Ända sedan Under det rosa täcket (1996), har jag uppskattat Nina Björk för hennes förmåga att sätta luppen på viktiga samhällsfrågor. Att ifrågasätta det vi gör och varför vi gör det. Och inte gör det saken sämre att hon ser på världen med feministiska ögon, vilket går som en röd tråd genom allt hon gör. Hon undrar vad det är för värld vi egentligen skapat åt oss själva och varför vi tolererar den. Samma sak som jag själv frågar mig.
Mitt i hyperkommersialismens bästa tid - julruschen – är hon gäst i Kulturhusets samtalsserie På Djupet, för att prata om pengars och människors värde. Hennes senaste bok Lyckliga i alla sina dagar (2012) är ett kritiskt ifrågasättande av den politiska och ekonomiska utvecklingen i Sverige. Vi köper och låter oss köpas – men för vad och till vilken nytta?
Nina Björk, Hörsal 3, Kulturhuset 8/12
Stina Oscarson, chef för Radioteatern, som intervjuar och leder samtalet med Nina Björk, inleder med att fråga när Björk för första gången upptäckte att något var fel i samhället, vilken den första frågan var som engagerade henne. Hon funderar en stund, kommer först inte på vad det skulle kunna vara för enskild händelse, men sen minns hon en knapp hon bar i kärnkraftsfrågan och att hon gick med i SSU på gymnasiet, fast hon inte trodde på den politiken (rödare än så gick inte att få då). Feministfrågorna blev viktiga under studenttiden i Lund och hon satte sig in feministiska teorier och inspirerades av Grupp 8. Och sedan dess har Nina Björk ifrågasatt givna sanningar om bland annat arbete, feminism och föräldraskap. Hon har alltid påverkat det offentliga rummet och fått oss att diskutera och fundera på vad vi själva tycker om sakernas tillstånd.
Efter denna mjukstart börjar dissekerandet av Björks Lyckliga i alla sina dagar. Hon berättar att tanken med boken först var att belysa diskrepansen mellan den individuella drömmen och kollektiva drömmar om samhället/världen. Första kapitlet undersöker Disneyfilmernas eviga tema, som berättar den individuella drömmen, om och om igen. Den drömmen när den omöjliga tanken att vem som helst kan födas låg, men sluta hög. Vi tycker ju (de flesta av oss, lägger hon leende till) – att alla föds lika mycket värda, men problemet är att när vi ser oss omkring i världen, så ser det inte ut så. Men drömmen och budskapet om denna förändringsmöjlighet har oss i sitt grepp. Drömmen om ett nytt kök eller drömmen om en prins betraktar Björk som lika verklighetsfrånvänt och som en stöld av mänsklig förmåga.
Oscarson undrar om drömmarna går att återta och Björk svarar att boken skrevs ur en känsla av att allt är absurt. Konkurrens och utslagning får råda och det gjorde att hon ville skriva något som skulle få oss att se det absurda och omöjliga i det samhälle vi lever i. ”What’s in it for me?” är vår tids beat, vårt soundtrack, som är ett affärsmannatänk som vi applicerar på allt, från det minsta till det största, från att se vänner som energitjuvar till hela valrörelsen 2010.
Samtalet går vidare till tidningen Mama och reklamens enorma påverkan, och den dubbelmoral som uppstår i att säga att allt är ok och att inga pekpinnar ges någon, samtidigt som det är så uppenbart att det finns tydliga ja och nej, både explicit och implicit, om vad man kan/bör/ska göra i tidningens texter och bilder. Nina Björk menar att människor är väldigt utsatta för påverkan, men att vi inte känner igen det när det kommer över oss. En massa budskap som vädjar om njutning eller erbjuder njutning, inkarnerar metaforiska pekpinnar, som i sin tur är grunden i det system som upprätthåller hela vår konsumtionistiska, kapitalistiska existens. Och som vi har övertygats att acceptera, eftersom vi alla är en del av systemet.
Björk resonerar vidare kring att människor mer och mer betraktas som nyttovarelser för konsumtionssamhällets överlevnad. Hon förfasas över att skolbarn i tidig ålder ska göras ”anställningsbara”, vilket hon ser som en oerhörd inskränkning av människans inneboende värde. ”Så instrumentell får man inte göra människan”, säger hon med emfas.
-Måste vi arbeta så mycket? undrar Oscarson och låter samtalet gå in på ett område som Björk har många tankeväckande åsikter om.
Björk svarar att vi vill skapa arbete, men det är inget som behöver göras längre, och syftar på att med dagens teknik kan maskiner göra det människor tidigare varit tvungna att göra. Vi måste fundera på vad vi behöver arbeta med, vad vi behöver tillfredsställa för behov, fortsätter hon, men vi producerar efter profitbegär. Politikernas utrop ”Jobben först!” målar upp en kamp att skapa jobb för jobbets skull, men det finns saker som är viktigare än jobben i sig, menar hon. Att kunna ägna sig åt kreativitet, att känna att man bidrar till det gemensamma. Och att inte ägna sig åt en politik som vidgar samhällsklyftorna, som rut-avdraget gör.
Hennes tankar om att se igenom vårt samhälleliga nollsummespel, när man räknar på vinster och fördelar, återkommer genom hela samtalet och Stina Oscarson bidrar med ett eget exempel, där media under samma dag basunerar ut nya fakta om klimathotet jämte hurrarop för att SAS kan fortsätta flyga, och hon undrar hur många motsägelser vi står ut att leva med.
Mot slutet av intervjun återvänder Oscarson till feminismen och frågar Björk vilken väg den är inne på idag. Hon svarar att feminismen alltid haft mannen som modell, eftersom han haft makten, men sen har vi inte gjort halt, utan fortsätter sätta mannen som mall. Det finns en feministisk konsensus om att vi gör fel, men då är det viktigare att vi bryter normen. Men vill vi att jobb är viktigare än barn, om vi hårdrar det, frågar hon uppfordrande. Jag skakas om lite av hennes funderingar på om normbrottet är viktigare än handlingen och om feminismen ska vara en liberal rättighetsrörelse eller om den ska vara en systemkritisk rörelse som lierar sig med tex miljörörelsen?
Och här sluts cirkeln. Nina Björk tror på kollektiva drömmar och menar att förverkligandet av den goda tanken om människors lika värde saknas i vårt samhälle och det är just det som driver henne, att se denna utopiska tanke bli verklig:
”För mig handlar det utopiska tänkandet om att förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt. /…/Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och att allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinst, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”
![IMG_1279[1]](http://kulturhusetbesokarna.files.wordpress.com/2012/12/img_12791.jpg?w=300&h=300)
