Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Svante Weyler möter Alain Mabanckou

Internationell författarscen 10/4 2013

”det var så att Envisa snigeln en dag tog mig åt sidan och sa med förtrolig min » Spruckna glaset, jag ska erkänna en sak för dig som inte lämnar mig nån ro, det är en viktig sak som jag egentligen har tänkt på länge, du borde skriva, jag menar, skriva en bok«, och jag sa lite förvånad  » en bok om vadå  « , och han svarade med att peka mot Slut på kritans terrass och så viskade han » en bok som handlar om oss här, en bok som handlar om den här platsen som är den enda i sitt slag i hela världen om man räknar bort Katedralen i New-Bell i Kamerun « ” ( Alain Mabanckou, Slut på kritan, s. 196)

Jag hittade Alain Mabanckous roman Slut på kritan i ett bokstånd, en av de söndagar i augusti då Drottninggatan förvandlas till världens längsta bokbord. Det var inte meningen egentligen, jag hade två andra romaner i handen när jag skulle betala men efter förläggarens korta beskrivning av Slut på kritan så slank också den ner i den överfyllda bokkassen. Romanen skulle handla om en liten bar i den lilla staden Pointe Noire i Kongo. Jag visste sedan tidigare ingenting om vare sig författaren Alain Mabanckou eller om hamnstaden Pointe Noire men för en bokälskare som arbetat på olika restauranger sedan femtonårsåldern och som själv suttit och skrävlat vid en och annan bardisk så var romanen tämligen lättsåld.

Slut på kritan visade sig vara det mest intressanta fyndet från Drottninggatan den söndagen, av många olika anledningar. Språket, tempot, karaktärerna och de finurliga intertextuella relationerna som ger upphov till humoristiska återträffar med karaktärer man stiftat bekantskap med tidigare, såsom Holden från Räddaren i nöden men nu som en av gästerna på baren ”Slut på kritan”. På baksidestexten till romanen beskrivs stamgästerna som originella, i vissa recensioner som tragikomiska, och även om gästerna är just originella och deras historier fantasifulla, humoristiska och ibland tragiska så är de egentligen just bargäster. Romanen lyckas gestalta en universell miljö, den där allas historier, i takt med att alkoholintaget ökar, blir roligare, mer tragiska, mer originella, så länge den som sitter bredvid, eller bartendern orkar lyssna vidare.

Barmiljöns oändliga samtal reflekteras även i formen, då hela romanen är skriven i en enda ström utan punkter eller versaler i början av meningarna. Precis som gästerna går in och ut i baren så vandrar också ordet från den ena karaktären till den andra,genom den ström av historier som rör sig mellan politik och existentiella frågor, vardagliga händelser som ska avhandlas, kärleksbekymmer och överdrivna anekdoter. Ett samtal som kan blossa upp till hetlevrade diskussioner, som får någon att beställa in ett glas till och höja rösten, som får någon annan att somna till en stund mot den trygga disken, det samtal som ibland avbryts av att blickarna vänds mot den nyanlända i dörröppningen, men som strax återupptas fastän diskussionen kan ta en ny riktning när man redan glömt bort vad man talade om innan avbrottet. Mabanckou skildrar med humor och skärpa, i såväl form som innehåll den druckna historieberättaren, en karaktär som känns igen var man än befinner sig i världen. På onsdagseftermiddagen känns det alltså inte helt fel att förbereda sig med två glas vin på en bar i närheten, innan samtalet i Kulturhuset mellan Alain Mabanckou och hans svenske förläggare Svante Weyler sätter igång.

I Hörsalen inleder Svante Weyler kvällen med att ge en introduktion till Mabanckous författarskap. Han berättar att kvällens gäst växte upp i Pointe Noire, en stad i Kongo-Brazzaville, ett litet land, inte att förväxla med ”stora” Kongo, d.v.s. Kongo-Kinshasa.. Mabanckou började studera juridik i hemlandet innan han flyttade till Frankrike, där han tog sin examen i affärsjuridik. Mabanckou arbetade som jurist i många år men han skrev under tiden både poesi och prosa och 2005 publicerades den roman som blev hans genombrott; Verre Cassé (Slut på kritan, 2008.) 2006 publicerades den roman som Mabanckou tilldelades det ärofyllda Prix Renaudot för; Mémoires de porc-épic (Ett piggsvins memoarer, 2010). Mabanckou är idag professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien och har i över tio år undervisat på olika universitet i USA.

Hur var det då, att växa upp i den lilla hamnstaden Pointe Noire på sjuttiotalet?  Mabanckou berättar att det var en växande stad, där bodde alla sorters människor, där fanns en hel del fiskare men där fanns också musiken. Till skillnad från i Europa, säger Mabanckou, där människor söker sig till mörka vrår och källare för att kunna dansa, så fanns musiken och dansen ständigt närvarande i Pointe Noire. Man ställde ut musiken på torget, på ljusan dagen, så att alla skulle höra den, så att vem som helst som ville kunde dricka sin öl, lyssna på musik och dansa om andan föll på.

Uppväxten var också präglad av det kommunistiska styret. Mabanckous skola hette Lycée Karl Marx och i skolan läste man flitigt de kommunistiska skrifterna. Det fanns en tro på att förändra världen och barnen lovsjöng presidenten med kampsånger. I Pointe Noire bodde dock kommunismen granne med religionen. Och naturvetenskapligt inriktade läkare fick samsas med de mer andligt influerade läkarna, de så kallade fetischörerna. När läkarna tog för lång tid på sig kunde man gå till fetischören som oftast kom med snabbare och slagkraftigare råd. Ibland kan fysisk smärta lindras av mänsklig kontakt, säger Mabanckou och berättar hur fetischörerna hellre ordinerade ett samtal med morbror, istället för en huvudvärkstablett. Och efter att ha pratat med morbror, ja då kände man med ens hur man mådde lite bättre.

Hur gör du när du får huvudvärk i LA, då? undrar Weyler och Mabanckou svarar att ja, då ringer jag ju givetvis morbror. Han har många goda råd på lager och hans profetior slår ofta in. Imorgon är huvudvärken förmodligen över, och glöm inte att skicka pengar med Western Union.

Weyler frågar hur det kommer sig att han hamnade i Frankrike och Mabanckou förklarar att hans mamma tidigt bestämde sig för att han skulle bli jurist, hon ville att sonen skulle ha ett kontor och bära slips.  Mabanckou åkte alltså efter gymnasiet till universitetet i Nantes, där han fortsatte sina juridikstudier. Men även om han bodde i Frankrike så tyckte man hemma i Pointe Noire, att man inte riktigt bodde i Frankrike om man inte bodde i Paris. Efter Nantes så bodde Mabanckou ett tag i Lyon, innan han till slut flyttade till Paris. Hans pappa blev väldigt nöjd när sonen till slut bosatte sig i Paris, och till råga på allt, precis i närheten av musikern George Bensons hus.

Litteraturintresset och skrivandet fanns emellertid med långt innan juridiken och Mabanckou berättar hur han redan tidigt började skriva. Publiken skrattar högt när han beskriver sina första dramatiska dikter som han skrev till en flicka han var olyckligt kär i. Dikter av typen ”Jag gillar en tjej och hon gillar inte mig så jag vill dö”, förklarar han. Det var riktigt dålig poesi, säger han med eftertryck. Mabanckou fortsatte att skriva även när han läste juridik och sedan tog han med sig sina dikter till Paris där han skickade in texter till olika förlag men ständigt blev refuserad. Han blev oerhört besviken och frustrerad över alla refuseringar och arg på alla meningslösa författare som han tyckte bara satt i tv-soffor och talade strunt. Han gav sig dock inte, utan finansierade istället själv utgivningen av sin första poesisamling á 200 exemplar. Han sålde samlingen för tio franc styck och fick ungefär trettio exemplar sålda. Han berättar att han fortfarande har 170 ex hemma. Han har blivit erbjuden att publicera dem men han väljer istället att hålla dem hemma, som historiska dokument av en svunnen tid.

Det var med Ett piggsvins memoarer som det stora genombrottet kom, den roman som gjorde Mabanckou till ett välkänt namn och som sedermera belönade honom med Prix Renaudot. Weyler frågar hur det kändes när det stora genombrottet äntligen kom. Mabanckou förklarar att Prix Renaudot är en stor händelse i Frankrike. Den författare som tilldelas priset kan räkna med att sälja minst 250 000 ex i Frankrike.  Priset engagerar hela den litterära världen, bokhandlare och förläggare såväl som press och författare. I november månad kretsar allt kring det ärofyllda priset.

Mabanckou minns hur han blev övertalad att resa från Michigan till Paris vid ett tidigare tillfälle, när det var tal om att Slut på Kritan skulle få priset. Han lät sig övertygas av förlaget och åkte till Frankrike, där han på flygplatsen fick reda på att han inte vunnit. Han ville återvända till Michigan med en gång med fick istället tröstäta ost på en liten restaurang i Paris innan han fick resa tillbaka till ett fruset minustrettiograders Michigan. 2006, när förlaget ringde igen och priset kom på tal så hade han den sista resan i minnet. Nej, jag kommer inte, sa han bestämt. Men denna gång visade sig ryktena bära på större sanning och det var självaste Le Clézio som talat gott om romanen och förutspått att den skulle få priset. Så återigen stod Mabanckou på Charles de Gaulles flygplats och han förklarar det som att det kändes som att han får sitt födelsebevis i den litterära världen när han fick priset.

Weyler beskriver Mabanckous prosa som en fusion mellan Kongo, Afrika och Frankrike. I Slut på Kritan ekar Rabelais groteska litteratur medan Ett piggvins memoarer skriver in sig i en afrikansk tradition av fabler och myter. Mabanckou menar att hans ord är franska men att rytmen definitivt är kongolesisk. Han beskriver den franska som han hörde i Ponite Noir, den sorts brutna franska som hans mamma pratade. Det var det språket han använde när han skrev Slut på Kritan. Romanens berättare sitter på en bar och talar och lyssnar till andra berättelser, det är en berättelse utan stopp. Det är det flödet som uppstår när människor sitter i en bar, något berusade och låter orden rinna fram utan punkter. På så sätt så skriver Slut på Kritan in sig även i en muntlig berättelsetradition.

Bakgrunden till Ett piggsvins memoarer, berättar Mabanckou, har sin grund i mammans berättelser om det elaka piggsvinet, en berättelse hon använde för att skrämma den unga Mabanckou från att vara ute och ränna och istället hålla sig hemma. Mabanckou säger att han faktiskt blev förvånad över att västerländska läsare uppskattade romanen, eftersom den är så djupt rotad i en afrikansk fabeltradition. Mabanckou berättar att enligt kongolesisk tradition så har människan alltid en dubbelgångare i djurvärlden, ett djur som dör när man själv dör. Weyler hakar på det spåret och säger att Mabanckou faktiskt ändrar reglerna i romanen, då människan dör och vildsvinet får leva vidare.

Ja, det gjorde jag, säger Mabanckou, men det är för att människan alltid överlever och sensmoralen för den här romanen kunde vara att djuren faktiskt inte är ansvariga för det människor gör. När man slår ett djur eller behandlar det illa, då ska man tänka på att det djuret kan vara ens egen dubbelgångare.

Vet du vilket djur som är din dubbelgångare? frågar Weyler nyfiket. Mabanckou säger att han känner till vilket djuret är och att han avstår från att äta det men han kommer inte att berätta för någon vilket djur som är hans dubbelgångare. Än så längre har det gått bra, så länge han inte avslöjat djuret och han vill inte riskera något genom att avslöja hemligheten.

Men du är ju bland vänner nu… Weyler är ihärdig och publiken skrattar högt igen men inget får Mabanckou att avslöja sin hemlighet. Möjligtvis i sista boken, säger han.

Alain Mabanckou och Svante Weyler fortsätter samtalet via Slut på kritan och de diskuterar de karaktärer som skildras i romanen. Weyler menar att även om humorn alltid finns där i skildringen av karaktärerna så är karaktärerna egentligen ganska tragiska; de gör ju inget egentligen, de sitter mest och dricker och tittar på kvinnors rumpor. Man får en känsla av att det finns en kritik gentemot hemlandet i dessa skildringar. Kan du hålla med om det?

Det tar jag som en komplimang, säger Mabanckou. Väldigt många kritiserar mig faktiskt för vara alltför okritisk.

Det håller Mabanckou inte själv med om. Han tycker att kritiken finns där men att han inte skriver läsaren på näsan, kritiken är mer subtil. Ibland är jag riktigt tuff, säger han. Men det är bara för att jag älskar mitt hemland och tror att vi kan göra det ännu bättre. I alla dessa samtal om kvinnor, fotboll och politik så finns också kritiken inbyggd men Mabanckou understryker att han inte skriver för att kritisera. Om jag skulle vilja vara politisk skulle jag kunna starta ett politiskt parti men när jag skriver fiktion, ja då får det inte vara ett programblad. Han njuter av att skriva om sin hemstad och han är också glad över att sprida historierna från sitt hemland till människor i andra delar av världen.

Som läsare upplever jag att det ofta är just humorn som lyckas omvandla kritiken till en naturlig del av berättelsen. Så blir kritiken av citerande, intellektuella författare som slår sig själva för bröstet och bankar varandra i ryggen mer slagkraftig när kritiken utgår från den minst sagt beläste berättaren som inte själv har något emot att slänga in citat och referenser lite överallt.

”(…) jag hatar intellektuella av alla de sorter eftersom med intellektuella är det alltid likadant, man pratar och man kommer aldrig fram till nåt konkret, eller så föreslår man den ena diskussionen efter den andra i all oändlighet, och sen citerar man andra intellektuella som har sagt det ena eller det andra och som har förutsett allt, och så ägnar man sig åt inbördes beundran, och behandlar alla andra som idioter och blinda, som om dom inte kunde leva utan att filosofera, problemet är att dom där pseudointellektuella filosoferar utan att leva, ingenting vet dom om livet, och livet det flyter på utan att ta hänsyn till deras usla spådomar à la Nostradamus, och man gratulerar varandra, men det konstiga är att dessa falska intellektuella gillar kostymer, runda glasögon och slipsar eftersom en intellektuell utan slips känner sig naken och oförmögen att tänka självständigt, men jag själv är nöjd med min bana, jag har ingen att tacka för något, jag har skapat mig själv, jag kan inte ens knyta en slips, ändå har jag läst allt jag kunnat hitta både här och där, och så har jag insett att ingen på denna jord kan läsa allt, man lever inte länge nog för att läsa allt, och så har jag också lagt märke till att dom människor som pratar om dåliga böcker är många fler än dom som läser och talar om riktiga böcker, och dom som pratar om dåliga böcker fördrar inte andra, och dom kan dra dit pepparn växer, dom är inte dom enda här på jorden, men det är inte mitt problem, den här skrivboken är inte till för att lära ut några läxor, var och en får odla sin trädgård bäst han kan (…)” (Slut på kritan, s. 190 f.)

Weyler återvänder till Mabanckous barndom och frågar hur det var att växa upp med två mammor, en upplevelse han skildrar i den senaste romanen Demain j`aurai vingt ans (2012), nyutgiven på svenska med titeln Imorgon fyller jag tjugo.(2013)

Mabanckou minns hur han lärde sig att navigera mellan faderns två fruar, mellan två hus. Det var praktiskt på många sätt att ha två mammor. Han kunde spela ut dem mot varandra och få fördelar exempelvis genom att äta middag två gånger. Det var först när han blev ungefär femton år som han började reflektera över det märkliga i att pappan hade två fruar. I Väst anses det märkligt att leva ihop med flera kvinnor, men faktum är att det sker även i andra länder men då i det fördolda, kvinnorna vet bara inte om varandra. Det finns män som lever med två eller fler kvinnor i Frankrike, även i Sverige!

Nu pratar du om fransmän, säger Weyler och får med sig kvällens högsta skrattsalva från den roade publiken.

Mabanckou berättar väl och gärna och det mynnar ut i anekdoter, i humoristiska återblickar till hur han och hans bror gav sig iväg för att skrämma iväg en tredje kvinna som pappan träffade, hur han var svartsjuk på när mamman pratade med andra män och därför spionerade och berättade för pappa när hon talat för länge med den yngre och snyggare Marcel. När mamman förberedde sig framför spegeln  och klädde sig fint så satte han också igång med att snygga till sig, tills han fick reda på att ha inte fick följa med, något som gjorde honom lagom nöjd. Han menar att respekten gentemot föräldrarna ibland kan vara överdriven, d.v.s. att en mor ofta blir skildrad som en ängel fastän mödrar i själva verket är människor som alla andra. Han har istället velat skildra sina mödrar, med alla deras mänskliga sidor och där ingår också sådant som förförelsekonster.

Romanen Imorgon fyller jag tjugo skildrar alltså den unge Michels uppväxt med de två mammorna, och det svåra ödet att vara ensambarn. Hans biologiska mamma var väldigt oroad över att bara ha fått ett barn. Det var inte lätt på den tiden, i Point Noire att som kvinna endast ha ett barn. Och dessutom så var det han som skuldbelades för moderns olycka. När Mabanckou var ungefär i åttaårsåldern började han inse hur mycket mamman led över att inte få fler barn. Föräldrarna uppsökte fetischören som berättade för dem att problemet var att sonen hade låst porten efter sig när han föddes och att det var viktigt att han hittade nyckeln och återlämnade den till modern. Föräldrarna gjorde allt i sin makt för att få den lille sonen att ge dem nyckeln tillbaka. De överöste honom med presenter och glatt humör, allt för att blidka honom till att återlämna nyckeln. Och som han letade efter den där nyckeln! Till slut hittade han en dag en konservöppnare som han förstod måste vara den nyckel som efterfrågades. Han gav mamman nyckeln och det var en glädjens dag. Äntligen var förtrollningen bruten.

Weyler säger att det, trots det humoristiska i historien också finns en sorglig underton, det att barnet fick skulden till att fler barn inte föddes.

Ja, det var inte så lätt att vara ensambarn och dessutom bli anklagad för att vara besatt av onda andar. Man menade att han var påverkad av onda krafter och dessutom så bortförklarades alla bedrifter och framgångar i skolan med att det endast berodde på att han var ensambarn.

När Mabanckou återvänder till  gamla historier och människor från uppväxten så känns  en hel del igen från romanerna. Och Weyler ställer den fråga som nog många ställer sig i publiken, finns det egentligen någon skillnad mellan hans liv och hans litteratur?

Mabanckou svarar att han aldrig skrivit om något som rör sig utanför hans eget liv. Ibland ljuger han och överdriver för att länka ihop olika delar av en roman eller för att få läsaren att känna sig mer trygg men alla historierna är äkta även om det sätt han bygger på införlivar en hel del lögn.

Kvällen avrundas med en intressant diskussion om relationen mellan Frankrike och afrikanska franskspråkiga författare och den bild av Afrika som vi får i litteraturen.  Weyler menar att Mabanckou tecknar en alternativ bild till det Afrika som vi blivit så vana vid att se som katastrofernas kontinent. I Mabanckous romaner så har karaktärerna mat och jobb och roar sig med att dricka vin och titta på kvinnor, precis som i västerländska romaner. Tecknar han en alltför enkel bild av Afrika?

Mabanckou säger att det är olyckligt att Afrika i Väst fortfarande betraktas som den mörka kontinenten. Man vill hellre hänga fast vid bilden av den sörjande afrikanen, än vid bilden av den framgångsrike och lycklige afrikanen.

Jag skriver om individer, säger Mabanckou, inte om kontinenten Afrika. Jag har skrivit om Rwanda och andra mörka sidor av den afrikanska historien men när jag skriver fiktion, då vill jag skriva om människan. Jag vill inte vara en propagandist, jag vill ha en läsare som läser med humor. Jag beskriver äkta människor, jag skriver om mitt liv men jag kommer aldrig att skriva den kommersiellt framgångsrika litteratur som lever på bilden av Afrikas olycka. Sådana böcker är garanterade försäljningssuccéer, eftersom den bekräftar en befäst bild men när jag skriver så skapar jag en egen värld där berättelsen innehåller verkliga människor.

Mabanckou berättar hur han upplever att det i Frankrike finns ett behov av att lyfta fram framgångsrika svarta författare och låta dem tala om Afrika, oavsett om det gäller litteratur, politik eller ekonomi. Jag vill inte vara ”Le nègre de service”, säger han. Jag vill inte prata endast för Afrika. Det finns vita människor som kan föra Afrikas talan också och det finns annat en afrikan kan tala om förutom Afrika. Jag vill inte vara ett alibi för Frankrikes dåliga samvete, jag vill inte vara den svarte mannen som försöker lyckas, utan jag vill bara vara en människa säger han och hans ord väcker publikens spontana applåder.

Weyler tar upp den litterära rörelse som kallats ”The Empire Strikes back”, d.v.s. den litteratur som växte fram i de forna kolonialstaterna, som utmanade den eurocentriska bilden av litteraturen och språket, vilket skapat såväl nya hybridformer av språken och nya perspektiv på en tidigare västerländsk historieberättelse. En stor del av den franskspråkiga litteraturen som översätts och publiceras i världen skrivs ju inte längre endast i Frankrike, säger Weyler. Hur reagerar det gamla Frankrike på det?

Mabanckou säger att det är hög tid för Frankrike att inse att det faktiskt är exkolonierna som håller liv i den franskspråkiga litteraturen. Tyvärr så värderas den litteraturen lägre i Frankrike än den så kallade riktiga franska litteraturen. Däremot så är intresset för franskspråkig litteratur skriven utanför Frankrike mer uppmärksammad i resten av världen. Den gamla franska litteraturen fortsätter skriva om Seine och vi är trötta på Seine, säger Mabanckou.  Mycket av den litteraturen, skriven av de författare som sitter i tv-sofforna på bästa sändningstid, som bor i Quartier Latin, umgås med varandra och bestämmer vad som är god litteratur, fortsätter i samma banor, i samma franska tradition. Dessa författares  texter fungerar bara i Frankrike. Mabanckou menar att vissa franska författare inte klarar sig längre än till flygplansstolen, när man är uppe i luften, när romanen är ute i världen, då håller den inte längre. Mabanckou säger också att Frankrike ofta ligger efter vad gäller att uppmärksamma franskspråkiga författare med rötter i de forna kolonierna. Det är först när de uppmärksammas i andra länder som de välkomnas in på den franska litterära scenen.

När kvällen är över tänker jag att det gått så fort, att jag skrattat mer än någonsin på Internationell författarscen och att kvällen känts som just en text skriven av kvällens gäst. Mabanckou är en sådan författare som lyckas förbli en berättare även utan pennan i handen. Två glas vin innan samtalet, i kombination med Mabanckous medryckande berättelser, engelskan som blandas med franska, som förgrenas i minnen, som berör litteraturen såväl som till politiken, som införlivar skrattet, som låter både stora bakar och andliga ledare vara med. Allt detta bidrar till upplevelsen av att träda in i Mabanckous Slut på kritan,  med en nyktrare berättare på scenen, bredvid förläggaren som verkar trivas lika väl som oss i publiken med att utgöra en del av de lyssnandes skara denna afton.

/Maria Monciu

 

Författarsamtal med Elizabeth George

Till tonerna av Dusty Springfield betraktar jag publiken omkring mig. Hörsalen är fullsatt och består mestadels av äldre deckarälskare, fler kvinnor än män, och den förväntan som hänger i luften går nästan att ta på. Alla väntar på Den Stora Stjärnan. Alla här inne har en relation till Elizabeth George, har kanske – som jag själv – läst henne ända sedan hon slog igenom 1988 och har genom åren följt hennes fiktiva karaktärer kriminalinspektör Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers.

Elizabeth George är en av världens mest framgångsrika deckardrottningar, hennes böcker är översatta till mer än tjugo språk, hennes karaktärer har fått en egen tv-serie som visats i många länder, hon har vunnit ett flertal prestigefyllda priser och hon ligger ständigt på bestsellerlistorna. Hon skriver om det brittiska så att vi riktigt känner smaken av en fyllig pint öl på någon landsortspub, eller den dammiga doften av fina salonger med Earl Grey serverat på äkta kinaporslin. Och hon är amerikanska.

Jag har sett otaliga bilder av Elizabeth George, ändå blir jag överraskad när hon kliver in på scenen. Över att hon är så liten och nätt, över att hon är så flickaktig trots att hon är över sextio, över att jag kanske skulle ha missat henne i en folksamling. Men när hon efter en lång introduktion och varma applåder från publiken vänder sig mot DN-journalisten Lotta Olsson för att tacka för den fina beskrivningen blixtrar det till. Hon är vältalig, har pondus och karisma, är en sådan person som man lyssnar på så fort hon öppnar munnen. Jag har fortfarande lite svårt att få ihop den släpiga amerikanska accenten med den här kvinnan som under så många år personifierat det brittiska, men kanske krävs det en utomstående för att på ett så klarsynt sätt skildra Storbritannien och dess samhällsklimat.

Varför blev det då Storbritannien? George berättar att hon var sjutton år första gången hon besökte landet, och hon blev genast förälskad. I vad exakt har hon svårt att sätta fingret på, men många gånger under samtalet anar jag en längtan efter det genuina, efter traditioner och historia, och George tycks ibland uppgiven när hon talar om USA:s brist på bildning och slit-och-släng-mentalitet.

George berättar att hon alltid har skrivit. Att det blev just kriminalromaner berodde på att där fanns en struktur som tilltalade henne. Ändå tycker hon att hon inte riktigt kan planera saker som hon vill. ”I’m so compulsive. I can’t live by a calendar” säger hon, för att därefter berätta att hon för tillfället skriver på två böcker samtidigt. Den ena är en ny Lynley och Havers-deckare, den andra är roman nummer tre av fyra i ungdomsserien ”The Edge of Nowhere”. För att kunna skifta mellan det ena och det andra manuset tar hon en paus och pluggar italienska (!) i trettio minuter för att rensa skallen. Att det ens blev en ungdomsserie var mest en slump – hon berättade storyn för sin agent som föll pladask. Och då måste hon ju sätta sig och skriva boken också. ”I’m doomed by my own ambition” säger hon och skrattar.

”En typisk lärare” tänker jag, och det är ju precis vad hon arbetade som innan hon slog igenom som författare. George undervisade mestadels i engelsk litteratur och blev till och med vald till ”Årets lärare”. Och även om hon säger att hon aldrig kunde drömma om att så många skulle läsa hennes böcker så ser vi alla den seriösa och hårt arbetande kvinnan bakom framgångarna.

Olsson påpekar att Lynley och Havers i år firar tjugofemårsjubileum, och undrar hur det känns att ha levt med dem så länge? George berättar att hon redan från början ansträngde sig för att uppfinna karaktärer hon tyckte om. I första manusutkastet var det Simon St. James som var huvudperson, men inget förlag fastnade för historien förrän hon förändrade perspektivet och lyfte fram Thomas Lynley och Barbara Havers. Under åren har Lynley och Havers förhållande utvecklats, och det var hela tiden planen – att inte ha stillastående och platta karaktärer. Olsson påpekar att främst Barbara Havers förändrats, att hon verkar lyckligare idag, och George håller med. ”I wanted to show change”. Hon är mycket förtjust i Havers och pratar om hur roligt det är att placera henne i olika situationer eftersom hon kan säga och göra i princip vad som helst, slå hål på det brittiskt stela. ”It’s so great to have a charachter to say and do outrageous things” säger hon med ett leende.

George har under åren hyllats för just sina personbeskrivningar, och hon slog igenom för att hennes deckare flyttade fokus från det klassiska whodunnit till whydunnit. Känslorna och handlingarna som ledde fram till brottet lyftes fram. Hon säger själv att det är viktigt med trovärdiga karaktärer, att man som läsare vill bli berörd, och inte faller man väl för en roman bara för att intrigen är så fantastisk? Skrivandet handlar även efter tjugofem år om lust. Som gott exempel lyfter hon fram Dorothy Sayers som verkligen älskade sin Lord Peter Wimsey, och tycker att man märker när en författare tröttnat på sina huvudpersoner och fortsätter skriva på ren slentrian. Om hon tycker om en roman skriver hon dock genast till författaren för att berömma.

Det tycks självklart för George att lyfta god litteratur och andra författare. Förutom romanen ”En lögn att lita på” som kom i höstas är hon aktuell med novellsamlingen ”Av två onda ting”, där hon bjudit in kvinnliga författare hon tidigare samarbetat med, både etablerade och icke-publicerade. Gemensamt är att alla vid något tillfälle varit elever till henne. Hon förklarar att det inte var någon gratisresa – hon är en hård och krävande redaktör – men det färdiga resultatet blev fantastiskt och hon är mycket nöjd.

Lotta Olsson är så uppenbart förtjust i Elizabeth George och hennes karaktärer Lynley och Havers att hon ibland trasslar in sig i för långa frågeställningar. Hon vill så gärna få fram analyser, insikter, tala om teman och trasiga bakgrunder. Samtidigt är detta charmen med hela samtalet, att det får ta tid, är trevande och ödmjukt. Att Olsson är ett nyfiket fan och inte bara en journalist som skummat författarpresentationen. George lyssnar vänligt, tålmodigt och plockar sedan ut det väsentliga, svarar öppenhjärtligt men också med ironi och humor.

Vi får veta att hon läser true crime och har en mörk syn på mänskligheten. Att hon är intresserad av psykologi och samhälle, och att hon aldrig läser sina egna böcker. Att hon hör Lynleys och Havers röster i sitt huvud när hon skapar sina berättelser. Att det finns partier hon är riktigt stolt över men som hon inte har något minne av att ha skrivit.

”Why did you kill Helen Clyde?” undrar någon när publiken får chans att ställa egna frågor. Här är George tydlig med att det var ett logiskt beslut, och något hon hade sett som oundvikligt under en längre tid. ”Lynley’s story was closing down” säger hon. Vad fanns kvar efter att han gift sig lyckligt med Helen och fått barn? Skulle hon skriva om blöjbyten och koliknätter? Var fanns spänningen, drivet i det? Här skrattar publiken eftersom hon så tydligt illustrerar hur hon i och med giftermålet med Helen skrivit in Lynley i en återvändsgränd. På följdfrågan ”do you miss her?” svarar George enkelt ”all I have to do is think about her”.

Någon annan undrar över vad hon egentligen tycker om tv-serien som baseras på hennes böcker, och hon svarar diplomatiskt att hon aldrig varit inblandad i produktionen. Att det är ett annat media. Hennes enda farhåga var att hon skulle ändra bilden i sitt huvud efter att ha sett karaktärerna porträtterade av skådespelare, men hon hade inte behövt oroa sig. Hennes Lynley är fortfarande lång och blond, trots att han i tv-serien spelas av den mörkhårige Nathaniel Parker. Sharon Small som Havers är förstås lite för snygg, konstaterar hon, men tycker ändå att tv-serien har fångat rätt känsla. Mer behövs inte för henne.

Sista frågeställaren undrar om hon är medveten om det brittiska klimatet, om hur det förändrats genom åren? Jo, svarar George, eftersom hon rest till Storbritannien minst tre gånger per år för research har hon befunnit sig i landet när många av de stora politiska händelserna inträffat. Hon har även intervjuat många engelska poliser, för att få alla fakta rätt, och tycker sig ha god inblick i det engelska rättssystemet. Men den största förändringen mot det där första besöket i sin ungdom står den brittiska kokkonsten för. ”Food has improved vastly” säger hon, och river ner applåder när hon ler och tackar publiken för en underbar kväll.

Jag köper hennes senaste novellsamling men orkar inte stå i den enorma kön för att få boken signerad. Tänker i stället att det räcker med det intryck hon gjort under kvällen, och att hon sannerligen är en av vår tids största författare.

Författarsamtal med Abdellah Taïa

Den 20 februari var det dags för författarsamtal med den marockanske författaren Abdellah Taïa. Han är Marockos förste homosexuella författare och har gett ut sju böcker som har översatts till olika språk. Den första boken som utkom på svenska var den självbiografiska romanen ”Ett arabiskt vemod”, nyligen utgavs också boken ”Frälsningsarmén”.

I hörsalen på våning tre är det fullt med folk. Den som intervjuar Taïa heter Stefan Ingvarsson, dessutom är skådespelaren Rikard Wolf med för att läsa upp några utdrag ur böckerna. Taïa berättar ur en del från ”Ett arabiskt vemod” i vilken barnen tjuvlyssnar på föräldrarnas sexliv varje lördagsnatt i det marockanska hemmet, det blir ett sorts märkligt lördagsnöje. Barnen låtsades sova, sen vid två-tiden på natten så började stönandet! Det som jag tycker är befriande är att det inte är någon eländesbeskrivning utan att familjen istället verkade ha det rätt hyfsat. Modern var dominant (kallades för diktatorn) men det är ändå en kärleksfull skildring av föräldrarna och familjen. Han läser två sidor ur boken på franska, det låter väldigt bra trots att jag inte förstår någonting, sen läser Rikard Wolf samma utdrag på svenska. Det som återkommer i böckerna är en längtan till förändring och den komplicerade balansgången mellan det marockanska ursprunget och den västerländska livsstilen.

Taïa har inte läst så mycket litteratur själv utan har inspirerats till att skriva på grund av att han tittade mycket på tv när han var ung, det var detta som väckte hans skrivarådra. Därför känner han ingen press av att jämföra sig själv med andra författare. Han skriver på franska eftersom han ville studera film i Paris när han var yngre. Sedan 1999 bor han i Paris, men det har inte alltid varit naturligt att skriva på franska. Han gjorde det ändå, anledningen var att det var svårare att skriva på franska än på arabiska vilket ledde till att han var tvungen att vara mer alert, själva skrivandet blev mer konfliktfyllt. Denna krävande metod har enligt honom genererat bättre texter än om han hade skrivit på modersmålet.

Rikard Wolf ville ha ett minne av Abdellah Taïa som han träffade förra året, så Taïa skickade helt enkelt en text om kärlek till Wolf. Denna text översattes och gjordes om till en låt som Wolf tillsammans med en gitarrist framför på svenska till publiken, det låter både trevligt och exklusivt.

Jag hade ej hört talas om Abdellah Taïa tidigare, så det här blev en intressant kväll eftersom det kändes helt nytt.

/Peter Schaub

Göran Rosenberg möter Lizzie Doron

Internationell författarscen. Hörsalen, 14 november.

Det var en av de sista och en av de få riktigt varma sommardagarna det här året. Jag lade mig tillrätta på en brygga vid Lilla Essingen och öppnade Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget.  Några sidor in i boken tystnade måsarna, vågornas kluckande under bryggan, de badande barnen, jag förflyttades bort till Tel Aviv, till den lilla flickan Elisabeths historia om uppväxten med en traumatisera mamma, en av överlevarna från förintelsen. Jag släppte inte boken förutom för några enstaka cigg- och kaffepauser, berättelsen grep tag, tvingade mig kvar på bryggan till den sista sidan, det var första gången jag läste en skildring om livet efter det ofattbara, en berättelse som också ger den överlevandes barns perspektiv.  Romanen är en sådan som helt lyckas flytta en i tid och rum, och även om Akademibokhandeln tagit patent på och nästintill tagit udden av den gamla sanningen ”Att läsa är att resa”, så är det just vad böckerna publicerade på Weyler förlag ständigt lyckas med. Det här är ännu ett tillskott till förlagets viktiga gärning att publicera högkvalitativ litteratur, berättelser som ökar medvetandet om alla de platser och historier som annars riskerar att drunkna i de bestsäljande massrepriserna av mordutredningar i sömniga byhålor.

Den där sommardagen känns avlägsen nu, det är bara läsminnet som lever kvar, redan då längtade jag efter denna kväll, inte för att Stockholm idag glömt både bryggor, solbrända knäskålar och träbåtsutsikt, utan för att Lizzie Doron besöker Kulturhuset och Internationell författarscen. Förväntningarna på samtalet är skyhöga, inte sedan Cărtărescus besök på Internationell författarscen har jag varit så övertygad redan innan samtalet om att det kommer att bli en speciell kväll, att det är en stor författare som besöker vårt regnpiskade Stockholm.

Lizzie Doron har knappt hunnit sätta sig tillrätta bredvid kvällens intervjuare Göran Rosenberg förrän hon börjar regissera samtalet. Det är för mörkt tycker hon, hon vill se publiken i ljus, hennes önskan blir snabbt beviljad, belysningen ändras och Doron vinkar glatt till bekanta i publiken. Göran Rosenberg förklarar att han precis innan berättat för Doron att de gått i samma skola, att han bott i området som hon skildrar i boken och att han känner flera av karaktärerna. Fast nu ska vi inte prata mer om mig, säger Rosenberg men Doron avbryter och säger att det kan bli svårt, när två judar möts så vill båda bara tala om sig själva. Publiken skrattar högt, Rosenberg ler men kommer inte av sig, han verkar förberedd på att Doron kommer att styra det här samtalet.

Rosenberg berättar att Lizzie Doron har skrivit sex böcker, varav två är översatta till svenska, Varför kom du inte före kriget och den senast publicerade i Sverige, Min mors tystnad. Sex böcker, säger Doron, det var planerat, en miljon för varje bok, och publiken skrattar högt, Doron lever den smarta humorn som återfinns i hennes prosa, hon missar ingen chans att använda humorn för att avväpna när frågorna rör tyngre ämnen. När Rosenberg ställer frågor om Min mors tystnad och sökandet efter en frånvarande pappa säger hon konstaterande att hon antar att vi nu befinner oss i ”the serious part of the evening”. Men hon berättar gärna, hon säger själv att hon framförallt är en historieberättare och inte en författare, och hon lyckas precis som i sin prosa på ett enkelt och direkt sätt fängsla mig i de snåriga historierna om barndomen med den speciella mamman, hon som vägrade berätta om det förflutna, hon som inte berättade varför fadern försvunnit. Doron förflyttar oss till sin barndom, hon minns hur hon ville vara ett normalt barn, vilket inte var helt enkelt då mamman var känd i kvarteret för sitt speciella beteende. 

I Varför kom du inte före kriget heter mamman Helena, här skildras de olika händelserna som Doron omtalar ikväll, om bjudningarna mamman höll i hemmet för överlevande kvinnor som bakom stängda dörrar får ge utlopp för sorgen, hatet och svordomarna, en form av samtalsterapi utan censur där det förgångna återupplevs. Hon berättar om hur modern vägrade släcka ljuset på nätterna, hur hon blev nattmänniskan som läste högt ur tysk litteratur inpå småtimmarna, trots att det tyska språket var förbjudet i Israel på den tiden. Dorons liv var uppdelat i dagslivet och nattklubben, som hon uttrycker det. På nätterna var mamman den galna kvinnan men på morgonen satte hon på sig sköterskekostymen, mamman var en välkänd sköterska i kvarteret och när kostymen kom på startade dagslivet och Dorons tillit till att mamman hade en normal sida återupprättades. Doron menar att eftersom mamman i många avseenden var avfjärmad från verkligheten så kunde närvaron till pappan kännas starkare, trots att han fysiskt inte alls var där. Doron berättar hur hon först som vuxen fick reda på att hennes pappa överlevt förintelsen men på grund av sjukdom lagts in på sjukhus. Mamman ville inte att han skulle träffa dottern på grund av smittorisken, hon vill stänga det kapitlet för dottern. Resultatet blev ett ständigt sökande efter pappan, som hon senare får reda på flera gånger varit i kvarteret, i hennes närhet, någon som hon kanske träffat på utan att vara medveten om att det är han. Hennes mamma visste, hennes vänner i kvarteret, men för henne förblev det en hemlighet och pappan en okänd fantasifigur. Om denna historia berättar hon i romanen Min mors tystnad.

Lizzie Doron är verkligen en historieberättare, jag märker att jag slutat anteckna för länge sedan, trots att jag i vanliga fall är en nitisk antecknare, hennes berättelser går rakt in och kräver inga minnesanteckningar. Rosenberg frågar hur historierna växer fram, hur starka barndomsminnena är. Doron svarar att hon har ett bra minne. Att hon var ensambarn, att så mycket handlade om att övervaka mamman, att mamman valde döden när Doron ville se livet bidrog till att hon betraktade, iakttog, lade varje detalj på minnet, vilket gör att minnena känns väldigt tydliga nu, hon beskriver bara det som hon registrerade i sitt medvetande under uppväxten. Doron betonar dock att hennes historia är präglad av luckor och tystnad, av mammans motvilja till att gräva i det förflutna och att hennes skrivande kan liknas vid ett pussel där hon försöker foga ihop verkligheten med hjälp av pusselbitar som hon ibland får fantisera in.

Samtalet kommer in på det kvarter där Doron växte upp, ett polskt kvarter där överlevare med olika bakgrund samlades, där olika språk talades, ett kvarter som formade ett slags ghetto. Rosenberg frågar hur relationen till Israel såg ut för de som levde i dessa kvarter. Doron berättar att hon upplevde det som att hon inte levde i Israel, barnen skapade ett eget språk, en blandning av olika diasporaspråk, överlevarna levde kvar med de såriga minnena som avskilde sig från den israeliska stoltheten. Hon menar att det var en brokig samling människor, alla med sina egenheter, alla mer eller mindre galna, eller närmare bestämt i ett tillstånd av posttraumatisk stress. Hon berättar om kluvenheten, att hon önskade leva och vara en del av Israel men att det var svårt när de vuxna levde kvar i det förgångna. Hon berättar om hur föräldrarna följde med sina barn till skolan varje dag och satt med på lektionerna, hur den israeliska lärarinnan till slut var tvungen att förbjuda föräldrarna att följa med in, och hur föräldrarna då kunde stå utanför fönstret för att försäkra sig om att barnen var i trygghet. Hennes mamma var en av de sista som gick med på att sluta övervaka barnen i skolan. Doron säger att hon nu, i vuxen ålder, när hennes egna vänner dör i stridigheter kan förstå överlevargenerationen.

Samtalet kommer naturligt in på dagens situation i Israel, Doron säger att hon jämför förintelsetraumat och krigstraumat i Min mors tystnad, att traumat är pågående och oavslutat i Israel, landet är befolkat av människor som av naturliga skäl är paranoida, förintelsetraumat lever kvar i ständigt nya upplevda hot om omvärldens förföljelse. Rosenberg lyfter fram hur en av karaktären i Min mors tystnad blir helt besatt av jakten efter att hitta släktingar som överlevt och Doron säger att hon själv länge avhöll sig från det men att när hon väl började söka på nätet också blev indragen i denna besatthet. Pandoras ask öppnades, behovet att få den riktiga historien, och inte den man fått återberättad i fragmentiserad form av grannarna. Sökandet leder dock in på villospår och när hon tror att hon funnit en okänd bror ringer hon upp och blir utskälld av en tysk man som fått upprepade samtal av släktingssökare, då inser hon att hon måste sluta, hon väljer att fylla i luckorna genom att skriva istället. Hon är lycklig över att nå så många läsare att dela berättelserna med. Jag förstår priset av rasism, hat och krig, säger Doron och anspänningen känns i hörsalen, hur den kvicka tonen inte längre får plats här, hon har ett syfte med sina berättelser, att förklara hur människan, hur individen påverkas av kriget.

Rosenberg förklarar att Doron var en av de första att skriva om den andra generationen, han undrar hur hennes böcker mottogs i Israel. Hon berättar om hur människor kom hem till henne och knackade på dörren för att berätta sina historier, hur folk försökte bevisa släktbanden till henne, hemmet blev ett tillhåll för det förflutna. Hennes make, som är israel och inte har en personlig relation till förintelsen hade svårt att ta in denna ström av människor som dök upp. En dag när han kommer hem sitter det ett tjugotal personer i vardagsrummet och han säger att nu får det vara nog, nu får ni lämna henne ifred.

Det är inte helt lätt att återge kvällens samtal, Dorons intensiva växelspel mellan uppdraget att berätta om de svåra historierna, hennes intelligenta och träffande svar på Rosenbergs frågor, hur hon avbryter när hon känner för det och skämtar om Rosenbergs första förälskelse så att en svag rodnad kan anas, hennes svarta humor. Rosenberg är väl förberedd, Doron säger vid flera tillfällen att hon tycker om att prata, och Rosenberg tillåter henne göra det, det märks att han är lika mån som publiken om att följa varje detalj i hennes berättelse.  Det är en högst levande och engagerande författare som lotsar oss genom kvällen. När Ingemar Fasth avslutar med att säga att denna kväll var en av säsongens höjdpunkter är jag mer än beredd att hålla med. Förhoppningsvis kommer programmet snart upp på Kulturhuset play så fler får chansen att stifta bekantskap med denna stora författarinna, än viktigare är att alla måste läsa Lizzie Doron, nu vet ni vad ni ska sätta högst på önskelistan så här i annalkande juletider.

/ Maria Monciu

Linn Ullmann – en författare att lyssna till

Internationell författarscen, torsdagen den 25 oktober. Linn Ullmann i samtal med Helena von Zweigbergk.

Klockan är fem i sju och trots att jag flera gånger vänder mig om för att se om fler ska ansluta så verkar det inte bli mer än halvtomt, eller låt gå, halvfullt i hörsalen. Linn Ullmanns senaste roman ”Det dyrbara” har nyligen gått som sommarföljetong i Svenska Dagbladet, hon har dykt upp i en och annan tv-soffa och romanen har rosats i pressen. Jag blir en smula konfunderad över det faktum att intresset verkar halvljumt om man räknar antalet besökare denna kväll. Bryderierna avbryts av att Ingemar Fasth startar igång kvällen med en presentation av kvällens författare. Han beskriver Linn Ullmann som en uppfordrande författare som kräver koncentration och tystnad, en författare som kräver sin läsare. Tacken, för läsaren kommer i de oförglömliga bilderna som lever kvar efter läsningen.

Linn Ullmann och Helena von Zweigbergk äntrar scenen och Zweigbergk fortsätter introduktionen med en presentation av romanen ”Det dyrbara”. Hon sammanfattar snabbt handlingen och ger en kort beskrivning av intrigen och huvudkaraktärerna, hon säger att ”Det dyrbara” är en familjekrönika som också leker med kriminalgenren. Ullmann menar att den leker med många genrer, inte endast kriminalgenren, att den också blinkar mot musiken och filmen. Zweigbergk fortsätter med att beskriva huvudpersonernas kärleksrelation som ett äktenskap i sönderfall, Ullman vill hellre beskriva det som en berättelse om kärlek, fastän den här handlar om kärleken medan den håller på, inte i början, i förälskelsen. Zweigbergk frågar om ett förhållande med tiden skapar en tystnad, ett avstånd och Ullmann svarar att hon inte vet, att det inte finns några svar och att hon i allmänhet vill vara försiktig med att förklara sina romanpersoner. 

Hon menar att det i romanen finns ett ständigt försök till kärlek, med betoning på försök. Karaktärerna ställer sig frågor som: När började vår berättelse? Vem är jag i berättelsen? Zweigbergk säger att i början av en relation ser man varandra på ett sätt som kanske förändras, vad är det som händer sen? Ullman tvekar. ”Jag vet inte…” Hon ändrar kurs och pratar mer specifikt om sin roman igen, hennes avsikt att skriva en berättelse som skildrar uppvaknandet, den där stunden på morgonen när man vaknar upp och tänker att såhär är det. De fortsätter att prata om relationen mellan karaktärerna Siri och Jon, Zweigbergk tar upp att de väljer knepiga sätt att nå varandra i romanen, hon lyfter fram hur Jon skriver brev till sin älskarinna fastän han vet att frun kommer läsa dem. Jo, säger Ullmann, men det är en kärlekshandling, han skriver för att han vet att Siri ska läsa.

Samtalet fortsätter kring olika aspekter av kärleken, Zweigbergk frågar Ullmann om kärleken, hur gör man? Linn Ullmann säger återigen bestämt att det vet hon inte. Hon menar att hon inte har några svar, att det är just det som är intressant med att skriva om kärlek, att det inte finns några svar.

Det är nog inte helt lätt att intervjua Ullmann, när hon inte vill svara på mer allmänna frågor om livet och kärleken så är det hon som ändrar riktning och återgår till den roman hon är här för att prata om. Zweigbergks frågor kring romanen börjar oftast med någon egen synpunkt eller tolkning och Ullmann är inte den som håller med, det är det som är nerven i det här samtalet. Ullmann hävdar att hon inte vill förklara sina romankaraktärer, ändå verkar hon ganska bestämd över vad romanen handlar om, vilka karaktärerna är och hon missar inte någon chans att får fram sin intention. Det blir lite av en dragkamp mellan de två samtalande, en intressant sådan, en mänsklig dialog, där svaren inte alltid är ett svar på frågorna, där Zweigbergk kan försöka återkomma till sin linje medan Ullmann drar åt andra håll.

Som när Zweigbergk menar att det är så mycket psykologiserande idag, att alla har sett Dr. Phil, hon är på väg att ställa en fråga om detta när Ullmann avbryter med att säga att Dr. Phil hör hemma någonstans i Dantes sjunde krets. Jag skrattar högt och många med mig i publiken, det är sådana yttringar som gör att man inte kan annat än tycka om Ullmann. ”Varför då?”, undrar Zweigbergk och Ullmann förklarar att Dr. Phil är just motsatsen till konsten, han är en av dem som vill ge svar, fastän inga svar är givna, att det är sådant som bara bidrar till att göra människan mindre än vad hon är.

Zweigbergk undrar om man riskerar att förlora något i allt detta psykologiserande och nu tvekar Ullmann inför frågan igen, damen bredvid mig säger lite för högt, så att vi som sitter runtomkring hör ”Vilka svåra frågor!” Hennes sällskap nickar instämmande. Ullmann hanterar denna fråga som de andra, hon säger att människan är mystisk, att det är omöjligt att helt tränga in i det mänskliga sinnet. Därför, menar hon, är det så givande att läsa, att lyssna på musik och att se film, allt detta som bekräftar det stora mysteriet.

Samtalet fortsätter med att svänga fram och tillbaka mellan romanen och de stora frågorna om kärleken och konsten, för att avkrokas i sidospår som hundar, facebook, Håkan Juholt och Skavlan. Det är som mest intressant när Ullmann tillåts att prata om just skrivandet. Hon pratar om skrivkramp, huvudkaraktären Jon dras med en svår sådan och Ullmann säger att lite skrivkramp är nödvändigt, det är trots allt saker som ska genomborras i skrivandet som föder ett motstånd men det är viktigt att skrivkrampen inte ska förlama. Kreativitet och skrivkramp i kombination väcker en demonisk kraft som kan leda till att man försöker laga sig berättelser i livet istället. Man hittar annat att sysselsätta sig med, som att sysselsätta sig med heminredning, allt för att inte skriva på sin bok. På så sätt hör otroheten  ihop med skrivkrampen för Jon, det är också en strategi att skapa sig berättelser i livet, istället för i skrivandet.

Zweigbergk säger att Ullmann verkar ha en barsk inställning till yrket, att hon inte verkar vara den som väntar på inspiration. Inspirationen, säger Ullmann, den hör hemma med Dr. Phil och de andra i Dantes helvete. Det enda som kan inträffa är något som kan kallas för nåd. Att tänka att skrivandet är något som ska ske vid en viss tidpunkt, det är bara skit, säger hon. Författare tillhör den yrkesgrupp som har flest ursäkter och förklaringar till varför man inte ska arbeta. Det är lätt att hitta skuggverksamheter till skrivandet. När Ullmann pratar om skrivandet verkar allt så självklart, hon har ett nyktert och klokt sätt att formulera sina tankar kring sitt arbete. Det är just sådant som man som skribent vill få med sig från ett författarsamtal, känslan av att den enda som kan stoppa ens eget skrivande är en själv, det är viktigt att påminnas om det. Hennes självklara inställning till skrivandet som en del av vardagen är inspirerande, det är inte svårare än att sätta sig ned och skriva. Sluta med ursäkterna!

När samtalet kommer bort från skrivandet, och litteraturen, när Zweigbergk frågar vilken relation Ullmann har till nätet, twittrar du, har du facebook, spelar du Wordfeud, ja då suckar jag lite, varför är det intressant? Men även sådana frågor har sin plats, Ullmann lyckas vända det till att handla om skrivande igen. Hon säger att hon har en kluven inställning till facebook och nätet. Hennes man, som gått ur facebook ska ha sagt att ”It looks like freedom but it feels like death. ”Jag antecknar mannens citat vid alla klokheter som Ullmann yttrat under samtalets gång. Hon säger att hon måste skriva på en icke- tillkopplad maskin, hon berättar, ackompanjerad av publikens skratt om hur hon och hennes man gömmer mobiler och modem för varandra, för att det ska bli helt tyst. Ullman attityd till nätet är uppfriskande i en samtid där nätet blivit religion. Hon menar att nätet är döden för skrivprocessen men att det givetvis har sin funktion för researcharbetet.

Samtalets avslutande del hamnar på ett mer personligt plan, där de båda författarna pratar om hur skrivandet kan påverka ens närmaste, om hur skrivandet kan isolera en från omvärlden. Ullmann menar att den goda litteraturen ändå bör förhålla sig till omvärlden, till människan. De pratar om huruvida familjekulturen kan sägas påverka ens skrivande och Ullmann beskriver hur hon ser familjen som ett miniatyrsamhälle med sina egna lagar, sina egna krig, sitt eget språk, vilket ju självklart präglar ens skrivande. Ullmann beskriver människorna i sin uppväxt, föräldrarna som sagofigurer, svajande mellan den fiktiva och den verkliga världen, och sådana som mormodern, sådana som stod stilla, som inte svajade.

Samtalet avrundas med att Zweigbergk undrar hur Ullmann ser på kärleken, är den ett tveeggat svärd? Ullman undrar om det är sista frågan. Ja, det är sista frågan. Ja, det är klart att kärleken är tveeggad, avsluta hon. Kärleken är kärv och den är rå.

/Maria Monciu

Malin Ullgren möter Rosa Liksom

Hörsalen, Kulturhuset, onsdag 10 oktober kl. 19

Det är en mörk och ruskig höstkväll, jag går med snabba steg genom Stockholmsregnet på väg mot Kulturhuset och kvällens samtal med Rosa Liksom. Jag funderar på namnet – Rosa Liksom – det är något med namnet som bygger upp en mystisk förväntning inför det stundande samtalet. Jag har inte läst författarinnan än, jag har inte ens kollat upp vem hon är, det enda jag har att tillgå än så länge är det där namnet.

Inne i Hörsalen är det varmt, den svaga belysningen och de två tomma stolarna framför bänkraderna håller kvar kvällen i dess sävliga och intima stämning av nordiskt mörker. Det är inte fullsatt, publiken pratar lågmält med varandra när det välbekanta rytmiska ljudet av dunkande räls sätter igång från högtalarna och Ingemar Fasth presenterar kvällens gäst. Han berättar att Rosa Liksom vunnit Finlandiapriset 2011 med romanen ”Kupé nr. 6″, han säger att han tycker om boken så mycket att han ska göra något så ovanligt som att kyssa boken. Han kysser omslaget till romanen och från den första raden bubblar ett högt skratt fram som liksom väcker kvällen ur sin sömnighet. Det är Rosa Liksom som skrattar högt och hjärtligt, hon välkomnas fram till scenen tillsammans med Malin Ullgren.

Så sätter samtalet igång, Liksom säger att hon tycker om Sverige och det svenska folket och Ullgren undrar hur det går ihop med hennes starka dragning till det ryska. Balansen är viktig, menar Liksom, Öst och Väst fungerar bättre ihop än vi tror. Ullgren undrar vad det betyder för Rosa Liksom, att böckerna översatts till så många språk. Liksom är lycklig över det, hon har bott i många länder, hon har fått vänner på olika platser och det är något särskilt, säger hon, att ge sin egen bok till en vän på vännens modersmål. Och så skrattar hon högt igen, det där medryckande skrattet som kommer att följa oss under kvällen. Det är något särskilt med Rosa Liksom tänker jag, hon skrattar när man inte förväntar sig det, det är som om hon själv bestämmer över vad som är komiskt, eller att det där skrattet har med hennes kroppsspråk, hennes sätt att göra. Ullgren undrar om Liksom märkt av utifall boken blir läst annorlunda i olika länder, och då kommer Liksom in på humorn, att det verkar som om finnarna ser den som rolig, att de ser en svart humor, medan fransmännen exempelvis läser romanen väldigt allvarligt.

Romanen ”Kupé nr 6″ följer en ung flicka som tar transibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. På tåget möter hon en rysk man, och mötet kan enligt Rosa läsas som mötet mellan väst och öst, eller mötet mellan Finland och Ryssland. Mannen som flickan möter berättar historier om sitt land och boken blir en beskrivning av Sovjet. Liksom lyfter fram en möjlig viktig skillnad i läsningen för en svensk respektive en finsk läsare. Finland har haft en traumatisk relation till Ryssland i och med andra världskriget. I Finland vill man helst inte läsa om Ryssland, folk är inte intresserade, medan hon tror att svenskarna inte hyser samma motvilja mot det ryska.

Var kom då idén till romanen ifrån? Liksom berättar att hon själv, precis som flickan i romanen, studerade i Moskva i tjugoårsåldern. 1986 gjorde hon en liknande resa, då hon träffade en man som på många sätt fungerat som inspiration för den fiktive mannen i romanen. Ullgren frågar hur det kommer sig att det tagit så många år, från det att idén föddes till att den nu faktiskt skrivits ner. Liksom berättar att hon har haft så många andra projekt som kommit i vägen, men att hon bestämde sig för att skriva den här historien när hennes dotter frågade henne vad Sovjetunionen var. Hon ville skriva den här romanen för sin dotter, för att hon skulle få en bild av Sovjet. Ullgren frågar vad det var som drog till Sovjet. Liksom menar att hon var kritisk till den västerländska konsumtionen, att hon upplevde Moskva som en plats med färre valmöjligheter, hon gillade att slippa välja mellan tjugo sorters tandkräm. Man behövde inte så mycket pengar för att bo där, som student. För henne handlade tiden i Moskva om konst, om fest och att leva studentliv, och hon saknade inte väst. Hon betonar att hon vill lyfta fram de goda sidorna av Moskva, hennes erfarenheter, men att hon självklart var medveten om de problem som fanns, och som fortfarande finns idag i Ryssland, där hon anser att miljön är ett huvudproblem. Liksom menar att Ryssland inte förändrats så mycket, situationen i Ryssland har alltid varit komplicerad och är det fortfarande. Däremot måste man skilja folket från politiken. Även om politiken är värdelös så fortsätter folket att leva på sitt sätt, skilt från politiken.

Ullgren ställer bra frågor om hur Liksom tänkt kring karaktärsbygge, miljöval och det sinnliga sättet att beskriva. Det är intressant att lyssna till samtalet som trots förberedda frågor inte känns forcerat, som låter en tanke fördjupas och utvecklas till nästa tanke, det är två människor som är intresserade av det skrivna ordet som samtalar och vi i publiken kan luta oss tillbaka och följa med i turerna kring huvudkaraktärernas relation, styrkan i att placera ett drama inom ett slutet rum där karaktärerna tvingas till konfrontation, resans möjlighet att öppna upp för dialog mellan främmande människor. De pratar om intertextuella spår, hur Liksom skriver in den klassiska ryska litteraturen i sin roman, själva titeln är en anspelning på Tjechovs ”Paviljong nr. 6″. Hur viktig är Tjechov, hur mycket har den ryska litteraturen betytt? undrar Ullgren. Liksom tittar ut mot publiken och säger inkluderande att hon tror att alla som sitter här tycker om Tjechov. Hon säger att rysk litteratur precis som rysk politik är en hobby för henne, hon läser gärna moderna ryska författare precis som hon ivrigt slukat de ryska klassikerna. Det är lätt för henne som finska att känna igen sig i det ryska, de har melankolin gemensamt. Svenskarna är inte så melankolika, säger Liksom och några i publiken skrattar, en kvinna protesterar, som för sig själv, att jo visst är vi melankoliska också.

Det här sättet att kommentera rakt ut är typiskt för kvällen, det känns som om vi i publiken är en del av samtalet, det muttras och kommenteras och nickas igenkännande. Längst fram sitter en herre som fyller i när Liksom har svårt att hitta rätt ord på svenska, det bara sker helt okommenterat. Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt. Frågorna hon slänger ut mot oss, hur hon tittar publiken i ögonen, något som också underlättas av ljussättningen, mjukt upplyst, inte helt mörkt så att publiken försvinner i ett svart hål, vi sitter nära, de stolar som brukar vara framställda några rader framför har tagits bort. Det är också tack vare Ullgrens sätt att låta Liksom sväva ut och svara som hon vill, hänga på när Liksom svänger samtalet år ett annat håll. Det verkar finnas ett genuint intresse här, att rota i språket, i författarvisionen, i arbetsprocessen. Det är intressant att höra hur Liksom arbetar när hon skriver, att hon gör det väldigt intuitivt, att hon inte brukar ha förloppet helt planerat och klart framför sig, utan låter texten leda framåt. Första utkastet till ”Kupé nr. 6″ bestod till en början av femtio sidor, sen började hon fylla i delarna, vilket gjorde att sidorna kom att uppgå till trehundrafemtio, för att sedan bearbetas till hundrasextio sidor.

Samtalet är fängslande, man vill inte avbryta den här resan än, men Ullgren avrundar och Rosa Liksom får avsluta på sitt finurliga sätt med ett ”Jaha, är vi färdiga nu?”. Jag dröjer mig kvar i foajén, köper romanen, träffar på min gamla lärare, det känns fint att kunna fortsätta prata lite mer om Rosa Liksom. Jag lägger försiktigt, respektfullt ned romanen i väskan och promenerar hem med huvudet fullt av tankar, något långsammare, trots det tilltagande regnet.

”Kupé nr. 6″ är precis så som jag hoppats att den ska vara. Det är en resa, läsaren stiger på med flickan i Moskva och förflyttas bakåt i tiden, till den där kupén, jag tränger mig mellan flickan och mannen, känner smaken av blinierna, betraktar flickan och mannen, följer flickans blick mot fönstret, mot det oändliga landskapet som hela tiden finns där utanför. Språket är precis som Ullgren beskriver det, sinnligt. Resan som drivkraft för berättelsen fungerar effektivt för att förflytta mig som läsare från Stockholmsnatten, till den ryska, hela tiden ackompanjerad av det där rytmiska dunkandet, tåget som rusar fram, stannar upp, hämtar upp erfarenheter från de olika platserna, visslan som tar oss tillbaka till det trånga tåget, som mullrar framåt, hela tiden framåt mot det gemensamma målet för flickan, mannen, och läsaren.

/Maria Monciu

”Natten ilar genom mörkret och det dagas, en oeftergivlig kö till toans helgedom, torrtvätt mitt i stanken av piss, hostningar, skam, förlägna miner, skuggor från ångande teglas i fönstren, stora flak av kubanskt socker, papperslätta aluminiumskedar, mörkt bröd, Viola-smältost, tomatklyftor och lök, skrovet av en stekt kyckling, en burk pepparrot, hårdkokta ägg, saltgurka, en burk majonnäs, fiskkonserver och moldaviska burkärter. Skumrasket flyr och blir en ny dag, snön stiger upp från marken längs trädens stammar, topparnas tystnad tynar, en hök sitter på höften av ett turkosfärgat moln och betraktar tåget som krälar likt en mask. ” ( Rosa Liksom, ”Kupé nr. 6″, s. 31)

Caitlin Moran. Om konsten att vara besökare, läsare, tonåring, kvinna och människa

 

Caitlin Moran gästar Internationell författarscen, 29 Augusti.

Jag hade inga idolposters hemma i tonårsrummet, och vi hade ingen TV, så jag hängde inte riktigt med i MTV-guidningen till de popstjärnor man skulle dyrka. Däremot odlade jag tidigt en besatthet för Författaren. I min värld fanns det inget annat mål möjligt än att en dag ha sin bild längst bak i den där stora romanen som skulle förändra världen. Det var inte bara romanerna i sig, utan den där drömmen om att en gång få vara en del av det ouppnåeliga rummet där författarna vistades – en dröm som  inte alls skilde sig från min bästa väns dröm om att få  träffa Britney Spears.  På den tiden hade internet inte etablerats till vad det är idag men det fanns andra sätt att söka snudda vid gudarna och gudinnorna – intervjuerna i tidningarna, radioprogrammen, det frenetiska brevskrivandet (Tack Theodor Kallifatides, du var den enda som svarade – men det gjorde ingenting att ingen annan svarade, för du var mina idolers Zeus) – och självklart de där författarsamtalen som utannonserades i morgontidningen och fick allt annat än Akademibokhandeln en lördagmorgon att framstå som komplett oviktigt. Förväntningarna inför författarsamtalen var skyhöga – att få komma nära en människa som skrivit böcker som kunde förändra ens syn på livet, som skrev om sådant man kunde identifiera sig med eller om sådant man aldrig kommit i kontakt med utan den där boken.

Jag skriver i preteritum men egentligen har inte så mycket förändrats – jag prioriterar fortfarande bort det mesta till förmån för ett författarsamtal på det lokala biblioteket. Något som i viss mån ändå dämpats är förväntningarna – författarna lyckades sparka undan de där piedestalerna jag snickrat ihop åt dem. Ibland var de tysta och obekväma, ibland skrytsamma eller oseriösa och framtvingat roliga, de pratade om allt annat än det man ville få reda på eller alldeles för mycket om det man trodde man vill veta men tröttnade när man insåg att svaren var inrepeterade, samma som i intervjun i DN dagen innan. Den största besvikelsen var att de oftast inte ville prata om sina böcker – utan hellre om sina idoler, sina fritidsaktiviteter, pengabrist eller matlagning. Självklart var de ibland också roliga, inspirerande, intelligenta och ödmjuka. Jag började inse att författare är människor. Så har jag lagt mig till med en vana på sistone, i bekantskap med en ny författare – att jag hellre går på författarsamtal först, innan jag läst den där boken som alla pratar om. Böckerna blir då oftast en positiv överraskning – fiktionen är bättre än verkligheten, ingen rafflande nyhet kanske men en metod att tackla besvikelsen över att författarna inte är gudar – det är deras böcker som kan få oss att känna oss som gudar.

Jag är nyfiken på Caitlin Moran, jag har sett henne i ett kort klipp i Skavlan – jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns att hon var rolig och att hon pratade om feminism på ett otvunget sätt. Jag sätter mig tillrätta i Kulturhuset, musiken brukar användas som presentation till författarskapet, ikväll pumpas någon popmusik jag känner igen och inte kan lokalisera tills det där ”ppppokerface” kommer och jag inser att det är Lady Gaga. Trots min allergi mot dylik huvudvärksmusik så har jag inte missat att den där textraden är Gagas. Jag undrar om det är en hyllning till stjärnan med anledning av den stundande Stockholmsvistelsen eller om musiken på något sätt ska förankras till Moran.

Moran presenteras med blixtrar och dunder, volymen höjs och över scenen flimrar discoljus som skulle göra White Rooms nattklubbschef galen av avund. Publiken är i extas, så engagerade applåder har jag inte hört sedan Erica Jong var här och den då något äldre publiken ställde sig upp och skrek som frälsta pingstvänner. Moran tar det hela med ro, hon sitter avslappnat bakåtlutad i fåtöljen mittemot Jan Gradvall. Jag hör knappt Gradvalls första fråga förrän Moran är igång: hon pratar om twitter, om den föregående dagen i Helsingfors -finländarna har tydligen supit ned henne – hon är bakfull och trött säger hon, men hon känner sig som någon ur en Tv-serie som heter Game of Thrones. Hon övergår till Fifty Shades of Grey, som hon tycker är fruktansvärt dåligt skriven men som hon ändå försvarat i en recension, hon menar att boken öppnar upp för pornografi skriven för kvinnor. Så fortsätter samtalet in i porrens värld, Moran anser att det inte är porren det är fel på utan snarare att det inte finns feministisk porr, med kvinnor som målgrupp.

Redan så tidigt in i samtalet känns det som om jag är på stand-up, allt Moran säger bekräftas i skrattsalvorna, det är nästan som om skratten börjar innan hon avslutat meningarna. När Gradvall byter ämne till hennes sju syskon får jag vara med i skrattfesten, hon är rolig när hon ifrågasätter den något märkliga övergången. Väldigt snabbt är hon dock tillbaka, hon gillar att prata som sina syskon, och sin lillasyster som hon skrev boken Om konsten att vara kvinna till, systern som inte läser och tycker att filmer oftast är för långa. Skulle hon skrivit en akademisk bok skulle systern inte ha läst den förklarar hon. Gradvall undrar om det är en speciell marknad hon riktar in sig på och Moran skämtar om att det ju finns en del pengar att hämta där men övergår sen till att förklara att hon insett att hon inte kommer att bli fotomodell – att hon hellre strävar efter att sätta igång en revolution.

Hon säger att hon inspireras av författare som Stephen Frey. Hon vill beskriva, inte plädera. Hon jämför skrivandet med biljard, det är den märkligaste vinkeln som oftast är den bästa. Gradvall undrar om hon skulle kunna tänka sig att undervisa i skrivande men Moran skrattar bara och säger att hennes första fråga skulle vara om var rökrutan är och den andra om rektorn är het. De pratar om hennes uppväxt, hur hon och hennes syskon fick hemskola, som hon förklarar med att mamman inte orkade få upp alla barnen i tid på morgnarna. Istället tittade de på film och engagerade sig i olika bus som att kasta lera på hus och låtsas slänga ut ett av syskonen genom fönstret. Moran började skriva tidigt. Vid femton års ålder publicerade hon sin första bok, sen skrev hon ett brev till Times och fick en egen kolumn.

Moran talar om oron över att biblioteken stänger i Storbritannien. Nu dämpas den kvicka tonen och hon talar medryckande om bibliotekens viktiga funktion, främst för ungdomar som inte har hyllorna fulla av böcker hemma. Framförallt i kalla länder där alternativen till att sitta hemma är att hänga i någon galleria och konsumera blir biblioteken viktiga, där finns allt man inte visste att man behövde och den nyfiknaste vinner. Samhället sviker unga i arbetarklassen när biblioteken stängs. Hennes råd till unga kvinnor är (först: köp min bok, skratt…) att de ska sluta se sig själva som en lista av problem och att sluta vänta på att livet ska börja när man blivit smal, har en bra garderob och fint hår. Njut av livet nu, det är inte så långt, menar hon i  en form av carpe diem-anda, med tvisten att kvinnor ska sluta vaxa sig också, det kostar bara pengar. Inser vi att vi kommer att dö snart så blir vi produktivare. Min första fråga besvaras när samtalet övergår till Lady Gaga, som hon i jämförelse med Madonna ser som den första kvinnliga artist som inte huvudsakligen försöker att upphetsa män.

Efter det blir det mycket twitter, hon talar sig varm om twitter, som upptäcktes av kvinnorna först, hon anser att man utvecklas som författare när man twittrar eftersom man får feedback direkt. Det finns en misstänksamhet mot nya metoder säger hon, hon anser att människor borde bli mer en del av sin tid. Gradvall ställer frågor om hennes skrivande, hon berättar att hon är väldigt produktiv, hon tycker om att skriva och gör det snabbt. Även om samtalet går fort, Moran driver på med sina anekdoter och sina ironiska svar, så känns det ibland som om man inte var inbjuden till festen, vilket till stor del antagligen har att göra med mitt milda intresse för Twitter och Lady Gaga och mina bristande kunskaper om de tv-serier och popartister som hon refererar till; jag antar att jag missat en del av min egen tid. Samtidigt så känns samtalet aktuellt och viktigt när hon med en självklar attityd pratar om den absurda tonvikten som kvinnor lägger på sitt yttre, när hon pratar om samhällets svek mot arbetarklassens kvinnor, och nödvändigheten i att inte förpassa feminismen till universiteten och de kvinnor som redan visste att de var feminister.

När jag läser boken några dagar senare sträckläser jag den, den är verkligen lätt att ta till sig, även om vissa kapitel känns lättare att skumma igenom, som kapitlet om bröllop eller snarare onödigheten i ett påkostat bröllop – kan skippas om man aldrig närt drömmar om prinsessbröllop – eller kapitlet om mode där hon berättar att hennes vän har 27 par skor och att alla kvinnor har en sådan skogömma. (Ingen av mina nära vänner har det, för att inte tala om de kvinnor som inte köper skor för att de är ointresserade, utan för att de faktiskt inte har råd.) Samtidigt är boken en odyssé över en ung människas vuxenblivande, där de olika irrfärderna kan kännas igen, eller upplevas om, ur en annan ung kvinnas perspektiv. Abort, mens, sexism, barnafödande, förebilder, familjen och kärleken, olika aspekter av berättarjagets liv behandlas, det är snarare boken om konsten att bli Caitlin Moran, än om att bli kvinna, eller som hon sammanfattar det, om att bli människa, i en mer generell bemärkelse. Kapitlet om tröstätande lockar mig ner till Daglivs för inhandling av choklad och glass, och i skenet av läslampan kan jag faktiskt skratta med Caitlin Moran, det är så lättare att närma sig hennes humor i skrift, det blir mindre stand-up och mer igenkänning.

Det jag reflekterar över under läsningen är hennes uttalade syfte att inte plädera, jag får flera gånger skaka av mig känslan av att bli skriven på näsan, det är hennes förkärlek för versaler som stör läsningen ibland, jag tänker bara på någon som skriker när jag ser versaler. Hon ville nå unga kvinnor som inte vet om att de är feminister menar hon.  Jag kan inte tala för andra men själv var det sista jag ville som tonåring att någon skulle skrika åt mig vad jag ska tycka, är inte tonåren den tid då man anser sig veta mest om allt? Ibland dämpas det kvicka, det ironiska och kaxiga och blir till scener som beskriver utan att raljera, utan att hålla ett skratt bakom ryggen. Den smärtsamma förlossningen och hennes mans tårar vid sängen, oron över att förlora henne, maktlösheten inför detta livets mysterium, det sista kapitlets tankar kring åldrande och död och beskrivningarna av de nya kvinnorna, över trettio.

”När jag blickar ut över lokalen kommer jag att tänka på det där avsnittet i Min morbror trollkarlen där Polly och Digory kommer till en bankettsal där ett helt hov, en hel massa kungar och drottningar med krona på huvudet, sitter förstenade runt ett långt bord. Barnen börjar gå utmed bordet och ser att ansiktena förändras. Från vänliga, glada, snälla ansiktsuttryck i ena änden av bordet via oroliga, ängsliga och opålitliga i mitten, och längst bort i ena änden av bordet sitter de som har de allra skarpaste anletsdragen- vackra men grymma” (Caitlin Moran Konsten att vara kvinna, s. 244)

Det som framförallt lever kvar efter läsningen är scenerna grundade i en subjektiv erfarenhet som i sin bildlighet öppnar upp för en  mer subtil gestaltning av den unga kvinnans plats i samhället. Relationen till lillasystern Caz finns hela tiden med i mognadsprocessen, deras relation förminskar distansen mellan läsare och berättare. Deras bråk och deras gemensamma upptäckter banar vägen för upplösningen där lillasystern ställer upp och hjälper henne ur ett dåligt förhållande. Den scenen beskrivs med en ömhet som berör, som på vissa andra ställen där gestaltning och beskrivning skapar en mer dialogformad kontakt med läsaren, i kontrast till de mer styrda och föreläsande delarna.

”Caz och jag har maracas. Vi skakar dem på ett sätt som kan rubriceras som ꞌsarkastiska slagverkꞌ. Då och då blir vi tillsagda att sluta, men vi börjar om igen, dämpat, nästan direkt. Vi blir så glada av det. Från vår utsiktplats på golvet i hörnet ser allt annat ut som nåt som händer på teve. Det ser ut som en teaterpjäs. Ända tills jag gick och satte mig hos Caz var jag också med i pjäsen. Men nu när jag sitter här ser jag att det inte är det. Jag är inte med i den påhittade historien. Har aldrig varit. Jag är bara en åskådare som sitter hemma och ser på teve. Precis som förr när Caz och jag såg allting på teve. Jag tar hennes hand. Hon besvarar greppet. Med varsin fri hand skakar vi våra maracas mot teven. Jag har aldrig hållit Caz i handen förut men jag gör det nu.” ( Caitlin Moran, Konsten att vara kvinna, s. 135)

/Maria Monciu

Internationell författarscen – Marlene van Niekerk

Onsdagen den 2 maj. Det är fullsatt i Hörsal 3 för säsongsavslutningen av Internationell författarscen, jag smyger in 5 i 7 och hittar en ytterplats. Slår mig till ro i det svagt upplysta sorlet, med en känsla av att vänta på en stjärna i den litterära världen. Och som alla stjärnor, så kommer hon in efter utsatt tid, visserligen bara åtta minuter, men ändå.

Jag måste erkänna att jag inte läst henne, än, bara om henne. Marlene van Niekerk är professor i afrikaans och holländsk litteratur vid universitetet i Stellenbosch i Sydafrika. Hennes andra roman Agaat gavs ut redan 2004 (2006 i engelsk översättning), men det tog henne tio år att få ut den (debuten Triomf kom 1994), vilket nu föranleder henne att besöka Stockholm och Kulturhuset, eftersom den nyss kommit ut i svensk översättning (mars 2012).

I den ena fåtöljen på scen sitter alltså en av Sydafrikas största författare och ska intervjuas av kulturskribenten och fd chefredaktören på Bang, Malin Ullgren. Det blir ett intressant samtal på ca 65 minuter, där författaren glädjande nog får och tar mycket plats (finns inget värre än när fokus hamnar på den som intervjuar – vem bryr sig?!). En eloge till Ullgren, som med lätthet släpper sina planerade intervjufrågor vid flera tillfällen (enligt henne själv) och istället spinner vidare på de trådar Niekerk släpper ifrån sig. Samtalet utgår från den senaste boken Agaat, som är en allegori över apartheid i Sydafrika och handlar om två sydafrikanska kvinnor, en vit och en svart, en lantbrukarhustru och ett hembiträde, en med makt och en utan makt. Tills rollerna blir ombytta. Denna rubbning av maktbalansen är central i både det politiska samhällslivet och i de kvinnliga huvudkaraktärernas sökande efter personlig makt. Niekerk återvänder under samtalet med Ullgren till orden greed och oppression, som hon tror kommer att förfölja Sydafrikas folk för alltid. Niekerk glider ohjälpligt in på politiska frågor under hela samtalet, ofta med humor i både blick och ord. Hon säger att boken är en hyllning till hennes pappa, att hon är skyldig honom allt, när det gäller att ha skaffat sig kunskap om det mesta, att han varit hennes levande bibliotek. Maktaspekten och perspektivbytena i romanen lyfts upprepade gånger. Vi har alla olika röster, säger inte alltid vad vi tänker, det är som ett ”noise, buzzes”, och i själva verket är alla författare lögnare, säger Niekerk. Hon frågar oss alla vad godhet är och hur man lever i det tillståndet, i den världen.

Innan hon kliver av scenen tackar hon oss – Thank you for being a very friendly audience – oss, som borde tacka henne, och jag tänker att tack för att det finns författare som Niekerk som vågar avfärda navelskådande författarwannabees med ett ”Please, don’t bore me”, när det ska ges ut ytterliggare en dussinroman om inre känslor. En sann stjärna kan göra det.

Recension i DN av Agaat: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/marlene-van-niekerk-agaat

Recension i SvD av Agaat: http://www.svd.se/kultur/litteratur/apartheids-grymhet-kanns-i-varje-cell_6913813.svd

Författarintervju i Babel: http://svt.se/2.129081/1.2791862/babel_moter_marlene_van_niekerk?page129081=1

Moeletsi Mbeki, ”Architects of Poverty”: http://panmacmillan.bookslive.co.za/blog/2009/05/28/moeletsi-mbekis-architects-of-poverty-why-africas-capitalism-needs-changing/

Silvia Avallone ger oss Stål

 

Det är något som inte stämmer. I hörsalen märker man förväntan i det krampaktiga greppet om den där romanen som jag inte hunnit läsa än, som fått fantastiska recensioner och som grannarna i publiken verkar stolta över att hålla i sin hand. Man sätter sig tillrätta, försöker dra av sig kappan, ställa ned väskan och maka sig in utan att lägga bort boken. Det väller in människor genom dörrarna, det verkar bli fullsatt ikväll. Det är lite som vanligt inför samtalen på Internationell författarscen men det är något som inte stämmer, med musiken. Vanligtvis brukar högtalarna bjuda lågmäld bakgrundsmusik, något stilla, något som kan överröstas, de där minuterna innan. Ur högtalarna dunkar istället en gammal hitlåt ut och framkallar nittiotalsminnen, den där låten som fick alla att gå upp på dansgolvet på discona i mellanstadiet, som fick en att glömma att man var en liten mellanstadietjej, som fick en att blunda och glömma att man inte visste hur man dansar.  Det var bara att röra på kroppen i takt till den där refrängen rhythm is a dancer. Det känns så malplacé i det här sammanhanget, har kulturhuset fått medelålderskris undrar jag och mitt sällskap. Det dunkar och dunkar och vi tittar oss omkring, försöker läsa in någon irritation i blicken på kulturdamerna runtomkring oss, men de ler bara och bläddrar i sina exemplar. Låtvalet faller inte på plats förrän jag på lördag eftermiddag lägger ifrån mig en bok som skakat om mig hårdare än något jag läst på länge.

”This is the rhythm of the night…Oh, yes. The rhythm of the night… Musiken ekar mot badrummets kakel, blandas med alla ljud som kommer från gården, från balkongerna. Kakelplattorna är gröna och spruckna på flera ställen. Lisas farbror tänder en cigarett där han står lutad mot fönsterbrädet. Och ser på dem. De har en konstig uppfattning om hur man strippar. De blandar videor från MTV med de korta sekvenserna med velinedansöser i programmet Striscia. Men de är tretton år, de vet ingenting. Och på en gård med fyra hus som vetter mot varandra kan man se rakt in i badrummet från minst hundra fönster. ”

Silvia Avallone är i Stockholm för att prata om Stål, debutromanen som blivit en bestseller i Italien och Frankrike. Romanen handlar om de två flickorna Anna och Francesca och deras tillvaro i den italienska kuststaden Piombino. Pernilla Glazer inleder med att läsa ett stycke ur romanen, hon presenterar kort författarinnan och det positiva mottagande Stål fått i pressen. Hon lämnar sedan ordet över till kvällens intervjuare, Anneli Dufva, som assisteras av tolken Susanna Grosenius Balzano. Dufva är en utmärkt intervjuare, hon är påläst och ställer seriösa frågor, vilket skapar ett kocentrerat samtal med fokus på Stål, men som också diskuterar samhällsklimatet och litteraturen. Avallone säger att berättelsen om den här staden låg och växte inom henne i flera år, berättelsen om de där åren när Berlusconi förändrade Italien. Hon talar om frustrationen som hon och hennes jämnåriga kände över den missvisande bilden av Italien som Berlusconi-tv kablade ut. De dansande halvnakna kvinnorna i tv-rutorna och de plojiga programmen med skrattande gubbar.  I media talades det inte om arbete eller om ungdomsarbetslöshet. Hon talar om den där ilskan, som blev en bensin för skrivandet, att berätta om sin generation, om småstaden och arbetarklassen. Om det riktiga Italien. Dufva undrar vad Avallone tror att man får för världsbild när man växer upp i ett område, som det som är beskrivet i boken, där barnen spelar fotboll bredvid knarklangarna, där man inte läser böcker, inte har råd att gå på bio, än mindre åka utomlands. Avallone menar att det samhälle hon beskriver är ett samhälle som funnits länge men som staten inte reflekterat över. Det finns ingen framtid för ungdomar som Francesca. Flickorna har inget skyddsnät, de betraktar mödrarna som tvättar golven på ömma ben, fångna i äktenskapen med våldsamma pappor. Tv:n talar om för flickorna: om du är vacker kan du frigöra dig genom din kropp. Flickorna är medvetna om de blickar som pojkarna och männen fäster på deras kroppar, de vet att deras skönhet gör dem till någon, att deras kroppar är en utväg.

 

Dufva ställer frågor kring litteraturens uppgift, om det är att skildra verkligheten på djupet, och om man kan tala om en ny italiensk epik, en litterär våg av realism. Avallone vill inte kalla det för en rörelse, eller en skola, hon menar att det uppstod en moralisk brådska i hennes generation att berätta om verkligheten, om det som inte fick plats i politiken eller i media Litteraturen är för mig det kungarike där ordet är fritt, säger hon. Litteraturen har den fördelen att den inte behöver sälja ett budskap, som politiken. Litteraturen kan berätta, informera om sådant som politikerna och media inte vågar eller vill tala om. Styrkan finns i friheten att skildra, utan skydd, utan rädsla. Hon säger att Roberto Saviano väckte Italien, att han visade det som ingen hade velat se, att han manade människor att sluta pilla sig i naveln, och således blev en inspiratör även för andra författare. Jag ville berätta om fabriken säger hon, inte skriva undersökande journalistik. Hon ville lyfta fram den blick hon hade på fabriken när hon var liten, fascinationen, killarna som gick ut från fabriken och kastade sig ut i vattnet, de var hjältar, det var deras historia hon ville skriva. Hon ville ge röster åt människorna, inte göra teorier.

 

Samtalet kommer in på litteraturens mysterium, det som ligger där under orden, berättelsen som måste skrivas men också läsas fram. Avallone talar också om hur hennes bok blivit mottagen i Italien, att hon blivit läst och hyllad men att där också väcktes en ilska, hon lyfte på lock och tryckte på ömma punkter. Hon menar att den italienska arbetarklassen förändrats under Berlusconiåren. Den äldre generationen hade en stark klassmedvetenhet och stolthet men dagens unga pojkar drömmer om annat än deras fäder gjorde. De vill tjäna pengar, köra snygga bilar, de vill synas. I romanen tar huvudkaraktärerna droger för att klara arbetet, en av karaktärerna arbetar på strippklubb, alla dessa element blev känsliga i tider då politiken handlade om presidentens affärer med strippor istället för om kriminalitet och om unga män som dör på arbetsplatser. Avallone säger att hon blev anklagad för att beskriva ett förfallet Italien, ett Italien som inte passade in i den bild av Italien som Berlusconi ville ge med sin tv- politik. Avallone menar att hon ville visa det riktiga Italien, vardagens Italien men att det också var viktigt att lyfta fram människan, kollektivkänslan hos ungdomarna, vänskapen och kärleken, solidariteten i utsattheten. Piombino symboliserar det motsägelsefulla: kontrasterna mellan det vackra och det slitna, det mörka och modet, vitaliteten. Avallone säger att hon vill bo i Italien men att hon tillhör en generation som har växt upp med usla fäder, som inte tänkt på barnens framtid. Unga kvinnor befinner sig i samma diskrimination som sina mödrar. Hon ser en öken framför sig, men också en möjlighet till en annan framtid, men det kräver att stålet tas fram. Samtalet  kommer också in på den tonårstid som skildras. Avallone säger att den här tiden är vacker men grym. Anna och Francesca befinner sig i en blomningstid som samtidgt är  en väldigt darwinistisk period där den som är vacker vinner och den som är ful är utesluten ur leken. I dagens artificiella klimat, med Facebook och överflödet av bilder så har allt blivit så virtuellt.  Jag vill återkomma till det kroppsliga, säger Avallone. Hon talar om Francescas och Annas uppvaknande, hur de blir objektifierade och upptäckta av en omvärld som är helt fixerad vid skönhet och ungdom, den voyeuristiska blicken, inte den seriösa diskussionen om kvinnor och sexualitet. Francesca och Anna märker hur kvinnor efter en viss ålder slutar att bli sedda, att finnas till. Flickorna känner en stress över att konsumera den korta tid i rampljuset som blivit dem given. De känner på sig att de snart kommer att bli förbrukade. Samtalet kommer in på mödrarna som vill lämna sina män, men som inte förmår det och frågan ställs, var finns friheten för den italienska kvinnan? Mödrarna i romanen är fångar, menar Avallone. De är fångar i golven de svabbar och makarnas diktatur, vissa är starka och medvetna men också rädda för kosekvensen av frigörelse. Det finns inget stöd från samhället för en ensam italiensk kvinna. Man blir betraktad som en konstig ungmö eller en förlorare, det är svårt att anmäla brott när läkare och poliser blundar. Fördömandet från samhället är inte enkelt att leva i, i ett land där hälften av den kvinnliga befolkningen är arbetslösa och där kvinnor avskedas när de blir gravida. Avallone poängterar också att flickornas i romanen har sämre förutsättningar än unga flickor som växer upp i Rom. Francesca och Anna saknar föräldrar som kan visa en väg bort från orättvisorna, och det är därför skolan är så viktig. Skolorna måste bli bättre, barnen måste läsa litteratur. I Berlusconis Italien blev studier och en examen endast slöseri med tid. Man kan inte skapa ett land om man inte har kompetens, om man inte har utbildning och framförallt kan man inte skapa ett land utan kvinnlig frihet, avslutar Avallone.

 

Avallone diskuterar politik på ett sätt som politikerna inte gör, hon pratar om människor och om frihet med ett allvar och ett underfrånperspektiv som skapar ett riktigt samtal, som får publiken att ständigt applådera hennes ord. Hon pratar om litteraturen i termer av berättelsen, om det fria ordet, om litteraturens uppgift att vittna om vardagen och verkligheten. Jag måste naturligtvis köpa den här boken. Jag sträckläser. Karaktärerna drabbar mig så hårt, hon lyckas förmänskliga de stereotyper som den förfrämligande debatten kring utsatthet skapat. Alessio är en ung, halvkriminell kille med ett tufft yttre, den där killen som åker runt i en snygg bil och tar kokain, hasch, amfetamin. Men han är också en kärleksfull bror, en frånvarande faders svikna son, en förälskad kille, en solidarisk vän, en kittel av bortträngd frustration över drömmarna som är så svåra att nå, kroppen som förbrukas i produceringen av stål. Det här samtalet fokuserar på Italien men romanen är en gestaltning av de människor som glömdes bort av samhället, en roman som även unga människor i Sverige lika gärna kan identifiera sig med. Det här samtalet fokuserar på Italien men romanen skildrar sådant som också angår oss. En av frågorna var, vad får man för världsbild om man växer upp i ett område där barnen spelar fotboll bredvid knarklangarna, där man inte läser böcker, inte har råd att gå på bio, än mindre åka utomlands. Välj en av tunnelbanelinjerna, det finns en röd, en grön och en blå att välja på. När jag säger röda, så menar jag inte den riktningen man tar om man vill ta ett stopp vid Stureplan. Åk så långt ut du kan från centrum, hoppa av vid någon av de sista stationerna innan ändhållplatsen. Svaret finns i periferin. Den gestaltade utsattheten i romanen är inte ett enbart italienskt fenomen men det är tur att det finns italienska författare som lyckas skildra utsattheten med ett rikt språk, med respekt och med medmänsklighet.

”Det är fullt av katter. Det var det Alessio tänkte på. Ingen utanför vet det, men under vissa byggnader, särskilt under matsalarna finns det stora horder med katter, hundratals katter. De har aldrig sett solljus, de vet inte vad ett grässtrå är. Det är en sorts svanslösa och enögda mutanter som alla ser likadana ut. Det är sjukt. Det där med katterna hade alltid gjort intryck på honom. Det verkade otroligt att det kunde leva katter där, mitt bland järnet och stålet. De blev sjuka, stackarna. Vissa var skabbiga, utan päls, nästan skrämmande. När man såg dem i ögonen såg de nästan mänskliga ut. Det fanns till och med de som matade dem, och Alessio var en av dem. ”

/ Maria Monciu