Marianne Hurum: Sign Rhymes

I Kulturhusets digitala konstgalleri Screen visas just nu den norska konstnären och curatorn Marianne Hurums kortfilm ”Sign Rhymes”.                                                               Det är en tre minuter kort film som består av stillbilder från hennes tid i Chicago. Att hon använder just stillbilder i ”Sign Rhymes” är ett sätt för Hurum att få använda sig av orden i sitt skapande. Bilderna är sekundära – trots att Hurum har sina rötter i måleriet. Stillbilder representerar hennes tänkande bättre än rörliga bilder. Målet med ”Sign Rhymes” är att ”kritiskt utforska det visuellas sociologiska och historiska betydelser och egenart”.

Berättarrösten låter oss veta att vi befinner oss i stadsdelen Pilsen i Chicago. Varje morgon vaknar hon klockan sju och omedelbart infinner sig en känsla av rastlöshet. Hon går ut i staden med en ambition – att bli ett vitt ark, fri från tankar och associationer. I Chicago slogs Hurum av alla skriftliga meddelanden hon möttes av, alla dessa skyltar. Vad står egentligen på skyltarna om vi låter bli att blanda in oss själva i tolkningen av dem?      ”Every sign could be a sign”.

Kanske borde vi alla bli lite bättre på att göra så ibland, gå ut och vandra lite planlöst med ett fritt och öppet sinnelag och se vad som händer.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Marianne-Hurum-Sign-Rhymes/

Flumskolan

 

Galago+ Aftonbladet Kultur = Flumskola på Kulturhuset

Podcastprojektet Flumskolan är en bokcirkel i fyra avsnitt som spelas in live på Bibliotek Plattan, och är ett samarbete mellan Galago och Aftonbladet Kultur. Galagoförläggaren Johannes Klenell leder alla samtal tillsammans med en satiriskt lagd panel och hittills har två ägt rum. Samtalen går ut på att diskutera, dissekera och driva med böcker som skrivits av diverse högerfolk. Till sin hjälp har Klenell olika panelmedlemmar varje gång, som till hälften verkar bestå av egna Galagoserietecknare (Sara Granér och Nanna Johansson hittills).

I februari var det premiär med Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” (1993) i fokus och för en vecka sedan var Ian Wachtmeisters ”Ankdammen” (1988) satt under lupp. Vid en genomlyssning av båda boksamtalen hemma i soffan, får jag en lättsam och en roande leende-i-mungipan-stund på en timme/samtal. Samtalen är naturligtvis extremt polariserande – antingen garvar du gott åt hur vänsterfolket knockar högerfolket (oemotsagda), eller så irriteras du över att det är för enkelt att slå in dörrar som står vidöppna. Själv hamnar jag mitt emellan – jag gillar Galago, älskar både Granér och Johansson och har tänkt alltid rött, alltid rätt sedan tonårstiden, men flumskolepoden uttråkar mer än utmanar både hjärna och hjärta i längden.

I systersamtalsserien Psykologer läser böcker, lyckas samtalen vända och vrida på olika teman utifrån olika perspektiv, som både panel och publik jobbar fram i dialog med samtalsledarna och i många fall med författarna själva. Flumskolan skulle varit mer intressant om en av två paneldeltagare hade varit någon som en gång i tiden ( gärna fortfarande!), haft den analyserade boken som favoritläsning. En gammal hederlig röd/blå sammandrabbning alltså! Hursomhelst tackar jag för möjligheten att lyssna när möjligheten att delta live inte finns.

Om du inte gjort det än – upptäck Nanna Johansson på Nöjesguiden, där hon sätter ett humoristiskt pekfinger i ögat på dig och Sara Granérs serier som kort och gott är briljant samhällskritik.

Lysistrate på Play

Jag fortsätter att testa Kulturhusets digitala verksamhet. Speciellt fiffigt när en förkylning håller mig hemma i relativt lugn.

Den här gången blev det Play Kulturhuset. Och Radioteater. På Play samlas rörlig bild och ljud från Kulturhusets verksamhet och samarbeten. Det finns allt möjligt! Intervjuer, film, musik, teater…

Jag valde som sagt radioteater den här gången. Biblioteket Plattan samarbetar med Radioteatern P1 och tillgängliggör föreställningar från Radioteaterbiblioteket. En kulturskatt. Jag har lyssnat på Lysistrate en föreställning i serien man valt kalla Politik och annat storhetsvansinne. Kul!

Lysistrate är ju Aristofanes komedi och en av de mest spelade grekiska dramerna. Kvinnorna i Aten är trötta på kriget mot Sparta och tar till ett ovanligt knep för att få männen att sluta fred. Utan fred inget ligg! Men det är inte så enkelt de tänkt sig…

Det här är en inspelning från 1959, bara det är en upplevelse. Men den håller verkligen även idag, om man överser lite med det lite ålderdomliga sättet att teatertala. Ett tidsdokument med Keve Hjelm som regissör. Lysitrate spelas av Ulla Sjöblom, svensk skådespelerska och sångerska som gjort både teater och tv-produktioner (1927-1989). Hon tilldelades O’Neill-stipendiet 1977.

Utforska Play Kulturhuset! Guldgruvor som denna är så himla bra att ha, speciellt när man har lite extra tid och kanske inte orkar lämna hemmet av olika skäl.

Nästa gång ska jag lyssna på Flumskolan! Same, same but different.. kanske?

Bois-Charbons, ett videoverk

Jag är ny här. Som bloggare alltså, inte som besökare på Kulturhuset förstås. Slinker ofta in, sitter en stund i biblioteket. Släntrar runt på en öppen utställning. Tittar en stund på schackspelarna. Likaväl väljer jag även inbokade besök. Författarsamtal, speciella utställningar eller ett seminarium.

Nu har jag testat något nytt. Screen. Screen är ett digitalt konstgalleri på Kulturhusets webb. En plats för digitala konstverk som görs och sprids på internet.Och det går ju utmärkt att vara besökare även på webben!

Jag har tittat på Robert Shorts videoverk Bois-Charbons. En dokumentation av Paris reklamskyltar, affischer och graffiti under åren 1956-1968. Nu är Short professor i europeiska studier på University of East Anglia, Storbritannien, men då var han ung student som upplevde Paris under 50- och 60-talen. En speciell  tid.

I kommentarer till verket säger han att han främst inspirerades av konstnärerna i Paris på den tiden som Atget och Brassaï men framför allt surrealisternas flanerande. De korta klippningarna beror främst på möjligheten att utnyttja den då dyra filmen, inte på något konstnärligt grepp. Han hade inte heller ett dokumenterande i sinnet utan filmade det han tyckte var vackert och inspirerande. Nu i efterhand när de gamla skyltarna är förlorade och affischväggarna ett minne blott, är hans verk förstås viktigt på ett annat sätt.

Så.. till själva filmen. Den börjar väldigt lågmält.. lite vemodigt nästan. Husväggar fulla av budskap av olika slag. Politiska budskap, reklam, klotter, om vartannat. Lager på lager. En historia som skymtar fram om man skrapar lite. Reklamskyltar till stadens olika verksamheter. Murade och kaklade ord fast förankrade i husen. Som en bild av tiden just nu. En lite romantisk bild av ett svunnet Paris.

Bilderna visar också en glimt av staden, husen, men inte några människor. Ungefär mitt i så ändras tempot och känslan. Musiken snabbas upp och de politiska affischerna blir fler och fler. Budskapen om revolutionen och människors missnöje lyfts upp. Här kommer strax också fler människor med i bilderna. Precis som att de behövs för att stärka känslan av nutid och händelse i bilderna. Det är inte längre oklart vad som är nytt och gammalt. Det här är känslor, känslor som äger rum i nuet.

Och rätt var det är så vajar de röda fanorna i bild och kampsångerna ljuder. Vi är mitt i majrevolutionens tid 1968. Demonstrationer, människor och rött, rött. Men också budskapen i form av affischer och texter på husväggarna. Viljan att sprida budskap på många sätt. Både genom sång, ord, bild och text.

Han sa sig inte ha en tanke med filmen, men jag tycker nog att det känns som det finns en ändå. Vår vilja att göra avtryck, se skeenden, kunna gå tillbaka men också stanna i nuet. Bygga på, och förnya. Utan att lämna det gamla allt för långt ner i lagren.

Rekommenderar! Den är bara 10 minuter. Det hinner en med.

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen

Nyfiken på: Konst & Teknik

Tiden räcker inte till för att förflytta mig i fysisk form till Kulturhuset just nu.

Och nyss hemkommen från Indien (bilder från resan på http://instagram.com/screen_kulturhuset), medan jag kör hårt med living la vida småbarnsmammeliv och tillfällig arbetsnarkomani, kombinerat med ensamhetsabstinens, jublar jag över den tekniska tingesten kallad dator. I denna sköna nya värld kan min kulturdos bli tillfredsställd på annat icke-fysiskt sätt.

Idag upptäcker jag en ny bekantskap på Screen, vid namn Nyfiken på, som gör mitt skrävlande medelhavssinne lyckligt, för det första jag ser när jag klickar mig fram är Kultur&Tekniks JAnte-manifest i 10 budordsform, som proklamerar att JA, du SKA tro att du är speciell, bättre och smartare än oss andra! Lite omnipotensvibbar i februarihelvetet – tack för det!

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Nyfiken-pa-Konst–teknik/

BIG BEAT

På våning 4 bredvid Kulturhusets kontor sitter den interaktiva ljudinstallationen BIG BEAT uppsatt på väggen, det är världens största rytmmaskin enligt upphovsmännen Håkan Lidbo och Magnus Frenning. Det är en massa plastiga knappar som täcker en väggyta på 3 gånger 10 meter. När man trycker på en knapp så börjar det lysa och det spelas upp en synthloop med trumljud.

Eftersom det är långt mellan knapparna så krävs det flera personer för att göra denna installation rättvisa, det blir som ett socialt instrument. Det gäller då att använda hela kroppen för att trycka in flera knappar samtidigt. Dessutom är det ett spel, det ska finnas gömda toner i trumljuden. Om man hittar tre ljud så går man vidare till nästa nivå med nya trumljud, om man når den femte nivån så har man vunnit.

När jag tryckte på knapparna så var det tekniska problem (det var flera knappar som inte fungerade) men det är nog åtgärdat nu. Kul tidsfördriv men det krävs som sagt flera personer för att kunna åtnjuta denna installation till fullo.

/Peter Schaub

John Smith: Associations (1975)

Den brittiska filmaren John Smith har skapat en film som visas nu på Screen där en berättarröst med lugn och pedagogisk brittisk accent talar om associationer mellan det lingvistiska språket och de bilder från tidsskrifter som passerar (text från psykologen Herbert H. Clarks essä ”Word Associations and Linguistic Theory”). I filmen så förekommer bilder som inte har att göra med texten men plötsligt så hör bilderna ihop med orden, det är till och med flera bilder på ett ord. Sedan så blir det mer oassocierat och förvirrat igen. Det intressanta här är att när synkroniseringen ökar mellan ord och bild, då ökar också mitt intresse för filmen, jag undrar vilka bilder ska komma fram nu?

Alla ord är inte lika lätta i berättelsen så det hade fungerat bra med svenska eftertexter tänkte jag först, men å andra sidan krävs det full koncentration på själva skärmen så då blir undertexter mest i vägen. Vitsen med det hela är att förstå hur text och bild måste fungera tillsammans för att man ska kunna tolka och skapa en egen berättelse utifrån det man ser. Det kändes tänkvärt att utsättas för detta bildexperiment, det är lätt att ta för givet att bild och text hör ihop. Det som jag samtidigt funderar på är hur lätt det kan vara att påverka mottagaren suggestivt med innehållet så länge bilderna hör ihop med orden, här finns ett stort utrymme för såväl reklam som propaganda.

/Peter Schaub

Köksspråk – könsspråk?

Jag har aldrig gillat att laga mat. Kökets domän är inte min och kommer aldrig att bli. Trots denna insikt om mina egna bristande förmågor som säkerligen beror på bristande intresse för allehanda kryddor, råvaror och smakförhöjande gjutjärnsprylar, så har jag vid diverse högtidsdagar haft många utanför-kroppen-upplevelser, där jag förundrat betraktar mig själv, när jag adrenalinstinn försöker vara en god husmor i släktens ögon och bjuda på hembakat. Och efter varje gång jag svettats igenom en sådan dag lovar jag mig själv att aldrig mer. Till nästa prestationsångestfyllda födelsedagsbjudning. Och jag förstår inte hur denna konserverade syn på kvinnlighetens vedertagna köksliga tillhörighet har tagit sig in i mitt sinne. Inget annat normbundet har det. Men detta har.

På Screen kan man mellan 28/11 och 22/12 se 6-minutersklassikern ”Semiotics of the Kitchen” (1975) av Martha Rosler och jag betraktar fascinerat med vilken aggressivitet Rosling bokstaverar sig igenom alfabetet med hjälp av visuella hjälpmedel i form av köksredskap. ”Apron”, ”Bowl”, Chopper, Dish, Egg Beater, Fork, Hamburger Press, Grater, Ice Pick, Juicer, Knife, Ladle, Measuring Implements, Nut Cracker, Opener, Pan, Qork Bottle, Rolling Pin, Spoon, Tenderizer,och så avslutar hon med att visa U, V, W, X, Y och Z med stora armrörelser. Slut. Filmen driver med käcka matlagningsprogram och är en kritisk kommentar till de förväntningar som fanns, och fortfarande finns, på den goda husmodern. Den riktiga kvinnan. Sättet som redskapen förevisas är fyllda av hat och aggression. Alla spetsiga föremål görs det huggande rörelser med (framför allt gaffeln och kniven som är som taget ur en Hitchcockrulle). Det som är till att bankas med, bankas det riktigt hårt med, det som är till att röras med, kastas det bort med, hamburgerpressen klapprar som en dödskalles käkar och juicepressen blir en bryta-av-nacken-övning.

Det är lika befriande att se Rosler för snart 40 år sen vägra vara husmor, som deprimerande att se dagens matlagningsprogram med florsockersöta 60-talsretrodoftande köksfetischister eller machovarianten som ser ut att fånga sina egna middagsbyten. Själv befriade jag mig från förväntningarnas bojor den dag för några år sen, då jag kom pigg och utvilad till förskolefikat med två påsar köpmuffins, alltmedan sviterna av 79 sorters hemmagjorda cup cakes lyste desperat ur de andra duktiga-mamma-ögonen. Aldrig mer för att jag tror att jag måste.

Sound of Stockholm – Ryoji Ikeda

Syftet med hela det här projektet/konserten är enligt Sound of Stockholms informationshäfte att se om det finns ett samband mellan kritiska punkter för enheters prestanda och gränsvärdet för mänsklig perception där båda pressas till det yttersta.

In på scen kommer den japanska artisten Ryoji Ikeda, en kille med svarta kläder, svart mössa och solglasögon. Det är mörkt så han måste lysa upp sina apparater med en ficklampa så att han ser vad han gör, ibland bär han ficklampan i munnen. Ljudet är kopplat till datagrafik bakom honom på skärmar som visar massa rutor och streck. Det går snabbt, publikens mottagningsförmåga testas. Systemet konverterar olika data till streckkoder och binära koder (ettor och nollor). Det är svartvitt på skärmarna, bara en massa streck och rutor i olika storlekar som rör sig. Musiken låter inte som musik, det mullrar, knäpper, piper, smattrar. Det är lågfrekventa och högfrekventa ljud, detta är futuristiskt och smalt. Plötsligt blir det myrornas krig och helt tyst! Publiken vet inte vad de ska säga. Sen drar det igång igen med ett nytt smattrande ljud.

Jag tänkte att det skulle vara lite mer techno men det fanns inga låtstrukturer som jag är van vid. Det här var väldigt krävande och ändå intressant, en kulturell utmaning!

/Peter Schaub