Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

Att klättra

Intresserad av att klättra?
Vill du och kan du ha en egen utställning på Kulturhuset?
Detta är en av frågorna som besvaras på ”Konstfrågan” -
Läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Konstfragan/

Ilkka T

3 x Strindberg

Tisdag 14/8 – Strindberg – död eller levande:
Svante Weyler, förläggare, debattör, Anna Pettersson, skådespelare och regissör, Mattias Andersson, regissör, Agneta Pleijel, författare, dramatiker.

Torsdag 16/8 – Lars Gustafsson vs August Strindberg vs Staffan Bengtsson.

Fredag 17/8 – Johan Rabaeus – Min själsfrände: Strindberg (tyvärr inställt pga. sjukdom).

————————————————————————————————

Kulturfestivalen satsade på Strindberg uppe på Kulturhustaket, med den överhängande frågan: Är Strindberg aktuell och levande även idag – är han fortfarande högkultur hos svenska folket, inte bara på höjden vid KulturhusTaket (Kulturfestivalens högsta scen)?

Tisdagens tema blev nytolkningar av Strindberg. Anna Pettersson, skådespelare och regissör, och Mattias Andersson, regissör, med sina aktuella tolkningar av August: Pettersson regisserade ”Fröken Julie” på Strindbergs Intima teater och spelade alla tre rollerna själv medan Mattias Andersson regisserade sin personliga tolkning av ”Ett drömspel” på Stockholms Stadsteater.

Mattias Andersson

Anna Pettersson och Svante Weyler

Jag har inte haft möjlighet att se Anderssons drömspel, men det han berättade om uppsättningen gav mig en bild av skådespelarens frihet vid tolkning av en klassisk text och att det i sin tur ger ”Ett drömspel” drömliknande dynamik.

Anna Petterssons tolkning av ”Fröken Julie” såg jag däremot med mycket nöje. Anna försökte från början regissera pjäsen som ett vanligt skådespel men fick snabbt inse att hon inte kunde stå för texten och särskilt inte Julies självmord som fick henne att ta avstånd från Strindbergs rätt styrande text och guidning för uppsättningen (Strindberg anger regelliknande råd för scensättning som ”noter” i texten). Pettersson bestämde sig, efter antal provspelningar för rollerna, att spela alla tre roller själv. Hon använde bland annat livefilmning och publik för att ge mer förståelse för händelserna i spelet och även för att ifrågasätta Strindbergs absurditet. Fantastisk och publikfriande uppsättning – publiksuccé.

Torsdagskvällen blev också fenomenal och rolig. Lars Gustafsson berättade om sin relation till Strindberg och belyste detta särskilt genom sin dikt, som handlade om Strindbergs siffror: så och så många bostäder, så många böcker, så många avverkade vänner, så många vandringar på Östermalm, så många barn och fruar, etc. Gustafsson vet vad det handlar om, kanske inte när det gäller antalet fruar, men hans författarskap, räknat i antalet böcker, är nästan lika stort som Strindbergs. Staffan Bengtsson, tv-producent och chefredaktör för magasinet BRUNO, gjorde det hela till en fulländad njutning med intelligenta och intressanta tankekedjor och citering på högsta nivå. Gustafsson fick frågan vad han tyckte om Olof Lagercrantz som Strindberg-biografiförfattare, svaret blev långt, ungefär så här: när en mindre begåvad författare skriver om en mer begåvad kollega, kan inte resultatet bli så begåvat. Om Strindbergs och Nietzsches korrespondens (Nietzsche startade brevväxlingen och smickrade Strindberg) berättade Gustafsson följande: oavsett hur konstigt Nietzsche skrev till Strindberg, kände han sig smickrad och svarade artigt, men man märkte tydligt på hans ton, att på andra ändan av korrespondensen var en större och argare hund – Nietzsche.

Lars Gustafsson

Apropå Strindbergs alkemiintresse, den sista frågan Gustafsson fick innan klockan blev 20.00 handlar om det. ”Intresse för alkemi är relevant, om man har en metod att skapa guld, behöver man inte anstränga sig och skriva böcker”, svarar han och skrattar.

Lars Gustafsson och Staffan Bengtsson

Den tredje kvällen med Strindberg (Johan Rabaeus – Min själsfrände: Strindberg) blev tyvärr inställt pga sjukdom.

Citatet ”Jag tänker bäst, när jag tänker på ngt annat”, hört från Gustafsson och vars ursprung jag har glömt, får avsluta Kulturfestivalen för min del.

Fantastiska kvällar på Kulturhustaket!

Ilkka Timonen

Wild Style

Film på Taket: Wild Style. Graffiti- och hiphop-filmklassiker från 80-talet. Planerar in en skön stund under bar himmel, mitt emellan augustikvällens ljus och mörker. Ett klockrent filmval i samband med Street Smart-utställningen. Och en katastrof att det redan på eftermiddagen börjar regna. Om det bara hade duggat…, men det vräker ner och det finns inte en chans att jag sitter huttrandes under ett paraply eller måste sätta på mig regnkläder för att kunna se filmen.

Det är möjligt att det är medelhavsblodet i mig som tjurigt protesterar (har heller aldrig fattat poängen med att uteserveringar i mars), men när regnet och kylan fortsätter jobba för att förstöra min taketfilmkväll, så hoppas jag att nån har tänkt ut en plan B. Vid 19-tiden frågar jag vid infodisken vad som händer om det fortsätter att regna – ställs filmen in, flyttar den inomhus? Njaaaae, det visste hon inte, men hon kollade snällt upp och kunde meddela att nej, filmen skulle gå som vanligt. Och det är ju alldeles utmärkt att varken väder eller vind stoppar programmet, men fler hade nog sett filmen om den visades under taket istäälet för på taket, denna gråa himlen-öppnar-sig-kväll.

Filmen såg jag nöjt hemma i soffan, med paraplyt som popcornskål.

Bengt Sändh & Finn Zetterholm på Kulturhustaket

Dags för takkonsert med trubadurerna och vispoeterna Bengt Sändh och Finn Zetterholm. Denna duo har spelat ihop sedan 1960-talet och gör fortfarande spelningar ihop. Publiken är till stor del också lite till åren men det är blandat med såväl pensionärer som högljudda yngre män. Eftersom både Sändh och Zetterholm har nått pensionsålder blir det en ovanlig och rolig kontrast till alla svordomar och könsord de använder sig av i låtarna. De sjunger om Torbjörn Fälldin och uran, samt att hotellen och bordellerna i Stockholm är sponsrade av Stockholms stad.  De pratar och sjunger om girighet, poliser och politiker; ämnen som fortfarande är aktuella, t.ex. att segregering beror på en seg regering!

Ett lustigt inslag är när de sjunger några låtar ur skivan ”Världens minsta LP” med låtar som inte är längre än 15 sekunder, väldigt stressigt. En sak som jag inte hade en aning om är att Finn Zetterholm är systerson till tv-historikern Hans Villius som avled nyligen. Zetterholm gör en komisk och lyckad anekdot om en man som har fått uppleva Villius’ röst i verkliga livet.

Kvällen bjuder på många skratt och mycket allsång, det är trevlig stämning och det är paus i mitten av konserten så det känns ännu mer speciellt, lite som en mingelpaus på Dramaten fast här går det dessutom att köpa skivor, böcker och snus. Sändh och Zetterholm-konceptet är icke rumsrent men mycket roligt och det kanske är därför de inte blir inbjudna till Allsång på Skansen.

/Peter Schaub

Shit snubbar say

Efter en skön kväll på Kulturhustaket beredde vi oss på att gå, jag och de andra. Vi reste oss och tog på oss jackorna, fotbollen på tv hägrade ju. Jag sa till och med ”hej då”. Men fick lov att dröja mig kvar för att kolla in vad det var som fick folk att skratta så.

Solens sista strålar glödde över betongen. En tunn tjej höll i en mikrofon, hon hade på sig långärmad skjorta, lösmustasch och mössa. Enkla attribut, kan tyckas. Men på något sätt förändrade de henne helt. Hon hade lånat det manliga kroppsspråket, tog plats, pratade till publiken på killars vis. Var definitivt en kille, ingen tvekan om det.

Shit, vad roligt! Så tänkte jag. Men inte ha-ha-roligt, utan lite svid i magen på grund av den där genusknorren. Igenkänningsfaktorn som fick skrattet att delvis fastna i halsen. Tjejen gestaltade en snubbe i vardagliga kläder, varken hipp eller särskild cool, men ändå på killars vis lite självgod och inte så lite kaxig…

Foto: Ulf Bengtsson

Bianca Kronlöf som Snubben. Jag vet nu att filmerna gått varma på Youtube hela våren (jag har på något märkligt sätt lyckats missa detta – förlåt! – men de senaste dygnen har jag överkompenserat genom att på de nyfrälstas vis se allt material ett otal gånger, och läsa allt jag kan komma över om Bianca/Snubben).

Alla har vi någon gång träffat en snubbe. En vit heterokille, normen för alla män (tror han själv), en snubbe som inte menar något illa, som tror att han kan prata med kvinnor, som tycker saker om invandrare och feminister, som generaliserar och trampar i klaveret hela tiden. Som är pinsam och rolig och pinsam igen.

Ja. Naturligtvis blev jag kvar på Kulturhustaket. Kunde inte gå när jag fick se något som berörde så. Vid första anblicken lättsmält humor, men ju längre minuterna tickade, desto mer påverkad blev jag. Fick lov att se mig omkring; publiken bestod mestadels av unga tjejer, men där fanns också killar, och både äldre män och kvinnor. Alla skrattade. Av vilken anledning? Bianca/Snubben fick mig att fundera över normer och könsroller, stereotyper och vardagliga situationer. De mönster som finns överallt.

Fick en flashback till en maskerad jag var på för ett antal år sedan:
Alla män var utklädda till kvinnor och vi kvinnor var utklädda till män. Trots att killarna njöt av att svassa omkring i klackar och klänning och överdriva det mesta, så var det ändå vi tjejer som genomgick den största förvandlingen.
Vi blev nämligen riktiga svin.

Trots att vi kanske var tio-femton stycken och de utklädda killarna minst femtio så var det vi som tog mest plats. Kaxade, var högljudda och nedlåtande, kommenterade tjejernas/killarnas utseende, nöp i rumpan och tafsade. När (kill)bandet spelade skrek vi ”visa pattarna” eller ”ni spelar ju bra för att vara tjejer”. Allt som vi och våra kompisar någonsin hade utsatts för av killar förvandlade vi nu till en enda killstereotyp som slog tillbaka, helt utan nyanser. En kollektiv och ganska barnslig hämnd på hela det manliga släktet. Men fan vad kul vi hade!

Därför förstår jag hela Snubben-grejen. Humor är ett starkare vapen än bara ilska, och Bianca Kronlöf gör något mycket smartare än att bara bli ännu en arg feminist. Oavsett anledning så sprids Snubben på nätet och i verkligheten, för att killar och tjejer helt enkelt tycker att det är kul. Själv lämnar jag Kulturhustaket, upprymd och stärkt. Och tänker att framtidens stand up-humor kanske äntligen förpassar snubbar som Lennie Norman till medeltiden där de hör hemma.

Ett av många Snubben-klipp ser du här: 
Shit snubbar say to mig and mina tjejkompisar

Tack till Ulf Bengtsson som lät mig låna hans bild.
Och en sak till. Glöm inte att besöka Kulturhustaket i sommar!

Redaktionsmöte på Taket

Fredag och vi på Besökarredaktionen träffas för lite socialt umgänge. Tanken är att vi ska prata lite bloggning, samt att lära känna varandra lite mer. Många av oss nya har inte träffat de gamla så ett av syftet med kvällens övning är att ge möjlighet till att träffa dem du inte träffat tidigare. Vi tyckte alla att Mia var spik på när det gäller att beskriva vad en Besökare är, så då återstår bara lite fotografier. Därför, här kommer lite bilder på några av oss!

Jonna Westin 

Astrid Nilsen Schaub

Peter Schaub

 Vesna Prekopic

 Stefan Zachrisson

 Mia Wikdahl 

 Rubina Valli 

 Hedvig Ljungar

 

Och eftersom jag alltid är bakom kameran får jag leta fram ett annat kort på mig själv:

 Ulf Bengtsson 

 

Flera av oss stannade sedan kvar till när Bianca & Tiffany tog över Taket. Först en mycket rolig – och mycket träffande – monolog/stand up av Bianca, a.k.a. Snubben. Därefter lite djande och senare lite låtar av Tiffany:

Sommar+Stockholm=Kulturhustaket

Det som alltid glädjer mig mest med sommaren är att Kulturhustaket öppnas. Underbar ställe, underbar utsikt, underbar allt!

Längtar till all den tid jag kommer att spendera på taket. Kan redan nu tipsa om allt det roliga som kommer att ske där, bara att kolla in Kulturhustakets kalendarium.

Ses längts upp!