För tredje året i rad anordnas musikfestivalen Sound of Stockholm, och förutom att lyssna på fri konstmusik kan man under denna vecka besöka en rad seminarier. I går samlades en panel för att diskutera jämställdhet inom musikens värld, och jag gick dit för att genusfrågor intresserar mig. Även om jag inte är särskilt insatt i vare sig jazz- eller konstmusik så har jag ändå personlig erfarenhet eftersom jag som kvinnlig rockmusiker befunnit mig i en mansdominerad värld under mer än femton år.
I panelen:
Sofia Nyblom – musikjournalist och moderator
Lisa Ullén – jazzpianist och improvisationsmusiker
Ulrika Gunnarsson – folksångerska som jobbat mycket med jämställdhetsfrågor
Hampus Norén – student på Kungliga Musikhögskolan, aktiv i skolans normkritiska grupp
Lina Nyberg – jazzsångerska och kompositör, en av initiativtagarna till nätverket Impra (som arbetar för jämställdhet mellan män och kvinnor i musikvärlden)
Sofia Nyblom konstaterar inledningsvis att ingen från motståndarsidan är här, det vill säga musikcheferna, direktörerna, artistbokarna osv. Det skrattas lite och svaret är solklart: vem skulle ta sig tid eller ha lust att bege sig till det här lilla seminariet? Som mer liknar en intim pratstund. För i den lilla föreläsningssalen sitter max 10-15 personer, och de flesta verkar känna varandra väl.
Sofia: Frågan om jämställdhet i musiklivet är rätt ny?
Lisa: Frågan har lyfts flera gånger, men det finns inte någon koppling till den musikaliska verklighet vi lever i. Även om det är ett krav från staten att jobba med jämställdhet så stöter man alltid på motstånd. I det etablerade (mansdominerade) musiklivet anses det inte viktigt, frågan hamnar alltid sist eller längst ner på agendan.
Ulrika berättar att man kan göra en jämförelse med hur det var för kvinnliga musiker på romartiden, och att det tyvärr ser likadant ut idag. Publiken skrattar lite, men egentligen är det tragiskt. Sverige är visserligen lite bättre än övriga länder i Norden, med fler organisationer och mer pengar avsatta för jämställdhetsfrågor, men jämför man musik med andra kulturyttringar så är siffrorna inte upplyftande.
- Om vi inte gör något nu så kommer det inte att ha hänt något om tjugo år heller.
Hampus konstaterar att hans normkritiska grupp behövs, eftersom det ser illa ut på Kungliga Musikhögskolan med c:a 300 män mot c:a 100 anställda kvinnor. Och tittar man på de högre tjänsterna (professurer och liknande) så blir det än mer ojämlikt. Just nu jobbar gruppen med att ta fram exakt statistik, eftersom skolan själv inte gör detta. Det finns jämställdhetsdirektiv i högskolelagen, men Hampus upplever att det mest är fina ord som inte följs. Skolans normkritiska grupp har dock varken mandat eller budget att driva igenom stora förändringar eftersom de jobbar på gräsrotsnivå.
Lisa flikar in att hon talat med tidigare elever som har starka åsikter om undervisningen och om att det bara finns män i musikhistorien.
- Ens uppgift som lärare borde vara att föra utvecklingen framåt. Det är bisarrt att inget ändras, det är bara ren lathet!
Mansdominansen inom musikvärlden försvaras ofta med argument som ”det handlar om kvalitet”. Men det håller inte, eftersom t ex Jazzfestivalen i Umeå aktivt jobbat med att ta in fler kvinnliga musiker och tonsättare, och blivit mer lönsam eftersom festivalen lockat en bredare publik. Kvalitet har också av tradition definierats genom manliga glasögon. Att sökande till orkestrar numera får provspela bakom en skärm har bidragit till större etnisk bredd och fler kvinnor till de utlysta tjänsterna. Intressant att en skärm kan skapa så stor skillnad.
Panelen enas om att det i stället handlar om makt och ledarskap – männen är rädda för att förlora sin maktposition, de nya musiklärarna är de gamla lärarnas favoritelever, det är för mycket kompisskap i musiklivet, och manliga musiker väljer många gånger att ta in manliga musiker. Denna särbehandling skapar en ond cirkel, där majoriteten som söker och får musikbidrag är män.
Det finns också få kvinnliga förebilder. Som ung tonsättare är det svårt att identifiera sig med en manlig dirigent. Ett typiskt klassrumsproblem där tjejerna är duktigast men killarna hörs mest. Hur ska vi få kvinnor att söka högre utbildningar och tjänster? Lina tycker att svinnet av unga kvinnliga jazz- och konstmusiker är stort. De går kanske till en annan genre där de känner sig trygga, t ex singer-songwriter-facket.
- Man vill inte tillhöra gubbgruppen när man är 18 år.
Det är också stora skillnader mellan olika musikgenres. Sweden Rock Festival med fokus på hårdrock är förstås ett riktigt bottennapp ur genussynpunkt (jag kollade och förra året var Joan Jett enda kvinna, i år spelade Girlschool och Crucified Barbara). Jazzen ligger också risigt till med c:a 18 % kvinnliga utövare/kompositörer. Samarbete mellan genres är obefintligt, och kvinnor är dåliga på att lyfta varandra.
Musiklivet speglar samhället. Lisa tycker att allt handlar om politik, och att de musikaliska resurserna borde fördelas mer jämställt. Alla enas också om att media spelar en stor roll. Det är viktigt att stora institutioner banar väg, att jämställdhetsarbetet blir en del av ens dagliga verksamhet. Annars är det lätt hänt att man säger ”nu har vi tagit in en kvinnlig dirigent, Gud vad bra, 2012 är räddat!”
- Dra in bidragen om kriterierna inte uppfylls! säger Lisa.
Ulrika tror på mentorskap, att det kan vara bra för att komma in i nätverk av olika slag. Lina är mer skeptisk eftersom det i så fall är männen som blir mentorer. Det handlar inte om att man som tjej inte blir insläppt, det handlar i stället om att man väljer bort. Hampus tycker att man borde se jämställdhet som ett kreativt verktyg i stället för ett problem. Det är viktigt att föra diskussioner, att granska normen, identifiera den och sedan våga backa. Det finns en kaka av makt och den måste omfördelas. Detta innebär rent konkret kvotering, och så fort ordet nämns brukar diskussionen ta fart. Männen inom musikvärlden är rädda om sitt eget skinn.
Under publikens frågestund kritiseras kulturministern hårt (hon vill inte förändra något) och vi får förslag på ett jämställdhetsdepartement (ja!) i stället för bara en arbetsgrupp. En representant från Kulturrådet finns också på plats, och vi får veta att de aktivt arbetar med jämställdhetsfrågor. Från och med nästa år måste man som musikarrangör förklara varför man inte når upp till riktlinjen 40/60 (ja!) och från 2014 kommer det att hända mycket. Sound of Stockholm arbetar aktivt för jämställdhet inom musikvärlden – årets upplaga består till 53 % av kvinnor – och ämnet finns med på varje möte.
- Det är bara att göra! som en representant säger.
Sofia: Hur ser det då ut om 25 år?
Lisa: Jag önskar att paneler som dessa inte finns eller behövs. Att politisk medvetenhet genomsyrar vårt samhälle, att männen vågar släppa maktkontrollen och att vi tillsammans kan hjälpa varandra.
Ulrika: Ta eget ansvar, ta vara på dina demokratiska rättigheter, välj vilka konserter du vill gå på.
Hampus: Straffa dem som inte följer jämställdhetslagen. Och skriv om högskolornas direktiv – idag är de alltför luddiga.
Lina: Återinför kvinnor in i musikhistorien. Ha en vision och jobba mot ett mål. Fortbilda lärare på alla musikaliska institutioner. Inse att jämställdhet är en tillgång för alla. Ta ansvar på individnivå. Och sist – även om det låter gammeldags – separatistiska musikutbildningar för unga kvinnor fungerar faktiskt, satsa mer på dem!
Jag håller med om det mesta som sägs under paneldebatten, men tror ändå inte att det är så lätt. Trots alla projektgrupper och kvoteringar så hjälper det inte att tvinga några få gubbar i toppen att mot sin vilja tvångsrekrytera fler kvinnor (även om det inte skadar heller). Vi måste få till en grundläggande förändring i samhället. Så länge mannen är norm och vi använder ord som ”damfotboll” och ”tjejband” – hur ska det någonsin vara ett naturligt val för en fem- eller tioårig tjej att skriva musik, att sätta sig vid det där trumsetet eller plocka upp den där gitarren? Media hamrar in i oss att kvinnans plats är framför scenen trånande efter att vara pojkbandens flickvän (inte att spela skiten ur dem), eller möjligtvis stå på scenen vid en mikrofon iklädd kort kjol, med låtar skrivna och producerade av män.
Utopin är ju att könet inte ska spela någon roll. Att man spelar musik för att man vill det. Att det ska finnas förebilder åt oss alla. Men så länge män står framför scenen och skriker ”visa pattarna” åt kvinnliga musiker (ja, det har hänt mig och alla rocktjejer jag känner), så länge könet lyfts fram och används för att förminska kvinnor inom olika yrkesgrupper (jämför med den ström av obscena mail som kvinnliga journalister får ta emot varje dag) så krävs det både styrka och mod – och stöttande manliga kollegor – för att ge sig på det man drömmer om. Hur många år kommer det att ta innan jämlikhetsarbetet ger resultat? Jag vågar inte gissa, men tror tyvärr att det handlar om generationer. Denna paneldebatt var mycket intressant, och jag är glad över att så mycket jämställdhetsarbete faktiskt görs. Men bara det faktum att så få besökte debatten och att de som var där huvudsakligen var kvinnor talar sitt eget språk. Gubbarna inom musikvärlden tycker inte att detta är viktigt. Tyvärr.
Några länkar:
http://www.impra.se
http://www.statensmusikverk.se/jamstalldhetsprojektet
http://www.popkollo.se
