrivning av Slut på kritan så slank också den ner i den överfyllda bokkassen. Romanen skulle handla om en liten bar i den lilla staden Pointe Noire i Kongo. Jag visste sedan tidigare ingenting om vare sig författaren Alain Mabanckou eller om hamnstaden Pointe Noire men för en bokälskare som arbetat på olika restauranger sedan femtonårsåldern och som själv suttit och skrävlat vid en och annan bardisk så var romanen tämligen lättsåld.

Slut på kritan visade sig vara det mest intressanta fyndet från Drottninggatan den söndagen, av många olika anledningar. Språket, tempot, karaktärerna och de finurliga intertextuella relationerna som ger upphov till humoristiska återträffar med karaktärer man stiftat bekantskap med tidigare, såsom Holden från Räddaren i nöden men nu som en av gästerna på baren ”Slut på kritan”. På baksidestexten till romanen beskrivs stamgästerna som originella, i vissa recensioner som tragikomiska, och även om gästerna är just originella och deras historier fantasifulla, humoristiska och ibland tragiska så är de egentligen just bargäster. Romanen lyckas gestalta en universell miljö, den där allas historier, i takt med att alkoholintaget ökar, blir roligare, mer tragiska, mer originella, så länge den som sitter bredvid, eller bartendern orkar lyssna vidare.

Barmiljöns oändliga samtal reflekteras även i formen, då hela romanen är skriven i en enda ström utan punkter eller versaler i början av meningarna. Precis som gästerna går in och ut i baren så vandrar också ordet från den ena karaktären till den andra,genom den ström av historier som rör sig mellan politik och existentiella frågor, vardagliga händelser som ska avhandlas, kärleksbekymmer och överdrivna anekdoter. Ett samtal som kan blossa upp till hetlevrade diskussioner, som får någon att beställa in ett glas till och höja rösten, som får någon annan att somna till en stund mot den trygga disken, det samtal som ibland avbryts av att blickarna vänds mot den nyanlända i dörröppningen, men som strax återupptas fastän diskussionen kan ta en ny riktning när man redan glömt bort vad man talade om innan avbrottet. Mabanckou skildrar med humor och skärpa, i såväl form som innehåll den druckna historieberättaren, en karaktär som känns igen var man än befinner sig i världen. På onsdagseftermiddagen känns det alltså inte helt fel att förbereda sig med två glas vin på en bar i närheten, innan samtalet i Kulturhuset mellan Alain Mabanckou och hans svenske förläggare Svante Weyler sätter igång.

I Hörsalen inleder Svante Weyler kvällen med att ge en introduktion till Mabanckous författarskap. Han berättar att kvällens gäst växte upp i Pointe Noire, en stad i Kongo-Brazzaville, ett litet land, inte att förväxla med ”stora” Kongo, d.v.s. Kongo-Kinshasa.. Mabanckou började studera juridik i hemlandet innan han flyttade till Frankrike, där han tog sin examen i affärsjuridik. Mabanckou arbetade som jurist i många år men han skrev under tiden både poesi och prosa och 2005 publicerades den roman som blev hans genombrott; Verre Cassé (Slut på kritan, 2008.) 2006 publicerades den roman som Mabanckou tilldelades det ärofyllda Prix Renaudot för; Mémoires de porc-épic (Ett piggsvins memoarer, 2010). Mabanckou är idag professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien och har i över tio år undervisat på olika universitet i USA.

Hur var det då, att växa upp i den lilla hamnstaden Pointe Noire på sjuttiotalet?  Mabanckou berättar att det var en växande stad, där bodde alla sorters människor, där fanns en hel del fiskare men där fanns också musiken. Till skillnad från i Europa, säger Mabanckou, där människor söker sig till mörka vrår och källare för att kunna dansa, så fanns musiken och dansen ständigt närvarande i Pointe Noire. Man ställde ut musiken på torget, på ljusan dagen, så att alla skulle höra den, så att vem som helst som ville kunde dricka sin öl, lyssna på musik och dansa om andan föll på.

Uppväxten var också präglad av det kommunistiska styret. Mabanckous skola hette Lycée Karl Marx och i skolan läste man flitigt de kommunistiska skrifterna. Det fanns en tro på att förändra världen och barnen lovsjöng presidenten med kampsånger. I Pointe Noire bodde dock kommunismen granne med religionen. Och naturvetenskapligt inriktade läkare fick samsas med de mer andligt influerade läkarna, de så kallade fetischörerna. När läkarna tog för lång tid på sig kunde man gå till fetischören som oftast kom med snabbare och slagkraftigare råd. Ibland kan fysisk smärta lindras av mänsklig kontakt, säger Mabanckou och berättar hur fetischörerna hellre ordinerade ett samtal med morbror, istället för en huvudvärkstablett. Och efter att ha pratat med morbror, ja då kände man med ens hur man mådde lite bättre.

Hur gör du när du får huvudvärk i LA, då? undrar Weyler och Mabanckou svarar att ja, då ringer jag ju givetvis morbror. Han har många goda råd på lager och hans profetior slår ofta in. Imorgon är huvudvärken förmodligen över, och glöm inte att skicka pengar med Western Union.

Weyler frågar hur det kommer sig att han hamnade i Frankrike och Mabanckou förklarar att hans mamma tidigt bestämde sig för att han skulle bli jurist, hon ville att sonen skulle ha ett kontor och bära slips.  Mabanckou åkte alltså efter gymnasiet till universitetet i Nantes, där han fortsatte sina juridikstudier. Men även om han bodde i Frankrike så tyckte man hemma i Pointe Noire, att man inte riktigt bodde i Frankrike om man inte bodde i Paris. Efter Nantes så bodde Mabanckou ett tag i Lyon, innan han till slut flyttade till Paris. Hans pappa blev väldigt nöjd när sonen till slut bosatte sig i Paris, och till råga på allt, precis i närheten av musikern George Bensons hus.

Litteraturintresset och skrivandet fanns emellertid med långt innan juridiken och Mabanckou berättar hur han redan tidigt började skriva. Publiken skrattar högt när han beskriver sina första dramatiska dikter som han skrev till en flicka han var olyckligt kär i. Dikter av typen ”Jag gillar en tjej och hon gillar inte mig så jag vill dö”, förklarar han. Det var riktigt dålig poesi, säger han med eftertryck. Mabanckou fortsatte att skriva även när han läste juridik och sedan tog han med sig sina dikter till Paris där han skickade in texter till olika förlag men ständigt blev refuserad. Han blev oerhört besviken och frustrerad över alla refuseringar och arg på alla meningslösa författare som han tyckte bara satt i tv-soffor och talade strunt. Han gav sig dock inte, utan finansierade istället själv utgivningen av sin första poesisamling á 200 exemplar. Han sålde samlingen för tio franc styck och fick ungefär trettio exemplar sålda. Han berättar att han fortfarande har 170 ex hemma. Han har blivit erbjuden att publicera dem men han väljer istället att hålla dem hemma, som historiska dokument av en svunnen tid.

Det var med Ett piggsvins memoarer som det stora genombrottet kom, den roman som gjorde Mabanckou till ett välkänt namn och som sedermera belönade honom med Prix Renaudot. Weyler frågar hur det kändes när det stora genombrottet äntligen kom. Mabanckou förklarar att Prix Renaudot är en stor händelse i Frankrike. Den författare som tilldelas priset kan räkna med att sälja minst 250 000 ex i Frankrike.  Priset engagerar hela den litterära världen, bokhandlare och förläggare såväl som press och författare. I november månad kretsar allt kring det ärofyllda priset.

Mabanckou minns hur han blev övertalad att resa från Michigan till Paris vid ett tidigare tillfälle, när det var tal om att Slut på Kritan skulle få priset. Han lät sig övertygas av förlaget och åkte till Frankrike, där han på flygplatsen fick reda på att han inte vunnit. Han ville återvända till Michigan med en gång med fick istället tröstäta ost på en liten restaurang i Paris innan han fick resa tillbaka till ett fruset minustrettiograders Michigan. 2006, när förlaget ringde igen och priset kom på tal så hade han den sista resan i minnet. Nej, jag kommer inte, sa han bestämt. Men denna gång visade sig ryktena bära på större sanning och det var självaste Le Clézio som talat gott om romanen och förutspått att den skulle få priset. Så återigen stod Mabanckou på Charles de Gaulles flygplats och han förklarar det som att det kändes som att han får sitt födelsebevis i den litterära världen när han fick priset.

Weyler beskriver Mabanckous prosa som en fusion mellan Kongo, Afrika och Frankrike. I Slut på Kritan ekar Rabelais groteska litteratur medan Ett piggvins memoarer skriver in sig i en afrikansk tradition av fabler och myter. Mabanckou menar att hans ord är franska men att rytmen definitivt är kongolesisk. Han beskriver den franska som han hörde i Ponite Noir, den sorts brutna franska som hans mamma pratade. Det var det språket han använde när han skrev Slut på Kritan. Romanens berättare sitter på en bar och talar och lyssnar till andra berättelser, det är en berättelse utan stopp. Det är det flödet som uppstår när människor sitter i en bar, något berusade och låter orden rinna fram utan punkter. På så sätt så skriver Slut på Kritan in sig även i en muntlig berättelsetradition.

Bakgrunden till Ett piggsvins memoarer, berättar Mabanckou, har sin grund i mammans berättelser om det elaka piggsvinet, en berättelse hon använde för att skrämma den unga Mabanckou från att vara ute och ränna och istället hålla sig hemma. Mabanckou säger att han faktiskt blev förvånad över att västerländska läsare uppskattade romanen, eftersom den är så djupt rotad i en afrikansk fabeltradition. Mabanckou berättar att enligt kongolesisk tradition så har människan alltid en dubbelgångare i djurvärlden, ett djur som dör när man själv dör. Weyler hakar på det spåret och säger att Mabanckou faktiskt ändrar reglerna i romanen, då människan dör och vildsvinet får leva vidare.

Ja, det gjorde jag, säger Mabanckou, men det är för att människan alltid överlever och sensmoralen för den här romanen kunde vara att djuren faktiskt inte är ansvariga för det människor gör. När man slår ett djur eller behandlar det illa, då ska man tänka på att det djuret kan vara ens egen dubbelgångare.

Vet du vilket djur som är din dubbelgångare? frågar Weyler nyfiket. Mabanckou säger att han känner till vilket djuret är och att han avstår från att äta det men han kommer inte att berätta för någon vilket djur som är hans dubbelgångare. Än så längre har det gått bra, så länge han inte avslöjat djuret och han vill inte riskera något genom att avslöja hemligheten.

Men du är ju bland vänner nu… Weyler är ihärdig och publiken skrattar högt igen men inget får Mabanckou att avslöja sin hemlighet. Möjligtvis i sista boken, säger han.

Alain Mabanckou och Svante Weyler fortsätter samtalet via Slut på kritan och de diskuterar de karaktärer som skildras i romanen. Weyler menar att även om humorn alltid finns där i skildringen av karaktärerna så är karaktärerna egentligen ganska tragiska; de gör ju inget egentligen, de sitter mest och dricker och tittar på kvinnors rumpor. Man får en känsla av att det finns en kritik gentemot hemlandet i dessa skildringar. Kan du hålla med om det?

Det tar jag som en komplimang, säger Mabanckou. Väldigt många kritiserar mig faktiskt för vara alltför okritisk.

Det håller Mabanckou inte själv med om. Han tycker att kritiken finns där men att han inte skriver läsaren på näsan, kritiken är mer subtil. Ibland är jag riktigt tuff, säger han. Men det är bara för att jag älskar mitt hemland och tror att vi kan göra det ännu bättre. I alla dessa samtal om kvinnor, fotboll och politik så finns också kritiken inbyggd men Mabanckou understryker att han inte skriver för att kritisera. Om jag skulle vilja vara politisk skulle jag kunna starta ett politiskt parti men när jag skriver fiktion, ja då får det inte vara ett programblad. Han njuter av att skriva om sin hemstad och han är också glad över att sprida historierna från sitt hemland till människor i andra delar av världen.

Som läsare upplever jag att det ofta är just humorn som lyckas omvandla kritiken till en naturlig del av berättelsen. Så blir kritiken av citerande, intellektuella författare som slår sig själva för bröstet och bankar varandra i ryggen mer slagkraftig när kritiken utgår från den minst sagt beläste berättaren som inte själv har något emot att slänga in citat och referenser lite överallt.

”(…) jag hatar intellektuella av alla de sorter eftersom med intellektuella är det alltid likadant, man pratar och man kommer aldrig fram till nåt konkret, eller så föreslår man den ena diskussionen efter den andra i all oändlighet, och sen citerar man andra intellektuella som har sagt det ena eller det andra och som har förutsett allt, och så ägnar man sig åt inbördes beundran, och behandlar alla andra som idioter och blinda, som om dom inte kunde leva utan att filosofera, problemet är att dom där pseudointellektuella filosoferar utan att leva, ingenting vet dom om livet, och livet det flyter på utan att ta hänsyn till deras usla spådomar à la Nostradamus, och man gratulerar varandra, men det konstiga är att dessa falska intellektuella gillar kostymer, runda glasögon och slipsar eftersom en intellektuell utan slips känner sig naken och oförmögen att tänka självständigt, men jag själv är nöjd med min bana, jag har ingen att tacka för något, jag har skapat mig själv, jag kan inte ens knyta en slips, ändå har jag läst allt jag kunnat hitta både här och där, och så har jag insett att ingen på denna jord kan läsa allt, man lever inte länge nog för att läsa allt, och så har jag också lagt märke till att dom människor som pratar om dåliga böcker är många fler än dom som läser och talar om riktiga böcker, och dom som pratar om dåliga böcker fördrar inte andra, och dom kan dra dit pepparn växer, dom är inte dom enda här på jorden, men det är inte mitt problem, den här skrivboken är inte till för att lära ut några läxor, var och en får odla sin trädgård bäst han kan (…)” (Slut på kritan, s. 190 f.)

Weyler återvänder till Mabanckous barndom och frågar hur det var att växa upp med två mammor, en upplevelse han skildrar i den senaste romanen Demain j`aurai vingt ans (2012), nyutgiven på svenska med titeln Imorgon fyller jag tjugo.(2013)

Mabanckou minns hur han lärde sig att navigera mellan faderns två fruar, mellan två hus. Det var praktiskt på många sätt att ha två mammor. Han kunde spela ut dem mot varandra och få fördelar exempelvis genom att äta middag två gånger. Det var först när han blev ungefär femton år som han började reflektera över det märkliga i att pappan hade två fruar. I Väst anses det märkligt att leva ihop med flera kvinnor, men faktum är att det sker även i andra länder men då i det fördolda, kvinnorna vet bara inte om varandra. Det finns män som lever med två eller fler kvinnor i Frankrike, även i Sverige!

Nu pratar du om fransmän, säger Weyler och får med sig kvällens högsta skrattsalva från den roade publiken.

Mabanckou berättar väl och gärna och det mynnar ut i anekdoter, i humoristiska återblickar till hur han och hans bror gav sig iväg för att skrämma iväg en tredje kvinna som pappan träffade, hur han var svartsjuk på när mamman pratade med andra män och därför spionerade och berättade för pappa när hon talat för länge med den yngre och snyggare Marcel. När mamman förberedde sig framför spegeln  och klädde sig fint så satte han också igång med att snygga till sig, tills han fick reda på att ha inte fick följa med, något som gjorde honom lagom nöjd. Han menar att respekten gentemot föräldrarna ibland kan vara överdriven, d.v.s. att en mor ofta blir skildrad som en ängel fastän mödrar i själva verket är människor som alla andra. Han har istället velat skildra sina mödrar, med alla deras mänskliga sidor och där ingår också sådant som förförelsekonster.

Romanen Imorgon fyller jag tjugo skildrar alltså den unge Michels uppväxt med de två mammorna, och det svåra ödet att vara ensambarn. Hans biologiska mamma var väldigt oroad över att bara ha fått ett barn. Det var inte lätt på den tiden, i Point Noire att som kvinna endast ha ett barn. Och dessutom så var det han som skuldbelades för moderns olycka. När Mabanckou var ungefär i åttaårsåldern började han inse hur mycket mamman led över att inte få fler barn. Föräldrarna uppsökte fetischören som berättade för dem att problemet var att sonen hade låst porten efter sig när han föddes och att det var viktigt att han hittade nyckeln och återlämnade den till modern. Föräldrarna gjorde allt i sin makt för att få den lille sonen att ge dem nyckeln tillbaka. De överöste honom med presenter och glatt humör, allt för att blidka honom till att återlämna nyckeln. Och som han letade efter den där nyckeln! Till slut hittade han en dag en konservöppnare som han förstod måste vara den nyckel som efterfrågades. Han gav mamman nyckeln och det var en glädjens dag. Äntligen var förtrollningen bruten.

Weyler säger att det, trots det humoristiska i historien också finns en sorglig underton, det att barnet fick skulden till att fler barn inte föddes.

Ja, det var inte så lätt att vara ensambarn och dessutom bli anklagad för att vara besatt av onda andar. Man menade att han var påverkad av onda krafter och dessutom så bortförklarades alla bedrifter och framgångar i skolan med att det endast berodde på att han var ensambarn.

När Mabanckou återvänder till  gamla historier och människor från uppväxten så känns  en hel del igen från romanerna. Och Weyler ställer den fråga som nog många ställer sig i publiken, finns det egentligen någon skillnad mellan hans liv och hans litteratur?

Mabanckou svarar att han aldrig skrivit om något som rör sig utanför hans eget liv. Ibland ljuger han och överdriver för att länka ihop olika delar av en roman eller för att få läsaren att känna sig mer trygg men alla historierna är äkta även om det sätt han bygger på införlivar en hel del lögn.

Kvällen avrundas med en intressant diskussion om relationen mellan Frankrike och afrikanska franskspråkiga författare och den bild av Afrika som vi får i litteraturen.  Weyler menar att Mabanckou tecknar en alternativ bild till det Afrika som vi blivit så vana vid att se som katastrofernas kontinent. I Mabanckous romaner så har karaktärerna mat och jobb och roar sig med att dricka vin och titta på kvinnor, precis som i västerländska romaner. Tecknar han en alltför enkel bild av Afrika?

Mabanckou säger att det är olyckligt att Afrika i Väst fortfarande betraktas som den mörka kontinenten. Man vill hellre hänga fast vid bilden av den sörjande afrikanen, än vid bilden av den framgångsrike och lycklige afrikanen.

Jag skriver om individer, säger Mabanckou, inte om kontinenten Afrika. Jag har skrivit om Rwanda och andra mörka sidor av den afrikanska historien men när jag skriver fiktion, då vill jag skriva om människan. Jag vill inte vara en propagandist, jag vill ha en läsare som läser med humor. Jag beskriver äkta människor, jag skriver om mitt liv men jag kommer aldrig att skriva den kommersiellt framgångsrika litteratur som lever på bilden av Afrikas olycka. Sådana böcker är garanterade försäljningssuccéer, eftersom den bekräftar en befäst bild men när jag skriver så skapar jag en egen värld där berättelsen innehåller verkliga människor.

Mabanckou berättar hur han upplever att det i Frankrike finns ett behov av att lyfta fram framgångsrika svarta författare och låta dem tala om Afrika, oavsett om det gäller litteratur, politik eller ekonomi. Jag vill inte vara ”Le nègre de service”, säger han. Jag vill inte prata endast för Afrika. Det finns vita människor som kan föra Afrikas talan också och det finns annat en afrikan kan tala om förutom Afrika. Jag vill inte vara ett alibi för Frankrikes dåliga samvete, jag vill inte vara den svarte mannen som försöker lyckas, utan jag vill bara vara en människa säger han och hans ord väcker publikens spontana applåder.

Weyler tar upp den litterära rörelse som kallats ”The Empire Strikes back”, d.v.s. den litteratur som växte fram i de forna kolonialstaterna, som utmanade den eurocentriska bilden av litteraturen och språket, vilket skapat såväl nya hybridformer av språken och nya perspektiv på en tidigare västerländsk historieberättelse. En stor del av den franskspråkiga litteraturen som översätts och publiceras i världen skrivs ju inte längre endast i Frankrike, säger Weyler. Hur reagerar det gamla Frankrike på det?

Mabanckou säger att det är hög tid för Frankrike att inse att det faktiskt är exkolonierna som håller liv i den franskspråkiga litteraturen. Tyvärr så värderas den litteraturen lägre i Frankrike än den så kallade riktiga franska litteraturen. Däremot så är intresset för franskspråkig litteratur skriven utanför Frankrike mer uppmärksammad i resten av världen. Den gamla franska litteraturen fortsätter skriva om Seine och vi är trötta på Seine, säger Mabanckou.  Mycket av den litteraturen, skriven av de författare som sitter i tv-sofforna på bästa sändningstid, som bor i Quartier Latin, umgås med varandra och bestämmer vad som är god litteratur, fortsätter i samma banor, i samma franska tradition. Dessa författares  texter fungerar bara i Frankrike. Mabanckou menar att vissa franska författare inte klarar sig längre än till flygplansstolen, när man är uppe i luften, när romanen är ute i världen, då håller den inte längre. Mabanckou säger också att Frankrike ofta ligger efter vad gäller att uppmärksamma franskspråkiga författare med rötter i de forna kolonierna. Det är först när de uppmärksammas i andra länder som de välkomnas in på den franska litterära scenen.

När kvällen är över tänker jag att det gått så fort, att jag skrattat mer än någonsin på Internationell författarscen och att kvällen känts som just en text skriven av kvällens gäst. Mabanckou är en sådan författare som lyckas förbli en berättare även utan pennan i handen. Två glas vin innan samtalet, i kombination med Mabanckous medryckande berättelser, engelskan som blandas med franska, som förgrenas i minnen, som berör litteraturen såväl som till politiken, som införlivar skrattet, som låter både stora bakar och andliga ledare vara med. Allt detta bidrar till upplevelsen av att träda in i Mabanckous Slut på kritan,  med en nyktrare berättare på scenen, bredvid förläggaren som verkar trivas lika väl som oss i publiken med att utgöra en del av de lyssnandes skara denna afton.

/Maria Monciu

 

Release me: Kamp & försoning

Jag har testat Release me som är Kulturhusets nya serie för svensk och internationell samtidslitteratur. Bokaktuella författare från små och stora förlag samtalar med programledare och läser från scen. Baren är öppen, böckerna finns att köpa, och så lite musik.

Det här var det andra tillfället i serien och denna gång var temat Kamp och försoning. Uppväxter, familjehemligheter, syskonrivalitet och relationsdramatik med en gemensam röd tråd som är kamp. Och kanske försoning?

Platsen är Studion, Kulturhusets konsertlokal längst bort mot Hamngatan. En ny bekantskap för mig. Lite svårt att hitta kanske, lite oskyltat och inte så inbjudande. Här finns förbättringspotential.

Jag funderar också lite över inramningen som är mörk lokal, musik med DJ, bar och en liten plats för bokförsäljning. Publiken är i och för sig blandad i ålder, men det känns ändå lite nischat. Man vänder sig till klubbpubliken. Men det är välfyllt och mysig stämning. Småprat och skålande i väntan på författarna.

Formatet är inbjudande. Intervjuer med författare som får ta lite tid. Jenny Lindh (bibliotekarien känd från DN) och Kulturhusets producent Oskar Ekström intervjuar, och gör det bra. Författarna läser också lite ur sina verk, vilket verkligen ger en bra bild av böckerna. Det blir en helkväll i litteraturens tecken. Det som jag kanske saknar lite är möjligheten till frågor från publiken.

Kvällens titlar är Porslinsfasaderna, God natt, oktober, Stamtavla, Inte helt hundra och Jag biter i apelsiner. Jag menar, vilka titlar! Lockar helt klart till läsning!

Första delen av kvällen får vi stifta bekantskap med Sven Olov Karlsson (Porslinsfasaderna) och Valle Wigers (God natt, oktober). Jag rycks verkligen med av hur de beskriver sina böcker.

Sven Olof Karlsson är journalist och uppvuxen i Västmanland och skriver historier från den lilla byn Eriksfors i norra delen av landskapet. Porslinsfasaderna säregen historia om säregna människor. Om att kämpa för att följa sina drömmar, eller kämpa för att till varje pris dölja dem. Sven Olof berättar särskilt om en del som handlar om en efterlängtad bil, den ultimata statussymbolen, som anländer till byn i ett skick som inte är förväntat och hur det ändrar historien. Spännande!

Valle Wigers är översättare, skribent och ambassadtjänsteman och God natt, oktober är hans skönlitterära debut. Historien är en uppväxtskildring med fokus på tillhörighet och försoning. Men också svårigheten med de stora idealen som ställs mot verkligheten i det lilla, i de nära relationerna. Jenny tar speciellt upp en mening från en beskrivning av huvudpersonens arbete på långvården ”… en förgård till helvetet. Här är drömmarna så små att de nästan inte märks när de går i uppfyllelse.” Poetiskt!

Därefter blir det en paus för mingel och bokköp! Och köper gör man ju gärna vid sådana här tillfällen.

Efter pausen får vi njuta av Karin Ström som läser ur sin novell Stamtavla på ett sätt som lockar till mer läsning! Stamtavla är utgiven av Novellix som är ett nytt innovativt förlag som marknadsför sina noveller på nya spännande sätt.

Och så sätter vi oss ner för ytterligare ett samtal, denna gång med två debutanter Caroline Hainer (Inte helt hundra) och Annakarin Thorburn (Jag biter i apelsiner). Hainer har jag också sett prata om sin bok i Babel. De här båda böckerna handlar om relationer, en kvinnas relationer med män. Jag, som relationsboksjunkie, är förväntansfull.

Caroline Hainer är journalist och filmkritiker. Under flera år har hon även drivit bloggen Jazzhands, där hon tillsammans med sina läsare har dissekerat kärleken. Undersökningen fortsätter i debutromanen ”Inte helt hundra”, där vi får följa berättarjaget Carolines relationshistoria och hennes terapeutiska relationsförbud.

Annakarin Thorburn är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Hon är skönlitterär översättare från spanska och arbetar även för tidskriften Karavan. ”Jag biter i apelsiner” är en berättelse om längtan efter kärlek och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade. Men också hur barndomen sätter spår för livet.

Jag kunde tyvärr inte stanna till slutet och lyssna på hela diskussionen med Caroline och Annakarin men jag är säker på att det fortsatte på samma intressanta sätt. Och jag kommer att läsa deras böcker.

Intrycket av kvällen är väldigt positivt, ett tillfälle att under en helkväll lyssna på och prata om litteratur. Ett mycket bra initiativ och jag hoppas att serien fortsätter i någon form till hösten. En annan sak som slår mig är att jag lyssnar alldeles för lite på högläsning, det är verkligen inte samma sak live som i ljudbok.

Besökaren Ida har skrivit om den första delen i serien Hat & Kärlek, här.

Kommande program i serien äger rum den 2 maj och då är temat Död & Liv och samtal med författarna Mattias Ronge (Andlös), Åsa Nilsonne (En passande död), Jonas Malmborg (Fältöversten), Khashayar Naderehvandi (Vilar i era outtröttliga händer) och Torbjörn Elensky (Egendom).

Flumskolan

 

Galago+ Aftonbladet Kultur = Flumskola på Kulturhuset

Podcastprojektet Flumskolan är en bokcirkel i fyra avsnitt som spelas in live på Bibliotek Plattan, och är ett samarbete mellan Galago och Aftonbladet Kultur. Galagoförläggaren Johannes Klenell leder alla samtal tillsammans med en satiriskt lagd panel och hittills har två ägt rum. Samtalen går ut på att diskutera, dissekera och driva med böcker som skrivits av diverse högerfolk. Till sin hjälp har Klenell olika panelmedlemmar varje gång, som till hälften verkar bestå av egna Galagoserietecknare (Sara Granér och Nanna Johansson hittills).

I februari var det premiär med Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” (1993) i fokus och för en vecka sedan var Ian Wachtmeisters ”Ankdammen” (1988) satt under lupp. Vid en genomlyssning av båda boksamtalen hemma i soffan, får jag en lättsam och en roande leende-i-mungipan-stund på en timme/samtal. Samtalen är naturligtvis extremt polariserande – antingen garvar du gott åt hur vänsterfolket knockar högerfolket (oemotsagda), eller så irriteras du över att det är för enkelt att slå in dörrar som står vidöppna. Själv hamnar jag mitt emellan – jag gillar Galago, älskar både Granér och Johansson och har tänkt alltid rött, alltid rätt sedan tonårstiden, men flumskolepoden uttråkar mer än utmanar både hjärna och hjärta i längden.

I systersamtalsserien Psykologer läser böcker, lyckas samtalen vända och vrida på olika teman utifrån olika perspektiv, som både panel och publik jobbar fram i dialog med samtalsledarna och i många fall med författarna själva. Flumskolan skulle varit mer intressant om en av två paneldeltagare hade varit någon som en gång i tiden ( gärna fortfarande!), haft den analyserade boken som favoritläsning. En gammal hederlig röd/blå sammandrabbning alltså! Hursomhelst tackar jag för möjligheten att lyssna när möjligheten att delta live inte finns.

Om du inte gjort det än – upptäck Nanna Johansson på Nöjesguiden, där hon sätter ett humoristiskt pekfinger i ögat på dig och Sara Granérs serier som kort och gott är briljant samhällskritik.

Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset

Det är en helt vanlig onsdagsmorgon. J förbereder sig för att gå till jobbet och ett starkt solsken letar sig in genom persiennerna. Jag är ledig idag, den enda inplanerade aktiviteten är Jonas Hassen Khemiri på Kulturhuset senare ikväll. Men först ska jag somna om och sova länge, så jag vänder ryggen mot J och solskenet. ”Du, jag drar nu”, säger han. ”Khemiri har skrivit i DN. Sjukt bra.” Jag hummar något till svar och drar täcket över huvudet. Jag har nästan helt somnat om när det börjar pipa i telefonen. Det första meddelandet är från min syster: Khemiri i DN. Du måste läsa nu! Sen kommer ett sms till, och ett till. Jag är med ens klarvaken, går ut i köket och plockar fram tidningen. Texten på kulturdelens förstasida skär rakt igenom morgontystnaden.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.Kom igen. Vi bara gör det.

Jag brygger en kopp starkt kaffe och plockar fram cigarettpaketet, fastän jag egentligen vant mig av vid den något tveksamma morgonrutinen. Jag vecklar ut tidningen och läser. Redan efter några stycken in i texten fläckas tidningssidorna av tunga tårar. Meningarna väcker den balsamerade uppgivenheten, de svalda kommentarerna, den undertryckta frustrationen. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit över en kulturartikel tidigare. En artikel som blir kropp, som sitter mittemot mig vid köksbordet, som tittar mig i ögonen, som vill berätta, som har ett budskap. Jag inser att det just nu sitter många andra människor i Sverige vid sina köksbord och delar samma känslor, samma tystnad. Insikten väcker behovet att dela texten med andra. Jag skickar sms, först till de närmaste, sedan till alla möjliga nummer i telefonboken.  Och på nätet sprids ordet vidare. Med ens virvlar berättelserna fram, vittnesmål. Ord och händelser som grävts ned i den resignerade delen av kroppen, den som gömt, som är van, som knappt reagerar längre. Där finns också alla som vill lyssna, som säger att jag visste inte att det var såhär illa men jag förstår det nu och jag kan inte acceptera att det ser ut såhär i mitt land. I vårt land, för texten väcker onsdagen ur en kollektiv sömn. I den resignerade delen av kroppen föds så en förhoppning om förändring. Khemiris text bryter också fram lättnaden över att det finns någon som på ett så berörande sätt lyckats gestalta och uttrycka den frustration som är vardag för väldigt många.

Jag befann mig i Berlin när jag via ett knastrigt Skype-samtal nåddes av nyheten att polisen i Stockholm börjat kontrollera tunnelbaneresenärer som matchar signalementet ”utländsk.” Min första reaktion var till en början stillsam. Det var väl inget nytt att polisen stoppar människor endast på grund av ett utseende som sedan länge blivit synonymt med misstanke till brott. Tillbaka i Sverige får jag en klarare bild av Reva- projektets omfattning och metoder. Det är beklämmande att följa debatten om projektets nödvändighet. Jag är född i Sverige, med alla förmåner det medför och jag är ytterst övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att förstå den traumatiska resa som mina föräldrar, mina vänner, mina vänners föräldrar tvingades genomleva i flykten från tortyr, diktatur, krig, förföljelse eller fattigdom. Jag må vara idealist eller rent utav naiv men jag är skeptisk till farhågan att flyktingar skulle vara det största hotet Sverige står inför. Sverige, det storleksmässigt femte största landet i Europa, med en befolkning på endast 9,5 miljoner människor. Inte att förglömma, dessutom världens största vapenexportör i förhållande till folkmängden.

Samtidigt är det något som överskuggar diskussionen om jakten på flyktingar i tunnelbanan. Polisens arbetssätt hamnar i fokus. Reaktionerna på att svenska medborgare som råkar ha ett visst utseende kontrolleras väcker den massiva kritik som tvingar polisen att upphöra med kontrollerna i tunnelbanan. Men där krackelerar ytan för ett stund och en verklighet som varit vardag för så många visar sig vara obekant för andra. Khemiris text är viktig just för att den publiceras efter det att man beslutat sig för att sluta med dessa kontroller. Det hade kunnat bli en parantes, en pinsamhet till att gräva ned men Khemiri belyser istället ett bakomliggande system. Texten påtalar att den arbetsmetod som tillåter att människor bemöts olika beroende på hud, hår, ögon, inte på något vis är ny. Khemiris text blir en bekräftelse för så många andra som stått maktlösa inför det system som alltid sätter den uniformerade individen i ett överläge, den individ som har makten att skriva om verkligheten i rapporten, som verkar ha så lätt att förväxla signalement men samtidigt så svårt att be om ursäkt för misstaget.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv hela onsdagsförmiddagen. Jag ringer gamla vänner, nya vänner, jag går runt i staden utan mål. Jag går in på caféer, tjuvlyssnar på samtalen mellan människor jag inte känner, jag ringer igen, träffar vem som helst som har tid att träffas. Överallt möts jag av samma behov av att prata, att berätta, att plocka fram den där tidningen som blivit skrynklig nu, läsa sitt favoritstycke högt. Jag möter min syster på favoritkrogen för ett glas vin innan Kulturhuset. Diskussionen fortsätter över bardisken, mellan gäster och bartender, mellan servitören och vakten och mig och syster, ingen är oberörd. Jag lär mig att så många fler än jag trodde också har tröttnat på främlingsfientlighet och politiker som leker Hela havet stormar iförda ögonbindlar.

Vi går med snabba steg i den hårda senvinterblåsten, storasyster och jag. Vi är båda aningen disträ, tagna, förväntningarna inför samtalet märks i hoppen mellan samtalsämnen, hur vi kedjeröker den korta biten mellan Boqueria och Kulturhuset. Köerna ringlar sig långa utanför ingångarna till hörsalen. När Khemiri passerar köerna så tystnar sorlet något, ryggar vänder sig om och blottar blickar av respekt och beundran.

Så sitter vi äntligen i hörsalen och in på scen kommer Karin Olsson och Jonas Hassen Khemiri. Olsson inleder med att berätta att Khemiris text har delats 50 000 gånger på nätet, hon undrar givetvis hur det känns att vara Khemiri en dag som denna. Khemiri säger att det har varit en konstig dag, han är överväldigad över gensvaret. Han berättar om bakgrunden till varför han skrev det öppna brevet till Beatrice Ask. Han lyssnade till Ask i P1 och fäste sig vid hennes uttalanden, speciellt formuleringar som att ”upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig”, och att det är ”tidigare dömda” som oftast uppfattar att de är ifrågasatta. ”Dessa uttalanden förminskar människors upplevelser”, säger Khemiri och berättar hur han själv ofta genom åren försökt att bortförklara vissa upplevelser, söka härleda dem till slumpen eller en känsla. Det tog ett tag innan han började se strukturer bakom dessa upplevelser.

Mia Kim beskriver samtalet mellan Olsson och Khemiri i ett inlägg lite längre ned här på sidan och hon beskriver det så väl så att det känns som att jag återupplever kvällen via hennes text. Jag håller med Mia Kim om att Karin Olsson gör en en harmonisk och djupgående intervju. Olsson verkar genuint intresserad av det Khemiri pratar om, hon stressar inte fram något utan låter Khemiri spinna vidare efter hennes frågor vilket leder till intressanta sidospår och små historier som rymmer reflektion kring såväl gruppmentalitet, normer, obekväma rum, mötet mellan scenen och publiken, den svårfångade sanningen, ordens kraft, ensamhet och gemenskap. Olsson ställer intressanta frågor och mycket kretsar, precis som Mia K beskriver, kring litteratur, identitet och språk men samtalet kommer också in på det mer personliga planet. Olsson säger att hon upplevt att fadersgestalter ofta är närvarande i Khemiris texter och hon har märkt att han gärna pratar om sin egen pappa i intervjuer men däremot har hon undrat lite över mammafiguren, vem är Khemiris mamma? Frågan följs utav en kort tystnad. Flera gånger under kvällen har Khemiri tvekat en liten stund innan han svarar, det bidrar till upplevelsen av att han tänker och tänker efter ordentligt innan han säger något. ”Min mamma…”, börjar han trevande. ”Vi är väldigt nära. Hon är grunden till allt.” Han minns hur han tidigt upplevde att mamman pratade med honom som om han vore smart, fastän han var så liten. Han berättar att det fanns flera språk i hemmet, man gick in och ut i språken och han minns att han tyckte att mamma blommade ut mest när hon pratade franska.

Olsson säger att i slutet av en intervju, när man känner att publiken börjar vrida sig i stolarna, då är det dags för de pinsamma frågorna. Hon frågar hur han ser på framgången, hur han tror att den påverkat honom. Khemiri tänker efter en stund, sen säger han att trots all kärlek han fått idag så är det de negativa kommentarerna han kan citera. Han exemplifierar genom att referera till filmen La Haine (Medan vi faller). I filmen berättas historien om en man som faller ned från ett höghus och hela tiden upprepar ett mantra för sig själv medan han faller: ”Hittills har det gått bra, hittills har det gått bra.” Det är ungefär så Khemiri ser på sin framgång. Det positiva med framgången, menar han, är att den också ger en möjlighet till att misslyckas. ”Det är viktigt att våga försöka våga”.

Khemiri har tidigare under samtalet nämnt P.O. Enquist  som en litterär favorit och Olsson menar att hon kan se många paralleller mellan de två författarskapen men att de skiljer sig åt på en punkt, nämligen valet av plats för fiktionen. ”Du beskriver det mångkulturella, urbana Stockholm”, säger hon. ”Hur viktig är platsen?” Khemiri svarar att det mesta han skrivit utspelat sig i området kring Zinkensdamm och Hornstull, den del av Stockholm som han känner till väldigt väl. ”Det är mina kvarter. Staden är mitt litterära universum”, säger han. ”Det är därför Reva är så vidrigt, för att man dödar stadens blodomlopp när man stänger tunnlarna.”

Kvällen avrundas med att Khemiri läser den sista delen av brevet till Beatrice Ask. Orden väller fram igen, nu ännu mer direkt. Han läser med emfas den sista raden: ”Du kan gå nu.”

På torsdagsmorgonen, dagen efter Khemiris besök på Kulturhuset, bemöter Beatrice Ask Khemiris text i en intervju på SVT. Onsdagens offentliga samtal, det kollektiva behovet att diskutera, att lyssna och förstå, att slita av ögonbindeln och ta människors berättelser och erfarenheter på allvar, det är inget som verkat påverka justitieministern. Hon hävdar fortfarande bestämt att polisen följer ett regelverk, vilket innebär att man inte kontrollerar människor bara för att de har mörkt hår. När programledaren säger att det ändå sker, att väldigt många har blivit stoppade av den anledningen så vill hon inte diskutera vidare utan säger istället ”Jag vet inte om det är väldigt många.” När programledaren säger att många människor upplever ett obehag när de ser polisen så svarar Ask bara att ”Såhär har det varit länge, det är därför vi behöver fler poliser som arbetar synligt.” Programledaren ställer den självklara följdfrågan; ”Har det varit såhär länge? Vad har du gjort åt det?” Ask tycker att hon har gjort mycket, det finns fler poliser i yttre tjänst, det har öppnats fler poliskontor i förorterna, polisen arbetar närmare ungdomarna. Justitieministerns lösning på tillitsproblematiken är alltså fler poliser. 

Khemiri uttrycker i sin text en önskan om att under ett dygn byta skinn och erfarenheter med Beatrice Ask. Jag tror att hennes verklighetsförankring även skulle stärkas av att byta bostadsområde och erfarenheter med någon av dessa ungdomar, i någon av dessa förorter som hon talar om i så sväva ordalag. Det finns mycket som behövs i förorterna men fler poliser borde ligga ganska lågt i prioriteringsordningen. Poliser finns det redan gott om. Även om jag inte alls i samma utsträckning som killarna i det område jag växte upp i utsattes för kontroller och trakasserier så var de närgångna konstaplarna i Rinkeby en lika naturlig del av utsikten som de förfallna lekplatserna. Under min uppväxt såg jag hur samhället tog bort sin hand, steg för steg försköts periferin från centrum. Vårdcentralen stängde, arbetsförmedlingen, skolor, banker. Ju mer isolerat Rinkeby blev och ju mindre pengar det fanns över till invånarna i trakten, desto mer pengar verkade det finnas över till att satsa på polisens närvaro i området.

Rinkeby är långt ifrån den enda förort där samhället kompenserat avvecklingen av socialt skyddsnät med fler poliser. Ask menar att polisen under hennes tid börjat arbeta närmare ungdomarna. Jag undrar om hon är medveten om hur nära poliserna arbetar i den verklighet som är så långt ifrån Asks fraser om regelverk, gott bemötande och misstanke till brott innan kontroll. Misstanke till brott kan också motiveras olika beroende på ”personliga upplevelser.” Att åka bil till macken för att handla snacks, att sitta på en bänk på skolgården, att hänga på innegården, att ta en promenad på Järvafältet; aktiviteten är ovidkommande, att vara är att ifrågasättas. Mjukisbyxor väcker misstankar men å andra sidan kan det ju också verka suspekt om du piffat upp dig för mycket. Kör du en risig Toyota kan det finnas skäl till misstanke och kör du en silvrig Merca som blänker lite för starkt så finns det ju en möjlighet att du döljer någonting. Det spelar ingen roll om du inte finns med i något register eller att du förklarat anledningen till din promenad eller biltur så många gånger att konstapeln borde känna igen dig vid det här laget. För det gör han eller hon förmodligen inte. Att sedan barnsben behöva förklara sina förehavanden för vuxna i uniformer påverkar givetvis självbilden och bidrar till upplevelsen av utanförskap i senare ålder. Jag förstod tidigt att det faktum att jag var tjej och dessutom blåögd gav mig fördelar, påverkade bemötandet. Sannolikheten att stoppas och ifrågasättas är mindre om det sitter en tjej i bilen, och vem vill inte sitta i framsätet? På kvällspromenaden kunde jag ta en väns hand, en vän som var större och starkare, för när jag tog hans hand blev vi ett förälskat par, mindre intressanta i de dåligt maskerade civilarnas blickar.

Jag kan svälja alla Var kommer du ifrån egentligen och Vad äter ni i Rumänien, trots att jag är född och uppvuxen här och har varit fler gånger i Frankrike än i Rumänien. I mötet med andra människor kan jag föra en dialog. Jag kan förstå, förklara, diskutera, höja rösten, bli ledsen eller försöka förklara igen. Det är svårare att föra en dialog med en bricka, med en uniform. Speciellt om du är en fjortonårig kille som är ute och promenerar med en kompis på Järvafältet och allt plötsligt blir flackande blåljus, när du jagas ikapp av polishundar som sliter av bitar av din kropp. När misstaget uppdagas, förväxling av signalementet, det var något om en luvtröja, ja då är det för sent. Märkena finns kvar i stygnen på armen men framförallt i erfarenheten, en insikt om den verklighet som kommer närmare. Jag önskar att någon av de poliser som arbetar i motvind, som faktiskt vill och kämpar för att etablera en tillit till ungdomar kunde informera justitieministern om hur nära vissa av kollegorna arbetar, kunde berätta om varför vissa barn och ungdomar växer upp med en tilltagande oro och misstanke gentemot myndigheterna.

Khemiris text är viktig för att den talar rakt till läsaren och belyser problem i samhället som politikerna så ogärna diskuterar. Ask hade möjligheten att avvika från politikerstumheten. Hon kunde ha uttryckt den tanke som så många andra, som inte heller delat Khemiris hud eller erfarenheter gav uttryck för under onsdagen: Jag visste inte att det var såhär illa men jag tror dig och jag vill att det ska förändras. Istället fortsätter hon att förvägra människor deras berättelser och erfarenheter, blunda för verkligheten och skicka ut fler poliser. Samtidigt leker opinionen kurragömma och migrationsministern busar vidare. Så i väntan på att politikerna kommer ikapp och ansluter sig till den diskussion, den längtan efter ett Sverige utan homofobi, sexism och rasism som uppstod i det offentliga samtalet efter Khemiris text, så växer tilliten till litteraturens och den enskilda människans kraft att påverka.

/ Maria Monciu

På djupet med Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri säger sig inte vara bra på att skriva debattartiklar. Kanske får han omvärdera det nu. Han skrev nämligen en. DEN blev den mest lästa artikeln på dn.se och delades på sociala medier mer än någon annan artikel. Någonsin. ”Bästa Beatrice Ask”, så inleddes det öppna brevet till justitieministern i DN som väckte liv i våra stelfrusna kroppar den 13 mars. Artikeln fick oss inte bara att vakna, utan också att förenas. Och för första gången i sitt liv kände sig Jonas Hassen Khemiri inte ensam.

Samma dag som artikeln publicerades lyssnar jag på samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och Expressens kulturchef Karin Olsson i serien ”På djupet” på Kulturhuset. Jag hade sett fram emot samtalet i en månads tid. Föga visste jag då att Khemiri skulle vara så högaktuell som han var just den här kvällen. Det kändes naturligt att samtalet inleddes med att prata om artikeln. Jonas Hassen Khemiri beskriver något förläget att dagen har varit jättekonstig, att han aldrig har varit med något liknande förut. Han förklarar att mycket av det han skriver handlar om svensk identitet och menar att reaktionerna på det han skriver understryker det han skriver på ett bättre sätt än han själv gör. Han nämner som exempel att det i tidningen Metro stod ”Khemiris rasistattack på Beatrice Ask”. (Tidningen ändrade rubriken under dagen).

Khemiri känner att han har gjort sitt med texten. Han har inte något behov av att möta Beatrice Ask i en debatt och få svar. ”Det häftigaste som en författare kan uppleva är att texten sprids vidare och blir någonting annat”, säger han. Det var just det som hände med den här texten. Det skapades en egen hashtag (#bästabeatrice) på Twitter som medför att tusentals människor nu tar över hans rubrik och skriver vidare om sina upplevelser. Den känslan av att han är med i ett stafettlopp får honom att känna sig lite mindre ensam. Under stora delar av sitt liv har han nämligen känt sig väldigt ensam. Khemiri beskriver att han har ett antal vänner som han känner är en del av hans kropp, där han kan vila. Där kan han få känna sig normal och hitta ett lugn. Inne i den konstruerade bubblan kan han få intala sig själv att hans känsla får vara norm.

Under lång tid har Khemiri inte velat se saker som har hänt honom som en del av en struktur, därför att han helt enkelt inte ville att vårt land skulle vara på det sättet. Hans identitet har konfronterats av ett förlegat nationsbygge, menar han. Khemiri poängterar att han har otroligt många privilegier. Han är man, uppvuxen i en medelklassfamilj i Stockholms innerstad osv. Men han har vid flera tillfällen under sin uppväxt konfronterats med ett ifrågasättande och ett dömande och har behövt visa leg för polisen utan anledning. Han intalade sig själv, försvarade det med att det var kopplat till ungdomen, att han var ung, att det var kläderna han bar eller något annat han gjorde. Att det inte handlade om hans hud- eller hårfärg.

Khemiri berättar om en händelse som skedde på Centralstationen i Stockholm som han också skriver om i artikeln. Det här skedde när han hade lämnat ungdomen bakom sig. Han blev återigen tillfrågad om legitimation och utan förklaring blev han sedan placerad i en polispiketbuss. Tydligen stämde han in på ett signalement på en person som polisen jagade. I 10-20 minuter fick Khemiri sitta ensam i piketbussen och vänta. Under tiden gick en massa människor förbi bussen och såg honom. Han beskriver hur kraften i blickarna från människorna som passerade piketbussen fastnade i honom. Blickarna som sa: ”Ah, en till. En till sån där som beter sig på det där sättet som mina fördomar har lärt mig att de beter sig”. Något som han inte skrev i artikeln var hur han lyckades bli släppt. Om hur han knackar på rutan och ursäktar sig och försynt försöker förklara att de har tagit fel person. Det han då, i ett desperat försök för att bevisa sin oskuld, visar upp är ett kopieringskort från Handelshögskolan (där han då studerade). Och då släpptes han. ”Som om studerandet på Handelshögskolan gjorde en immun från att vara skurk”, säger han ironiskt.

Just kraften i folks blickar handlar Khemiris senaste bok om, ”Jag ringer mina bröder”. Karin Olsson pekar på att det som definierar Khemiris författarskap är frågorna om vem som definierar normalitet och vem som definierar svenskhet. Khemiri håller med om att det finns en röd tråd som handlar om gemenskaper. Hur gemenskaper konstitueras, hur de återskapas, hur vi skapar oss. Hur vi skapar ett vi. Boken ”Jag ringer mina bröder” började egentligen som en tänkt tidningsartikel till DN. Sex dagar efter självmordsattentatet på Drottninggatan tröttnade Khemiri på mängden människor som talade i polariserande termer om vad som hade hänt. ”Folk talade på riktigt i termer om ondska”, säger han. ”Nu är ondskan här. Ondskan fanns tydligen inte här innan. Men den kom hit nu på grund av att den här gärningsmannen har bringat den hit”. Boken handlar om nyfikenheten på hur man hanterar situationen då man blir utelämnad till andras blickar. Kraften och makten i andras blickar. Flera gånger under samtalet återkommer han till detta tema. Hur mycket makt kan man tillskriva omgivningens blickar? Försöket att agera normal, vad gör det med en människa. Vad är normalt? Khemiri började till och med ifrågasätta hur man skriver en roman. Hur ser en riktig roman ut? Hur är man normal? Vad är det?

Karin Olsson har noterat att Khemiri i sina texter ofta lämnar en lucka till läsaren för förvirring och komplexitet och tycker att det är det som gör honom till en så bra författare. Khemiri förklarar att han tror att det är det ärligaste sättet på vilket han kan beskriva sin värld. Han tror inte att han har total kontroll på det som ska skrivas. Det är helt enkelt så han är som person, som vill väga för och emot. Han älskar texter där det finns falluckor, där man tror att man är på väg någonstans och så är det en liten lucka som får hjärtat att hamna ovanför huvudet. Man faller ner. Just det här att lämna läsaren i förvirring anser Karin Olsson att Jonas Hassen Khemiri i allra högsta grad gör i boken ”Montecore”, där berättarjaget heter Jonas och där han genom hela boken leker med läsaren. Khemiri berättar att boken tar avstamp i något som till det yttre ser väldigt sant ut. Boken handlar mycket om kraften i fantasierna. En försvunnen pappa och två personer som försöker minnas honom, men som minns honom på så vitt skilda sätt att det uppstår en krock av minnen.

Karin Olsson läser upp ett citat ur ”Montecore” och ifrågasätter varför Khemiri har den ödmjukheten att han jämför författare med horoskop. Khemiri förklarar att de gånger han känner att det går dåligt med skrivandet eller när han inte har roligt i det skrivna känns det som han ägnar mycket tid åt en låtsasvärld. Han jämför sig då med sina vänner som är mer aktivistiska och faktiskt genomför någonting, som gömmer flyktingar på riktigt, går i demonstrationer på riktigt. Han själv är mer en person som skriver om aktivism och inte är en del av den riktiga världen. Han tror att han använder fantasin och fiktionen som ett slags skydd för att komma undan den verklighet som man inte kan förändra.

Jonas Hassen Khemiri berättar om en upplevelse som hände för ungefär tio år sedan. Han hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott en tid i Paris. Han var glad och upprymd för att hans debutbok äntligen skulle släppas. Det var nationaldagen. Han hade varit hemma hos sin mamma och ätit och sätter sig på tunnelbanan för att åka in till stan. Då fylls tunnelbanevagnen av ett gäng med 10-15 rasistiska skinheads och i samma stund fylls också vagnen av rädsla. De flesta passagerare väljer då att lämna vagnen. Det är så man gör, konstaterar Khemiri, men själv väljer han att sitta kvar. Gänget går fram till en äldre svart man och börjar trakassera honom genom att måtta slag mot honom i luften utan att slagen träffar. Den trängda svarta mannens sätt att hantera rädslan blir då att skratta med i gängets provokationer. Khemiri som ser detta känner att han måste ingripa, han måste göra något, men vad? ”Jag är ju världens spinkigaste person”, skrattar han. Han vet inte själv vad han försöker göra, men han råkar med sin fot dra tag i en av de här skinheadsens fötter så att denne faller mot Khemiri. Khemiri, tillsammans med skinheadsgänget, tumlar ut vid Slussens tunnelbanestation. Rädslan kommer ikapp Khemiri som då funderar på vad sjutton han håller på med och inser hur illa detta kan sluta. Då hör han plötsligt en kvinna som ropar: ”Kan du bara dra, kan du bara dra!” och Khemiri drar en lättnadens suck över att någon ingriper och ställer sig på hans sida. Det är tills han inser att kvinnans ord är riktade till honom. ”Kan du bara dra, eller”! Det Khemiri i den stunden förmår sig att säga är: ”Men jag är ensam här”. Nu klarade sig Khemiri helskinnad ur den här händelsen, men självklart har den etsat sig fast i honom. Hans berättelse griper ett hårt tag om mig. Känslan av utsatthet och vanmakt blir kvar i min kropp och hans talande och smärtsamma ord ljuder som ett eko. ”Men jag är ensam här.”

När Khemiri berättar om den här händelsen med skinheadsgänget skrattar han lite åt sig själv och åt det ironiska i hela händelsen. Det gör han förmodligen för att göra det outhärdligt svåra lite lättare att hantera. Några dagar innan det här samtalet på Kulturhuset är jag på Stockholms stadsteater och ser hans pjäs ”Apatiska för nybörjare”, där han på samma sätt så skickligt väver in humor i det annars väldigt mörka, gripande och tunga. Det är tacksamt för oss som publik och det görs på ett smidigt sätt. Karin Olsson kommer också in på att Khemiri ofta är humoristisk i sina texter. Khemiri berättar då att han ser humor som sylten som man lägger medicinen i. Humorn fungerar som en nödutgång. Att man genom den kan fly från den osannolika världen för en stund och öppna dörren till en annan värld genom det lilla skrattet. ”Problemet är att när man går ut genom nödutgången så kommer man sedan tillbaka till samma plats”, konstaterar han.

Samtalet glider över till att handla om Jonas Hassen Khemiris språk. Karin Olsson nämner att man brukar tala om ”Khemiriska” som till skillnad från ”Ranelidska” är en komplimang. Khermiri förklarar att han tror på språkets subversiva mening. Att det är därför som vissa känner ett enormt motstånd när det kommer ett nytt personligt pronomen, och samtidigt en lika stark känsla för bevarandet av vissa kränkande ord. Han menar att det inte handlar om de orden i sig. Det handlar om vad orden står för, en känsla, en rädsla. En rädsla för förändring. Att orden blir som en slags snuttefilt. Han tror på ordens potentiella förändringskraft. Han återkommer till att han med sina texter vill uppnå att de blir en stafettpinne. Han beskriver också att effekten av en pjäs blir en annan sorts stafettpinne. Med teater är det någon annan som tar orden och gör dem till kropp. Orden tar fysisk plats, börjar andas, får hår- och hudfärg och gestaltas på scen. Och det uppstår en interaktion med publiken som man inte kan förutse och som är mycket intressantare än boken, menar Khemiri. Det skapas något nytt. Orden betyder olika saker och får olika effekt i olika rum, fortsätter han. Alltså att beroende på vilka åhörarna är blir reaktionerna olika.

De kommer in på debutboken ”Ett öga rött” och om debatten som uppstod när boken kom om huruvida invandrare pratar på det sätt som Khemiri skriver i boken. Karin Olsson tar upp att det i början var ganska få som förstod att Khemiri hade konstruerat ett språk, att han lekte med att ha ett avvikande språk och gjorde någonting betydligt mer avancerat än att bara återge hur vissa ungdomar pratar. Khemiri förklarar att boken är skriven på just en slags fejkad bruten svenska. Första meningen i boken får läsaren att tro att huvudpersonen inte kan svenska, men ju mer man läser så inser man att varenda gång någon talar arabiska återges det på perfekt svenska. Huvudpersonen heter Halim och är uppvuxen i Sverige, men han väljer med sitt språkbruk att signalera ett utanförskap.

Nu efter att det har gått så många år sedan ”Ett öga rött” kom ut tycker Khemiri själv att boken är lite gullig och att den blir väldigt övertydlig på slutet. Han tycker att boken är väldigt tydlig med att den handlar om en svensk kille som bryter med flit och anser att han kanske borde ha låtit läsaren få tänka ut det själv. Därför blev han lite chockad när han läste recensionerna. Han drar exempel ur recensioner där det kunde stå ”han skriver som att man skickar ner en mikrofon i vilket invandrartätt getto som helst”. När Khemiri sedan var ute och talade om boken på bibliotek, i skolor och andra forum befann han sig i en situation då han kände att han var tvungen att försvara sig och förklara att boken inte handlar om invandrare. Olsson frågar om Khemiri upplever en skillnad idag jämfört med för tio år sedan när boken kom om hur vi definierar svenskhet. Just den här dagen tycker han är en bra dag, att det finns en massa människor som ställer frågor, som frågar sig varför vi talar om valfrihet istället frihet. Det finns en större förståelse idag för att vår nationella identitet är dynamisk, konstaterar han. Han är förvånad och inspirerad av att hans debattartikel har fått en sådan spridning.

”Jag tror att det handlar om en vilja till solidaritet, hur omodernt det än må låta”.

Karin Olsson återkommer till dramatiken, om hur Khemiri först skrev två romaner och sedan var det som att han förälskade sig i dramatiken. Hon vill veta vad som hände. Khemiri förklarar att han började ifrågasätta romanen och reflekterade över de läsupplevelser som för alltid finns kvar i honom. ”Det är korta, intensiva böcker som man läser ut på en dag, men som aldrig lämnar en.” Han nämner PO Enquists ”Nedstörtad ängel” och Carlos Fuentes ”Aura” som exempel. Och jag noterar att just PO Enquist faktiskt sitter i publiken denna kväll. Khemiri blev tillfrågad av Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater om han hade någon teateridé. Den frågan resulterade i pjäsen ”Invasion”. Pjäsen hade två skådespelare som satt gömda i publiken i början av föreställningen och som viskar till varandra att de inte förstår vad som sägs på scenen. De blir hyssjade av publiken. Beroende på hur publiken såg ut, såg hyssjningarna olika ut. De kliver sedan upp på scenen och tar över pjäsen, invasion. Den pjäsen har spelats på många olika platser och därmed blivit många olika sorters pjäser. Khemiris senaste bok, ”Jag ringer mina bröder” är till formatet skrivet som en teaterpjäs och den sattes omedelbart upp som pjäs. På frågan om Khemiri tror att han kommer att återvända till det traditionella romanformatet svarar han att han inte vet. Han förtydligar att både ”Ett öga rött” och ”Montecore” är romaner, men förklädda som något annat. ”Ett öga rött” ser till ytan ut som en dagbok och ”Montecore” ser ut som en korrespondens av email.

Just den här dagen har Khemriri känt så otroligt mycket kärlek. Egentligen handlar det inte för honom om känslan av att få kärlek. Det handlar om en känsla av att vara sammankopplad med världen. Han kan fortfarande ha en känsla av att känna sig oerhört ensam i sina upplevelser. Karin Olsson ser något som ofta återkommer när hon har läst artiklar och intervjuer med Jonas Hassen Khemiri. Det är att han är oerhört begåvad och trevlig, men något som också ofta nämns är hur snygg han är. Det är en bild som Khemiri inte verkar dela om sig själv. Med en aningen skör röst berättar han ”jag har ägnat väldigt mycket tid åt att inte se ut som jag”. Han pratar om att han är den längsta och spinkigaste personen som någon någonsin sett och berättar om strategier han hade för att ”förminska” sig själv. Återigen skojar han om det och vi i publiken får skratta, men det är lätt att förstå att det är något som har varit smärtsamt för honom. Precis som det faktum att med sitt utseende inte bli accepterad som svensk, att inte i alla sammanhang få tillhöra vi:et. Det är klart att det påverkar ens självbild, vad man tänker om sig själv och i allra högsta grad hur man blir som person.

Man får en känsla av att Karin Olsson hyser respekt för Jonas Hassen Khemiri. Hon avbryter aldrig och hon låter honom tala till punkt. Hon är påläst, fångar upp röda trådar och ställer intressanta frågor. Hon ger Khemiri plats och samtalet blir bra och berörande. Det här är hans kväll.

Lika naturligt som det kändes att inleda samtalet med att prata om Khemiris artikel i DN, lika naturligt kändes det också att avsluta samtalet med den. Jonas Hassen Khemiri läser slutet på artikeln för oss. Efteråt går han fram och skakar hand med PO Enquist och överlämnar en bok innan han sätter sig för att signera sina böcker. Kön som bildas är den längsta jag har sett vid något ”På djupet”-samtal.

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
http://www.khemiri.se/

/Mia Kim

Release me: Hat & kärlek

Det är en kylig torsdagskväll och vi infinner oss på premiären av Kulturhusets nya programserie Release me. Det är den första kvällen av tre där vi möter bokaktuella svenska och internationella författare. Intervjuer, läsningar, bar, bokförsäljning och musik utlovas. Temat för kvällen är hat och kärlek.

Programledare är Jenny Lindh som vi känner igen från spalten ”Fråga bibliotekarien” i DN, och Oskar Ekström, producent på Kulturhuset.

En av kvällens dragplåster, Maria Sveland, ställde tyvärr in sitt medverkande i sista sekund. Jag tänker att hon förtjänar lite andrum efter händelsen på Gräv förra veckan.

Studion är välfylld, stämningen är god och publiken tycks vara ganska blandad. Jag och mitt sällskap slår oss ned med ett glas vin och inväntar kvällens första gäst, Therése Söderlind.

Therése Söderlind föddes 1965 och är uppvuxen i Ångermanland. Hon gick på Författarskolan vid Lunds Universitet och debuterade 2010 med romanen ”Norrlands svårmod”. Ikväll är hon här för att tala om sin nya roman ”Vägen mot bålberget”. Hon jämförs med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman, och trivs i att beskrivas som en berättare snarare än en författare. ”Vägen mot bålberget” är en historia om kärlek och relationer, ursprung och historia, och spänner över fyra olika tidsepoker. De binds samman av en berättelse om den tid då kvinnor anklagades för trolldom och  brändes på bål. Söderlind läser avslutningsvis ett stycke ur boken på sin behagliga ångermanlänska dialekt.

Härefter möter vi Goran Vojnović, född 1980 i Ljubljana med bosniska rötter. I Slovenien är han känd som poet, författare och filmregissör som framkallar reaktioner bland annat genom sitt språk, en blandning mellan bosnisk och serbisk slang, ”Ljubljana-slang” som han själv kallar det. ”Blattejävlar” utkom 2008 och blev en omedelbar succé. Den handlar om livet och den hårda vardagen i Ljubljanaförorten Fužine, men också om människorna, alla de som en tid levde i samma land, före detta Jugoslavien. Vojnović framhåller dock att ”Blattejävlar” främst är en ung mans betraktelser. Ungdomens sökande och funderingar kring kärlek, relationer och den egna identiteten. Vi får avslutningsvis höra ett stycke framfört på originalspråk ­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­– Vojnovićs bagage hade försvunnit på resan och således hans översättning, men en tolk hoppar lyckligtvis in och översätter. Publiken skrattar till ibland, det är humoristiskt och rakt på.

I kvällens andra del inleder Ulrika Kärnborg med att läsa ett utdrag ur sin novell ”Mammalia” (det var nog snarare halva novellen). Kärnborg är författare, samhällsdebattör och litteraturkritiker, bland annat på DN. Hon debuterade 2008 med romanen ”Myrrha”. ”Mammalia” handlar om makt, kvinnlig vänskap, och om problematik kring kvinnlig vänskap. Vi möter den unga lovande journalisten Lisa som träffar den berömda, excentriska konstnären Mona som dundrar in i hennes liv likt en ångvält.

Få saker är mer avslappnande och behagliga som högläsning. Genom de stora fönstren syns jäktade människor gå förbi ute i kylan, taxibilar stannar och åker vidare. Fontänen och Hötorgsskraporna ser faktiskt ganska tuffa ut i kvällsskrud, det lyser på några våningsplan.

Det är mindre folk här i Studion nu, men fortfarande välfyllt.

Sist ut denna kväll är radioproducenten, reportern och dokumentärmakaren Johanna Langhorst. Nu debuterar hon med boken ”Förortshat”. Programledarna har tidigare under kvällen aldrig ifrågasatt något, men här undrar Jenny Lindh över det starka ordet ”hat” i bokens titel. Är det verkligen hat det handlar om, är det inte mer en fråga om fördomar och förakt? Langhorst som i många år bodde i Tensta upplever det dock som ett tydligt förortshat. Hon trivdes bra i Tensta, det var hennes hem, men få förstod. När hennes son blev rånad för andra gången beslutade de att flytta, men inte utan motvillighet och sorg. Efter det började hon granska förorten, segregationen och svenskars förhållningssätt till detta. ”Förortshat” är personlig men blandar samtidigt in fakta, intervjuer, reportage och analyser.

Efter intervjun med Johanna Langhorst saknar jag möjligheten för publiken att delta. Några minuters frågestund efter varje författare hade varit intressant, men lyckligtvis kunde några av deltagarna hittas minglande i lokalen efteråt då möjlighet att ställa frågor fanns.

Hat är ett starkt ord, som Jenny Lindh uttryckte det. Trots att hatet är högaktuellt så närvarar det inte ikväll. Tvärtemot går jag hem i den kalla torsdagskvällen med en skön känsla i kroppen, det finns få saker som är bättre än högläsning.

Den 3 april går den andra delen av Release me av stapeln. Temat är ”kamp & försoning” och då möter vi Caroline Hainer, Sven Olov Karlsson, Karin Ström, Annakarin Thorburn och Valle Wigers.

Författarsamtal med Elizabeth George

Till tonerna av Dusty Springfield betraktar jag publiken omkring mig. Hörsalen är fullsatt och består mestadels av äldre deckarälskare, fler kvinnor än män, och den förväntan som hänger i luften går nästan att ta på. Alla väntar på Den Stora Stjärnan. Alla här inne har en relation till Elizabeth George, har kanske – som jag själv – läst henne ända sedan hon slog igenom 1988 och har genom åren följt hennes fiktiva karaktärer kriminalinspektör Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers.

Elizabeth George är en av världens mest framgångsrika deckardrottningar, hennes böcker är översatta till mer än tjugo språk, hennes karaktärer har fått en egen tv-serie som visats i många länder, hon har vunnit ett flertal prestigefyllda priser och hon ligger ständigt på bestsellerlistorna. Hon skriver om det brittiska så att vi riktigt känner smaken av en fyllig pint öl på någon landsortspub, eller den dammiga doften av fina salonger med Earl Grey serverat på äkta kinaporslin. Och hon är amerikanska.

Jag har sett otaliga bilder av Elizabeth George, ändå blir jag överraskad när hon kliver in på scenen. Över att hon är så liten och nätt, över att hon är så flickaktig trots att hon är över sextio, över att jag kanske skulle ha missat henne i en folksamling. Men när hon efter en lång introduktion och varma applåder från publiken vänder sig mot DN-journalisten Lotta Olsson för att tacka för den fina beskrivningen blixtrar det till. Hon är vältalig, har pondus och karisma, är en sådan person som man lyssnar på så fort hon öppnar munnen. Jag har fortfarande lite svårt att få ihop den släpiga amerikanska accenten med den här kvinnan som under så många år personifierat det brittiska, men kanske krävs det en utomstående för att på ett så klarsynt sätt skildra Storbritannien och dess samhällsklimat.

Varför blev det då Storbritannien? George berättar att hon var sjutton år första gången hon besökte landet, och hon blev genast förälskad. I vad exakt har hon svårt att sätta fingret på, men många gånger under samtalet anar jag en längtan efter det genuina, efter traditioner och historia, och George tycks ibland uppgiven när hon talar om USA:s brist på bildning och slit-och-släng-mentalitet.

George berättar att hon alltid har skrivit. Att det blev just kriminalromaner berodde på att där fanns en struktur som tilltalade henne. Ändå tycker hon att hon inte riktigt kan planera saker som hon vill. ”I’m so compulsive. I can’t live by a calendar” säger hon, för att därefter berätta att hon för tillfället skriver på två böcker samtidigt. Den ena är en ny Lynley och Havers-deckare, den andra är roman nummer tre av fyra i ungdomsserien ”The Edge of Nowhere”. För att kunna skifta mellan det ena och det andra manuset tar hon en paus och pluggar italienska (!) i trettio minuter för att rensa skallen. Att det ens blev en ungdomsserie var mest en slump – hon berättade storyn för sin agent som föll pladask. Och då måste hon ju sätta sig och skriva boken också. ”I’m doomed by my own ambition” säger hon och skrattar.

”En typisk lärare” tänker jag, och det är ju precis vad hon arbetade som innan hon slog igenom som författare. George undervisade mestadels i engelsk litteratur och blev till och med vald till ”Årets lärare”. Och även om hon säger att hon aldrig kunde drömma om att så många skulle läsa hennes böcker så ser vi alla den seriösa och hårt arbetande kvinnan bakom framgångarna.

Olsson påpekar att Lynley och Havers i år firar tjugofemårsjubileum, och undrar hur det känns att ha levt med dem så länge? George berättar att hon redan från början ansträngde sig för att uppfinna karaktärer hon tyckte om. I första manusutkastet var det Simon St. James som var huvudperson, men inget förlag fastnade för historien förrän hon förändrade perspektivet och lyfte fram Thomas Lynley och Barbara Havers. Under åren har Lynley och Havers förhållande utvecklats, och det var hela tiden planen – att inte ha stillastående och platta karaktärer. Olsson påpekar att främst Barbara Havers förändrats, att hon verkar lyckligare idag, och George håller med. ”I wanted to show change”. Hon är mycket förtjust i Havers och pratar om hur roligt det är att placera henne i olika situationer eftersom hon kan säga och göra i princip vad som helst, slå hål på det brittiskt stela. ”It’s so great to have a charachter to say and do outrageous things” säger hon med ett leende.

George har under åren hyllats för just sina personbeskrivningar, och hon slog igenom för att hennes deckare flyttade fokus från det klassiska whodunnit till whydunnit. Känslorna och handlingarna som ledde fram till brottet lyftes fram. Hon säger själv att det är viktigt med trovärdiga karaktärer, att man som läsare vill bli berörd, och inte faller man väl för en roman bara för att intrigen är så fantastisk? Skrivandet handlar även efter tjugofem år om lust. Som gott exempel lyfter hon fram Dorothy Sayers som verkligen älskade sin Lord Peter Wimsey, och tycker att man märker när en författare tröttnat på sina huvudpersoner och fortsätter skriva på ren slentrian. Om hon tycker om en roman skriver hon dock genast till författaren för att berömma.

Det tycks självklart för George att lyfta god litteratur och andra författare. Förutom romanen ”En lögn att lita på” som kom i höstas är hon aktuell med novellsamlingen ”Av två onda ting”, där hon bjudit in kvinnliga författare hon tidigare samarbetat med, både etablerade och icke-publicerade. Gemensamt är att alla vid något tillfälle varit elever till henne. Hon förklarar att det inte var någon gratisresa – hon är en hård och krävande redaktör – men det färdiga resultatet blev fantastiskt och hon är mycket nöjd.

Lotta Olsson är så uppenbart förtjust i Elizabeth George och hennes karaktärer Lynley och Havers att hon ibland trasslar in sig i för långa frågeställningar. Hon vill så gärna få fram analyser, insikter, tala om teman och trasiga bakgrunder. Samtidigt är detta charmen med hela samtalet, att det får ta tid, är trevande och ödmjukt. Att Olsson är ett nyfiket fan och inte bara en journalist som skummat författarpresentationen. George lyssnar vänligt, tålmodigt och plockar sedan ut det väsentliga, svarar öppenhjärtligt men också med ironi och humor.

Vi får veta att hon läser true crime och har en mörk syn på mänskligheten. Att hon är intresserad av psykologi och samhälle, och att hon aldrig läser sina egna böcker. Att hon hör Lynleys och Havers röster i sitt huvud när hon skapar sina berättelser. Att det finns partier hon är riktigt stolt över men som hon inte har något minne av att ha skrivit.

”Why did you kill Helen Clyde?” undrar någon när publiken får chans att ställa egna frågor. Här är George tydlig med att det var ett logiskt beslut, och något hon hade sett som oundvikligt under en längre tid. ”Lynley’s story was closing down” säger hon. Vad fanns kvar efter att han gift sig lyckligt med Helen och fått barn? Skulle hon skriva om blöjbyten och koliknätter? Var fanns spänningen, drivet i det? Här skrattar publiken eftersom hon så tydligt illustrerar hur hon i och med giftermålet med Helen skrivit in Lynley i en återvändsgränd. På följdfrågan ”do you miss her?” svarar George enkelt ”all I have to do is think about her”.

Någon annan undrar över vad hon egentligen tycker om tv-serien som baseras på hennes böcker, och hon svarar diplomatiskt att hon aldrig varit inblandad i produktionen. Att det är ett annat media. Hennes enda farhåga var att hon skulle ändra bilden i sitt huvud efter att ha sett karaktärerna porträtterade av skådespelare, men hon hade inte behövt oroa sig. Hennes Lynley är fortfarande lång och blond, trots att han i tv-serien spelas av den mörkhårige Nathaniel Parker. Sharon Small som Havers är förstås lite för snygg, konstaterar hon, men tycker ändå att tv-serien har fångat rätt känsla. Mer behövs inte för henne.

Sista frågeställaren undrar om hon är medveten om det brittiska klimatet, om hur det förändrats genom åren? Jo, svarar George, eftersom hon rest till Storbritannien minst tre gånger per år för research har hon befunnit sig i landet när många av de stora politiska händelserna inträffat. Hon har även intervjuat många engelska poliser, för att få alla fakta rätt, och tycker sig ha god inblick i det engelska rättssystemet. Men den största förändringen mot det där första besöket i sin ungdom står den brittiska kokkonsten för. ”Food has improved vastly” säger hon, och river ner applåder när hon ler och tackar publiken för en underbar kväll.

Jag köper hennes senaste novellsamling men orkar inte stå i den enorma kön för att få boken signerad. Tänker i stället att det räcker med det intryck hon gjort under kvällen, och att hon sannerligen är en av vår tids största författare.