På djupet med Kristina Lugn

Visste ni att Kristina Lugn är rolig? Det är hon. Väldigt rolig. Redan efter de första orden hon yttrar när hon sätter sig till rätta får hon publiken att skratta. Och det fortsätter under hela samtalet.

Kristina Lugn är klädd i svart från topp till tå. Det enda som bryter av färgmässigt är det vita pärlhalsbandet runt halsen och det omisskännliga långa röda håret. Hon förklarar under samtalet hur det kommer det kommer sig att hon alltid klär sig i svart. Mer om det senare i texten.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet, har följt Kristina Lugn under många år. Han har intervjuat henne många gånger. Och recenserat, är Kristina Lugn noga med att påpeka. Lars Ring berättar att han har sett alla Kristina Lugns pjäser och läst varenda dikt som hon har skrivit. Kristina Lugn blir förvånad och imponerad när hon får veta att han har sett alla hennes pjäser. ”Håll med att om en del av mina pjäser är nästan exakt likadana bara med en annan titel och andra skådespelare?!”, säger hon.  Lars Ring håller inte med, men menar att det finns vissa teman som är återkommande. Som exempel nämner han att det väldigt ofta är två människor som är i dialog med varandra i ett slutet rum. Lars Ring berättar att hans sambo var irriterad över att det inte var ett lyckligt slut på ”Hjälp sökes”. Då protesterar Kristina Lugn genast: ”Det är väl ett lyckligt slut. Vem är du sambo med?!” och publiken brister ut i skratt. ”Jag tycker att slutet är strålande lyckligt”, fortsätter hon.  ”Alltså, de dör ju inte på slutet. SÅ lyckligt är det inte”, skojar hon vidare.

”Hjälp sökes” är en musikal skriven av Kristina Lugn med musik och sångtexter av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som just nu spelas för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm.  Den kommer att teliviseras och med lite tur kommer den att fortsätta gå på Orionteatern under våren 2014, avslöjar Kristina Lugn för oss som inte har lyckats få tag i biljetter till musikalen.

Lars Ring läser ett citat ur musikalen:

 ”Jag brukar säga så här: jag förstår inte varför människor är så angelägna att förstå sig själva och varandra. Förståelse är för veklingar, tycker jag. Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium.”

Kristina Lugn förklarar att det inte är svammel i största allmänhet utan att hon tycker att man ska värna om det som är ett mysterium i livet.

När Kristina Lugns morfar, Nimrod, kommer på tal låter hon väldigt kärleksfull och man förstår att han var spelat en mycket viktig roll i hennes liv. Kristina Lugn berättar att hon växte upp i Västergötland och det språk som omgav henne beskriver hon som att det lät som om Bert Karlsson bodde överallt. Hennes morfar däremot var kantor i Tierps sockenkyrka och Kristina Lugn fick ofta resa dit på loven när hon var mellan 3-7 år och vara med honom i kyrkan. Där fick hon höra rikssvenska och det kyrkliga, liturgiska språket som hon tycker är väldigt vackert. Det gav henne ett sinne för skönheten i det obegripliga. Det gjorde ett sådant intryck på henne att hon väldigt tidigt försökte skriva psalmer. Dock har hon aldrig försökt skriva obegripligt, påpekar hon, men hon har försökt skriva i kontakt med det obegripliga. Hon beskriver hur fantastiskt det var att som ungt barn komma i kontakt med hela livscykeln, allt från dop till begravningar. Framförallt lärde det henne att språket har både en farlig och frigörande kapacitet. Lars Ring lyfter fram att Kristina Lugn har en otroligt stark rytmkänsla i språket. Kristina Lugn protesterar igen. ”Inte otrolig, men jag har en viss rytmkänsla”.

Stunden innan döden, väntrummet inför döden, det är något som Lars Ring tycker att Kristina Lugn ofta återkommer till i sina texter. Kristina Lugn konstaterar att det är synd att hon har varit så upptagen av tankar på döden istället för att försöka leva. Det stora problemet för henne är det stora sveket, att bli sviken och övergiven. ”Det yttersta sveket är ju faktiskt döden”, säger hon.

 ”När jag ser mina barn och barnbarn är det för mig fullständigt obegripligt att jag kommer att bli tvungen att försätta mig i en situation, nämligen att vara död. När jag inte ens kan låna dem några pengar eller få veta hur det går för dem och försöka hjälpa till med det lilla jag kan. Och att de kommer att sakna mig ungefär lika lite som jag saknar Nimrod”.

Kristina Lugn berättar om sitt flirtande med självmordstankar som hon har ägnat sig mycket åt i livet. Det har varit ett slöseri med tid, konstaterar hon nu i efterhand. Hon önskar att hon hade fått mer hjälp med det när hon var yngre. Ibland har hon försökt göra experiment med sig själv och säga till sig själv att hon ska le mot alla hon möter och att hon varje dag måste utsätta sig själv för någon typ av glädje. Hon tycker att det faktiskt har fått henne att bli lite gladare. Det stora som dock har förändrat hennes liv väldigt mycket till det positiva är att vara med sina barnbarn. Så fort hon lade ögonen på den första lilla bebisen stod det klart för henne att det är det här som är kärlek. Att få ta hand om någon.  Hon tycker att det hemska med att vara mycket ensam är att man blir dum i huvudet. ”Man försöker förvandla den inre monologen man har hela tiden och få till det att det ska bli en dialog istället”. Lars Ring gör en återkoppling till dialogen som ofta förekommer i hennes pjäser och han tror att det är en dialog mellan Kristina Lugns självbild och hennes egentliga jag. ”Jag försöker tala förstånd med mig själv”, förklarar hon.  Hon tror att många självmord egentligen är ”olyckshändelser”. Att någon råkar stå vid en tunnelbaneperrong och ser tåget komma och så tänker personen att den på en halv sekund kan lösa alla problemen genom att försvinna. Men så har man en spärr som gör att man kommer ihåg att det finns andra människor. Men man kan vara så förtvivlad att man tappar kontakten med de där spärrarna.  ”Det är ett väldigt slöseri med tid att ständigt behöva påminna sig om det. De flesta människor vet detta automatiskt”, menar Kristina Lugn, men hon själv måste ständigt påminna sig själv om det där.

”Döden har ett konstigt sätt att älska sina barn. Hon kommer närsomhelst. Till vem som helst. Hon har ett konstigt sätt att alltid hitta sina barn. Döden har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Hon äter deras mat, hon skrämmer deras vänner. Och när de klagat tar hon fram sin kalla hand. Då skriver hon med sitt kalla namn på deras aldrig mera kyssta läppar”.

Kristina Lugn berättar att hon har använt sig av metaforen att döden är en kvinna några gånger. Hon nämner ”Nattorienterarna” där det står något i stil med att döden ropar hem barnen från livets hårda skola. Hon fick vid ett tillfälle ett väldigt sorgligt brev från en kvinna som hade blivit sårad av den texten. Kvinnan hade nämligen förlorat sitt barn och menade att så skulle ingen mamma göra. Det tog Kristina Lugn jättehårt. Hon menar därför att det inte är så att hon går omkring och sprider tröst. ”Fråga de som känner mig”, säger hon. Lars Ring inflikar att Kristina Lugn för andra gången under det här samtalet blandar ihop sina texter med sig själv. Hon svarar med att förklara att skillnaden inte är så stor. Tidigare var hon väldigt noga med att poängtera den enormt stora skillnaden mellan sig själv och texterna. Men nu inser hon att texterna är en del av henne. Hon försöker adressera sina texter så att de blir allmängiltiga och översättbara till andra människor. Det är det som är en del av konstens funktion, att det blir ett sorts samtal.

De nu levande svenska dramatiker som bäst formulerar Lars Rings liv är Kristina Lugn och Lars Norén, berättar han. På vitt skilda sätt, men som ger ord åt något ordlöst. Det karaktäristiska för Kristina Lugn är att hon demonterar och sätter ihop språket och ställer motsatser mot varandra, tycker Lars Ring. En gestaltning av ett utanförskap med språket. Kristina Lugn håller med och förklarar vidare att hon tror att det är svårare att vara kvinna än man. Som kvinna måste man kämpa hårdare för sitt självförtroende. Inte bara när man blir äldre utan även under hela skoltiden. Hon berättar att hon var väldigt mobbad som barn, bland annat blev hon retad för sin hårfärg och sina fräknar. Fixeringen vid ytan drabbar kvinnor menar hon. ”Nu talar vi ju På djupet, men ytan är faktiskt oerhört avgörande, det är den vi presenterar oss med”. Anledningen till att hon alltid har tyckt att hon måste bära svarta kläder är för ingen ska titta på henne. Förmodligen vill inte dra till sig mer uppmärksamhet än vad hon redan tror sig göra med sitt utseende. Ett av hennes barnbarn visade ett Youtube-klipp som handlade om Kristina Lugn, en sketch som skulle vara jätterolig där de driver med henne. Hon berättar att hon blir jätteledsen för sådana saker. Hon blir sårad.

Kristina Lugn berättar att Lars Norén talar väldigt illa om henne i en av sina dagböcker. Hon säger att hon beundrar honom mycket, men inte för hans dagböcker. Hon hatar fixeringen vid att man ska lämna ut sig själv. Hon tycker att Knausgård lyckas bättre för hans dagböcker är gestaltade på ett annat sätt.

Senast som Kristina Lugn och Lars Ring träffades var för 1 ½ år sedan. Då hade Kristina Lugn precis flyttat till en lägenhet vid Mariatorget. Sedan dess har Kristina Lugn hunnit flytta två gånger till. Hon har flyttat väldigt många gånger i sitt liv och Lars Ring gör en koppling till hennes texter där det finns en slags hemlöshet, en rotlöshet. Kristina Lugn förklarar att sedan hennes dotter flyttade hemifrån har hon inte bott tillsammans med någon utan har istället haft en nära relation till sina lägenheter. Och hon känner fort när de inte passar ihop längre, skrattar hon. Alla böcker som hon äger verkar representera trygghet för henne. Där finns hennes livshistoria. ”Det tror jag inte man kan få med en läsplatta”, säger hon. Böcker som hon alltså har ett minne kopplat till. Till exempel ”Idioten” av Dostojevskij som hon fick när hon konfirmerades, en bok av Elsa Beskow som hon älskade som barn. Böckerna ger henne en känsla av vem hon är.

Lars Ring kommer in på annat ”hem” som Kristina Lugn har haft. Han syftar på Brunnsgatan 4, där Kristina Lugn var teaterdirektör i 12 år. Kristina Lugn säger att hon nästan inte kan prata om det för då kommer hon att börja gråta. Det var från början en gammal potatiskällare som Allan Edwall sedan gjorde om det till en mycket intim scen där han ville komma nära teaterkonsten. Kristina Lugn tog över och det ”tvingade” henne att skriva massor av pjäser. Hon menar att det var det som fick henne att sluta för till slut skrev hon så dåliga pjäser att hon är förvånad att någon överhuvudtaget kom på dem.

”Romeo och Julia”med Lena Nyman och Erland Josephson var en av alla de pjäser som spelades på Brunnsgatan 4 och den var Kristina Lugn väldigt nöjd med. Den var så enkel och väldigt rörande, en bit teaterhistoria, tycker hon. Både Nyman och Josephson var väldigt sjuka när de spelade pjäsen och trots att Josephson hade kraftiga Parkinsonryckningar fanns det inget av sjukdomarna i föreställningen. Det var rakt igenom teaterkonst. Kristina Lugn såg varenda förställning av den pjäsen och då fick hon själv uppleva att det verkligen är sant att teater är ögonblickets konst. Det fanns ingen föreställning som var den andra lik och det berodde på samspelet med publiken. Det uppstår en slags tredje kraft; scenen, salongen och sedan uppstår det något mellan skådespelare och publiken. Lars Ring menar att detsamma egentligen uppstår mellan Kristina Lugns texter och läsarna. Han säger att Kristina Lugn är folkkär, men då protesterar hon direkt och säger att hon inte kan ta emot sådant där. ”Folkkär, är ju Lasse Kronér”, hävdar Kristina. Hon har inget emot Lasse Kronér, säger hon, men hon tycker att det är så dumt att hans program heter ”Smartare än en femteklassare”. ”Smart är ju inte samma sak som kunnig”, menar hon. Hon vädjar sedan till publiken att om någon känner Lasse Kronér så be honom byta namnet till ”Duktigare än en femteklassare”. Kristina Lugn tror inte att det är så många som har läst hennes böcker. Då poängterar Lars Ring att hundratusentals människor har sett hennes pjäser och att hon är väldigt läst utomlands. Då får vi veta att hennes bok ”Hej då, ha det så bra!”, har översatts till engelska och att hon ska åka på turné i USA med den. Det mest överraskande, fortsätter hon, är att Peter Stormare har översatt ”Idlaflickorna” och tänker göra en road movie av den.

Lars Rings beskrivning av Kristina Lugns texter är att hon gör språket häpnadsväckande gång på gång. Att hon ställer motsatser mot varandra, förstör det, sätter ihop det, använder det som byggklossar som gör det nytt och fräscht varje gång. Han frågar om Kristina Lugn håller med.

”Jag kan inte ta emot sådana där saker”, säger hon generat. ”Men jag håller med”.

Kristina Lugn får frågan om lever med sina gamla texter. De är en del av henne, men hon läser inte sina gamla texter. Förutom häromveckan då hon fick en gammal diktsamling som hon har skrivit av Pär Westberg. Då läste hon den och tänkte att ”det där skulle jag aldrig kunna skriva idag. Den är faktiskt jättebra”. (”Hundstunden”, 1989). Hon tror att man tappar förmågan att skriva när man blir äldre. Man går miste om drivkraften. Tidigare var det svartsjuka, olycklig kärlek och hämndbehov som var drivkrafter eller att få skriva repliker till en skådespelare och tvinga den att säga sådant som hon visste att den personen aldrig skulle säga privat. Alla de där känslorna försvinner för att man slutar tänka på det, menar hon. ”Det var jättelänge sedan jag kände förälskelsen slår ned som en blixt genom kroppen”.  Nu upptas tankarna mer av ”Hur ska det gå? Hur ska det gå? Ojojojoj…”.

Kristina Lugn berättar om hemlig dröm hon har. Hon kan inte hålla sig för skratt när hon berättar om den. Drömmen är att det ska ringa en journalist till henne och fråga: ”Kristina, hur håller du dig så ung och fräsch?”. ”Jag skulle faktiskt bli gladare för det än en bra recension”.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Kristina Lugn är ledamot sedan 2006. Hon är väldigt glad för det senaste tillskottet i Akademien, Sara Danius. Hon säger att det inte finns några schismer i Akademien utan alla är goda vänner. Kristina Lugn sitter med i Nobelkommittén och det innebär att hon läser otroligt mycket. I år var det ungefär 200 nomineringar och före sommaren ska de få ned dem till fem. När det gäller betalning för arbetet de genomför berättar Kristina Lugn att de får 300 kronor per sammanträde, de har en livmedikus, de får gratis läsglasögon, de får göra vissa resor samt att de får ett kommittéarvode för arbetet de gör i Nobelkommittén eller andra kommittéer. Däremot får de ingen lön.  Bara den ständiga sekreteraren får lön.  Kristina Lugn är lite ambivalent till att de inte får lön. Hon säger att Akademien och psykoanalytikerna är de enda som inte ändrar på det som grundläggarna har bestämt. Akademien följer Gustaf III:s vilja väldigt noggrant och han bestämde att man inte ska ha betalt. I Akademien ska alla under sammanträdena tilltalas med herr eller fru, och det var också något som Gustaf III införde. På den tiden hade adeln så stor makt och därför införde Gustaf III det för att adeln inte skulle sätta sig på de andra.

Lars Ring frågar om framtida projekt. Just nu arbetar Kristina Lugn med ett beställningsjobb för tv. En bok med aforismer föreslår Lars Ring att Kristina Lugn kan ge ut. Det tycker hon är en bra idé, hon skulle kunna plocka från sina tidigare utgivna verk. Lars Ring läser upp några exempel som han tycker skulle kunna vara med en i sådan bok. Kristina Lugn avfärdar det mesta. Lars Ring läser upp ytterligare ett exempel: ”Jag fick 1000 kubikmeter mörker i morgongåva när jag föddes”. Kristina Lugn svarar med ett stort skratt: ”Om jag frågar dig så här: VAD betyder det? Vad svarar du då?”. Lars Ring lyckas ge svar direkt. Arvssynd.

Kristina Lugn ombeds att berätta hur hennes skrivprocess går till. Hon berättar att hon har svårt för mångordighet. Erik Beckman beskrev att när Kristina Lugn försöker uttrycka någonting så är det som att hälla orden genom en kaffebryggare. Det är en stor behållare med jättematerial och sedan silas allt ner och kommer ut som en tunn stråle. Det är precis så hon gör när hon skriver. Hon försöker ta bort allt som är onödigt. Ibland tror hon dock att hon går för långt. Hon menar att man måste unna läsaren, och framförallt, teaterpubliken vissa transportsträckor. Annars hinner de inte följa med i vad som händer och det en av anledningarna till texten till ”Hjälp sökes” finns att köpa som bok (i Orionteaterns biljettkassa för 150 kronor). Hon säger att hon saknar episk förmåga och därför blir det ingen roman. Hon skojar och hittar på en beskrivande text om hur det skulle låta om hon skrev en roman. Publiken skrattar och Lars Ring tycker att det låter som Wallander och säger ”Det låter inte riktigt som du”. Kristina Lugn replikerar: ”Men det låter lönsamt”.

Just det där med överflödiga ord värjer sig Kristina Lugn emot. Hon tror inte att det är bra för tanken. Hon breder gärna ut sig när hon talar och är inte särskilt ordknapp, men tycker att det är viktigt att man är vaksam på språket och att man inte breder ut sig för mycket med onödiga insticksord i skrift. Hon kommer också in på att hon är skeptisk till ordet ”hen”. Hon beskriver sig som purist.

Samtalet är väldigt naturligt och givande, dels för att Kristina Lugn är den roliga och intelligenta person hon är, men också för att Lars Ring är så påläst och genuint intresserad av Kristina Lugns verk. Det märks att han inte bara har läst in sig för den här intervjun.

Det här På djupet-samtalet var det sista för den här våren och då kanske en sammanfattning är på sin plats då jag har varit på samtliga samtalen. Gemensamt för dem är att de alla har varit otroligt givande. Jag har inspirerats, blivit berörd, skrattat och gråtit. Jag har fått insikter och tankats med mycket energi och visdom.  Varje gång har jag lämnat Kulturhuset med en väldigt varm känsla inombords. En känsla av kraft och förnyelse.  Det finns många likheter mellan författarna. Samtliga verkar bära på en känsla av utanförskap. De flesta verkar också upptas mycket av tankar kring döden. Ingen av dem vill heller medge att deras skrivargärning skulle vara av någon betydelse och alla verka dras med ständiga våndor kring det egna skrivandet. Flera av författarna har också berättat att de har läst Bibeln ingående och om hur den har påverkat deras språk.

Vårens alla På djupet-samtal kan ni läsa här:

Jonas Hassen Khemiri

Bodil Malmsten

Torgny Lindgren

Jag ser redan fram emot hösten och fler På Djupet-samtal. Men nu när Kulturhuset har öppet årets alla dagar lär jag nog hitta ett och annat att fördjupa mig i under tiden.

Samtalet med Kristina Lugn finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

På djupet med Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri säger sig inte vara bra på att skriva debattartiklar. Kanske får han omvärdera det nu. Han skrev nämligen en. DEN blev den mest lästa artikeln på dn.se och delades på sociala medier mer än någon annan artikel. Någonsin. ”Bästa Beatrice Ask”, så inleddes det öppna brevet till justitieministern i DN som väckte liv i våra stelfrusna kroppar den 13 mars. Artikeln fick oss inte bara att vakna, utan också att förenas. Och för första gången i sitt liv kände sig Jonas Hassen Khemiri inte ensam.

Samma dag som artikeln publicerades lyssnar jag på samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och Expressens kulturchef Karin Olsson i serien ”På djupet” på Kulturhuset. Jag hade sett fram emot samtalet i en månads tid. Föga visste jag då att Khemiri skulle vara så högaktuell som han var just den här kvällen. Det kändes naturligt att samtalet inleddes med att prata om artikeln. Jonas Hassen Khemiri beskriver något förläget att dagen har varit jättekonstig, att han aldrig har varit med något liknande förut. Han förklarar att mycket av det han skriver handlar om svensk identitet och menar att reaktionerna på det han skriver understryker det han skriver på ett bättre sätt än han själv gör. Han nämner som exempel att det i tidningen Metro stod ”Khemiris rasistattack på Beatrice Ask”. (Tidningen ändrade rubriken under dagen).

Khemiri känner att han har gjort sitt med texten. Han har inte något behov av att möta Beatrice Ask i en debatt och få svar. ”Det häftigaste som en författare kan uppleva är att texten sprids vidare och blir någonting annat”, säger han. Det var just det som hände med den här texten. Det skapades en egen hashtag (#bästabeatrice) på Twitter som medför att tusentals människor nu tar över hans rubrik och skriver vidare om sina upplevelser. Den känslan av att han är med i ett stafettlopp får honom att känna sig lite mindre ensam. Under stora delar av sitt liv har han nämligen känt sig väldigt ensam. Khemiri beskriver att han har ett antal vänner som han känner är en del av hans kropp, där han kan vila. Där kan han få känna sig normal och hitta ett lugn. Inne i den konstruerade bubblan kan han få intala sig själv att hans känsla får vara norm.

Under lång tid har Khemiri inte velat se saker som har hänt honom som en del av en struktur, därför att han helt enkelt inte ville att vårt land skulle vara på det sättet. Hans identitet har konfronterats av ett förlegat nationsbygge, menar han. Khemiri poängterar att han har otroligt många privilegier. Han är man, uppvuxen i en medelklassfamilj i Stockholms innerstad osv. Men han har vid flera tillfällen under sin uppväxt konfronterats med ett ifrågasättande och ett dömande och har behövt visa leg för polisen utan anledning. Han intalade sig själv, försvarade det med att det var kopplat till ungdomen, att han var ung, att det var kläderna han bar eller något annat han gjorde. Att det inte handlade om hans hud- eller hårfärg.

Khemiri berättar om en händelse som skedde på Centralstationen i Stockholm som han också skriver om i artikeln. Det här skedde när han hade lämnat ungdomen bakom sig. Han blev återigen tillfrågad om legitimation och utan förklaring blev han sedan placerad i en polispiketbuss. Tydligen stämde han in på ett signalement på en person som polisen jagade. I 10-20 minuter fick Khemiri sitta ensam i piketbussen och vänta. Under tiden gick en massa människor förbi bussen och såg honom. Han beskriver hur kraften i blickarna från människorna som passerade piketbussen fastnade i honom. Blickarna som sa: ”Ah, en till. En till sån där som beter sig på det där sättet som mina fördomar har lärt mig att de beter sig”. Något som han inte skrev i artikeln var hur han lyckades bli släppt. Om hur han knackar på rutan och ursäktar sig och försynt försöker förklara att de har tagit fel person. Det han då, i ett desperat försök för att bevisa sin oskuld, visar upp är ett kopieringskort från Handelshögskolan (där han då studerade). Och då släpptes han. ”Som om studerandet på Handelshögskolan gjorde en immun från att vara skurk”, säger han ironiskt.

Just kraften i folks blickar handlar Khemiris senaste bok om, ”Jag ringer mina bröder”. Karin Olsson pekar på att det som definierar Khemiris författarskap är frågorna om vem som definierar normalitet och vem som definierar svenskhet. Khemiri håller med om att det finns en röd tråd som handlar om gemenskaper. Hur gemenskaper konstitueras, hur de återskapas, hur vi skapar oss. Hur vi skapar ett vi. Boken ”Jag ringer mina bröder” började egentligen som en tänkt tidningsartikel till DN. Sex dagar efter självmordsattentatet på Drottninggatan tröttnade Khemiri på mängden människor som talade i polariserande termer om vad som hade hänt. ”Folk talade på riktigt i termer om ondska”, säger han. ”Nu är ondskan här. Ondskan fanns tydligen inte här innan. Men den kom hit nu på grund av att den här gärningsmannen har bringat den hit”. Boken handlar om nyfikenheten på hur man hanterar situationen då man blir utelämnad till andras blickar. Kraften och makten i andras blickar. Flera gånger under samtalet återkommer han till detta tema. Hur mycket makt kan man tillskriva omgivningens blickar? Försöket att agera normal, vad gör det med en människa. Vad är normalt? Khemiri började till och med ifrågasätta hur man skriver en roman. Hur ser en riktig roman ut? Hur är man normal? Vad är det?

Karin Olsson har noterat att Khemiri i sina texter ofta lämnar en lucka till läsaren för förvirring och komplexitet och tycker att det är det som gör honom till en så bra författare. Khemiri förklarar att han tror att det är det ärligaste sättet på vilket han kan beskriva sin värld. Han tror inte att han har total kontroll på det som ska skrivas. Det är helt enkelt så han är som person, som vill väga för och emot. Han älskar texter där det finns falluckor, där man tror att man är på väg någonstans och så är det en liten lucka som får hjärtat att hamna ovanför huvudet. Man faller ner. Just det här att lämna läsaren i förvirring anser Karin Olsson att Jonas Hassen Khemiri i allra högsta grad gör i boken ”Montecore”, där berättarjaget heter Jonas och där han genom hela boken leker med läsaren. Khemiri berättar att boken tar avstamp i något som till det yttre ser väldigt sant ut. Boken handlar mycket om kraften i fantasierna. En försvunnen pappa och två personer som försöker minnas honom, men som minns honom på så vitt skilda sätt att det uppstår en krock av minnen.

Karin Olsson läser upp ett citat ur ”Montecore” och ifrågasätter varför Khemiri har den ödmjukheten att han jämför författare med horoskop. Khemiri förklarar att de gånger han känner att det går dåligt med skrivandet eller när han inte har roligt i det skrivna känns det som han ägnar mycket tid åt en låtsasvärld. Han jämför sig då med sina vänner som är mer aktivistiska och faktiskt genomför någonting, som gömmer flyktingar på riktigt, går i demonstrationer på riktigt. Han själv är mer en person som skriver om aktivism och inte är en del av den riktiga världen. Han tror att han använder fantasin och fiktionen som ett slags skydd för att komma undan den verklighet som man inte kan förändra.

Jonas Hassen Khemiri berättar om en upplevelse som hände för ungefär tio år sedan. Han hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott en tid i Paris. Han var glad och upprymd för att hans debutbok äntligen skulle släppas. Det var nationaldagen. Han hade varit hemma hos sin mamma och ätit och sätter sig på tunnelbanan för att åka in till stan. Då fylls tunnelbanevagnen av ett gäng med 10-15 rasistiska skinheads och i samma stund fylls också vagnen av rädsla. De flesta passagerare väljer då att lämna vagnen. Det är så man gör, konstaterar Khemiri, men själv väljer han att sitta kvar. Gänget går fram till en äldre svart man och börjar trakassera honom genom att måtta slag mot honom i luften utan att slagen träffar. Den trängda svarta mannens sätt att hantera rädslan blir då att skratta med i gängets provokationer. Khemiri som ser detta känner att han måste ingripa, han måste göra något, men vad? ”Jag är ju världens spinkigaste person”, skrattar han. Han vet inte själv vad han försöker göra, men han råkar med sin fot dra tag i en av de här skinheadsens fötter så att denne faller mot Khemiri. Khemiri, tillsammans med skinheadsgänget, tumlar ut vid Slussens tunnelbanestation. Rädslan kommer ikapp Khemiri som då funderar på vad sjutton han håller på med och inser hur illa detta kan sluta. Då hör han plötsligt en kvinna som ropar: ”Kan du bara dra, kan du bara dra!” och Khemiri drar en lättnadens suck över att någon ingriper och ställer sig på hans sida. Det är tills han inser att kvinnans ord är riktade till honom. ”Kan du bara dra, eller”! Det Khemiri i den stunden förmår sig att säga är: ”Men jag är ensam här”. Nu klarade sig Khemiri helskinnad ur den här händelsen, men självklart har den etsat sig fast i honom. Hans berättelse griper ett hårt tag om mig. Känslan av utsatthet och vanmakt blir kvar i min kropp och hans talande och smärtsamma ord ljuder som ett eko. ”Men jag är ensam här.”

När Khemiri berättar om den här händelsen med skinheadsgänget skrattar han lite åt sig själv och åt det ironiska i hela händelsen. Det gör han förmodligen för att göra det outhärdligt svåra lite lättare att hantera. Några dagar innan det här samtalet på Kulturhuset är jag på Stockholms stadsteater och ser hans pjäs ”Apatiska för nybörjare”, där han på samma sätt så skickligt väver in humor i det annars väldigt mörka, gripande och tunga. Det är tacksamt för oss som publik och det görs på ett smidigt sätt. Karin Olsson kommer också in på att Khemiri ofta är humoristisk i sina texter. Khemiri berättar då att han ser humor som sylten som man lägger medicinen i. Humorn fungerar som en nödutgång. Att man genom den kan fly från den osannolika världen för en stund och öppna dörren till en annan värld genom det lilla skrattet. ”Problemet är att när man går ut genom nödutgången så kommer man sedan tillbaka till samma plats”, konstaterar han.

Samtalet glider över till att handla om Jonas Hassen Khemiris språk. Karin Olsson nämner att man brukar tala om ”Khemiriska” som till skillnad från ”Ranelidska” är en komplimang. Khermiri förklarar att han tror på språkets subversiva mening. Att det är därför som vissa känner ett enormt motstånd när det kommer ett nytt personligt pronomen, och samtidigt en lika stark känsla för bevarandet av vissa kränkande ord. Han menar att det inte handlar om de orden i sig. Det handlar om vad orden står för, en känsla, en rädsla. En rädsla för förändring. Att orden blir som en slags snuttefilt. Han tror på ordens potentiella förändringskraft. Han återkommer till att han med sina texter vill uppnå att de blir en stafettpinne. Han beskriver också att effekten av en pjäs blir en annan sorts stafettpinne. Med teater är det någon annan som tar orden och gör dem till kropp. Orden tar fysisk plats, börjar andas, får hår- och hudfärg och gestaltas på scen. Och det uppstår en interaktion med publiken som man inte kan förutse och som är mycket intressantare än boken, menar Khemiri. Det skapas något nytt. Orden betyder olika saker och får olika effekt i olika rum, fortsätter han. Alltså att beroende på vilka åhörarna är blir reaktionerna olika.

De kommer in på debutboken ”Ett öga rött” och om debatten som uppstod när boken kom om huruvida invandrare pratar på det sätt som Khemiri skriver i boken. Karin Olsson tar upp att det i början var ganska få som förstod att Khemiri hade konstruerat ett språk, att han lekte med att ha ett avvikande språk och gjorde någonting betydligt mer avancerat än att bara återge hur vissa ungdomar pratar. Khemiri förklarar att boken är skriven på just en slags fejkad bruten svenska. Första meningen i boken får läsaren att tro att huvudpersonen inte kan svenska, men ju mer man läser så inser man att varenda gång någon talar arabiska återges det på perfekt svenska. Huvudpersonen heter Halim och är uppvuxen i Sverige, men han väljer med sitt språkbruk att signalera ett utanförskap.

Nu efter att det har gått så många år sedan ”Ett öga rött” kom ut tycker Khemiri själv att boken är lite gullig och att den blir väldigt övertydlig på slutet. Han tycker att boken är väldigt tydlig med att den handlar om en svensk kille som bryter med flit och anser att han kanske borde ha låtit läsaren få tänka ut det själv. Därför blev han lite chockad när han läste recensionerna. Han drar exempel ur recensioner där det kunde stå ”han skriver som att man skickar ner en mikrofon i vilket invandrartätt getto som helst”. När Khemiri sedan var ute och talade om boken på bibliotek, i skolor och andra forum befann han sig i en situation då han kände att han var tvungen att försvara sig och förklara att boken inte handlar om invandrare. Olsson frågar om Khemiri upplever en skillnad idag jämfört med för tio år sedan när boken kom om hur vi definierar svenskhet. Just den här dagen tycker han är en bra dag, att det finns en massa människor som ställer frågor, som frågar sig varför vi talar om valfrihet istället frihet. Det finns en större förståelse idag för att vår nationella identitet är dynamisk, konstaterar han. Han är förvånad och inspirerad av att hans debattartikel har fått en sådan spridning.

”Jag tror att det handlar om en vilja till solidaritet, hur omodernt det än må låta”.

Karin Olsson återkommer till dramatiken, om hur Khemiri först skrev två romaner och sedan var det som att han förälskade sig i dramatiken. Hon vill veta vad som hände. Khemiri förklarar att han började ifrågasätta romanen och reflekterade över de läsupplevelser som för alltid finns kvar i honom. ”Det är korta, intensiva böcker som man läser ut på en dag, men som aldrig lämnar en.” Han nämner PO Enquists ”Nedstörtad ängel” och Carlos Fuentes ”Aura” som exempel. Och jag noterar att just PO Enquist faktiskt sitter i publiken denna kväll. Khemiri blev tillfrågad av Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater om han hade någon teateridé. Den frågan resulterade i pjäsen ”Invasion”. Pjäsen hade två skådespelare som satt gömda i publiken i början av föreställningen och som viskar till varandra att de inte förstår vad som sägs på scenen. De blir hyssjade av publiken. Beroende på hur publiken såg ut, såg hyssjningarna olika ut. De kliver sedan upp på scenen och tar över pjäsen, invasion. Den pjäsen har spelats på många olika platser och därmed blivit många olika sorters pjäser. Khemiris senaste bok, ”Jag ringer mina bröder” är till formatet skrivet som en teaterpjäs och den sattes omedelbart upp som pjäs. På frågan om Khemiri tror att han kommer att återvända till det traditionella romanformatet svarar han att han inte vet. Han förtydligar att både ”Ett öga rött” och ”Montecore” är romaner, men förklädda som något annat. ”Ett öga rött” ser till ytan ut som en dagbok och ”Montecore” ser ut som en korrespondens av email.

Just den här dagen har Khemriri känt så otroligt mycket kärlek. Egentligen handlar det inte för honom om känslan av att få kärlek. Det handlar om en känsla av att vara sammankopplad med världen. Han kan fortfarande ha en känsla av att känna sig oerhört ensam i sina upplevelser. Karin Olsson ser något som ofta återkommer när hon har läst artiklar och intervjuer med Jonas Hassen Khemiri. Det är att han är oerhört begåvad och trevlig, men något som också ofta nämns är hur snygg han är. Det är en bild som Khemiri inte verkar dela om sig själv. Med en aningen skör röst berättar han ”jag har ägnat väldigt mycket tid åt att inte se ut som jag”. Han pratar om att han är den längsta och spinkigaste personen som någon någonsin sett och berättar om strategier han hade för att ”förminska” sig själv. Återigen skojar han om det och vi i publiken får skratta, men det är lätt att förstå att det är något som har varit smärtsamt för honom. Precis som det faktum att med sitt utseende inte bli accepterad som svensk, att inte i alla sammanhang få tillhöra vi:et. Det är klart att det påverkar ens självbild, vad man tänker om sig själv och i allra högsta grad hur man blir som person.

Man får en känsla av att Karin Olsson hyser respekt för Jonas Hassen Khemiri. Hon avbryter aldrig och hon låter honom tala till punkt. Hon är påläst, fångar upp röda trådar och ställer intressanta frågor. Hon ger Khemiri plats och samtalet blir bra och berörande. Det här är hans kväll.

Lika naturligt som det kändes att inleda samtalet med att prata om Khemiris artikel i DN, lika naturligt kändes det också att avsluta samtalet med den. Jonas Hassen Khemiri läser slutet på artikeln för oss. Efteråt går han fram och skakar hand med PO Enquist och överlämnar en bok innan han sätter sig för att signera sina böcker. Kön som bildas är den längsta jag har sett vid något ”På djupet”-samtal.

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
http://www.khemiri.se/

/Mia Kim

På djupet med Bodil Malmsten

Bodil Malmsten är den blivande 69-åringen som bloggar nästan dagligen, som flyttade till Frankrike när hon var över 50 år gammal, som debuterade som författare för närmare 40 år sedan. Och som tydligen är en ledsen person.
Radiojournalisten Eric Schüldt träder in på scenen tillsammans med Bodil Malmsten och en trave med hennes böcker. Han inleder samtalet med att göra en jämförelse med sig själv, om någonting som förändrande hans livs dramatiskt. Och han vill veta om Bodil Malmstens liv förändrades på ett lika drastiskt sätt när samma sak inträffade för henne, dagen då hon tog körkort.  Bodil Malmsten berättar att hon var 52 år när hon tog körkort. Hon tycker att det är fantastiskt, men samtidigt omoraliskt att prata om hur mycket man älskar att köra bil. Hon efterlyser en bil utan bensinmotor och som inte går på batterier som måste laddas stup i kvarten.  Om kärleken till sin Rover kan man läsa om i Bodil Malmstens böcker från Finistère i Frankrike där hon bodde under tio års tid. Nu när hon åter bor i Stockholms innerstad har hon inte längre någon bil.

Eric Schüldt kommer in på skillnaden mellan Bodil Malmstens bokjag och den talande personen Bodil Malmsten som vi möter här i ”På djupet”-samtalet på Kulturhuset den 21 februari. Bodil Malmsten citerar Nobelpristagaren Claude Simon: ”Den person man är när man arbetar, när man sitter med orden, har ingenting med talspråkspersonen att göra”. Likadant är det för Bodil Malmsten. Den skrivande personen gör ett arbete. När man samtalar kan man inte förbereda sig och det går inte heller att förutse vad den andra personen ska säga. Hon tycker inte om intervjusituationer och inte journalister heller för den delen. Bodil Malmsten skriver, från boken ”Priset på vatten i Finistère” och framåt, på ett sätt som gör att det som läsare är förvillande lätt att tro att bokjaget i hennes böcker är densamma som privatpersonen Bodil Malmsten. Många tror kanske därför att de känner Bodil Malmsten och att det som hon skriver skulle vara en slags dagbok. Så är inte riktigt fallet. Malmsten beskriver att hon har två slags läsare, dels de som har läst henne från början och som har följt hennes författarskap och sedan fick hon ny kategori läsare när hon skrev ”Priset på vatten i Finistère”. Läsarna från den senare kategorin är de som kommer fram och säger ”Åh, tack för boken!”, som om det vore den enda boken hon har skrivit. Hon tycker att hennes läsare alltid har en respektgräns och att de inte hoppar på henne och inte heller tror att hon är bokjaget.  Bodil Malmsten känner sig tacksam för sina läsare. Hon har minnen av läsare som hon bär med sig i sitt hjärta hela tiden och som är till hjälp för henne när hon känner sig ledsen eller när skrivandet går dåligt. Även på bloggen, som Bodil Malmstens loggböcker till stor del bygger på, är hon en persona, inte privatpersonen Bodil Malmsten.

Bodil Malmsten beskriver sina skrivarvåndor, att hon väldigt sällan får flow när hon skriver. Hon talar om helvetesperioder och om hur svårt det är att skriva och säger att författare är lyckliga när de inte skriver. Ändå skriver hon. Och hon har till och med skrivit en handbok i just hur man skriver. Hennes senaste bok heter ”Så gör jag – Konsten att skriva”. Det är ingen regelrätt faktabok som talar om för oss hur vi ska göra, kanske snarare hur vi inte ska göra. ”Gör inte som jag”, skulle den också kunna heta. Boken består av hennes reflektioner, erfarenheter och känslor kring skrivandet varvat med bilder. Tips, råd och förslag på skrivövningar och böcker får vi naturligtvis också. En inspirationsbok skulle jag vilja kalla den. Boken påminner om hennes loggböcker. Varje sida är som ett kortare blogginlägg. Precis som alltid är hennes språk väldigt direkt. Som läsare upplever man det nästan som att Bodil Malmsten (bokjaget alltså) kliver ur boken och talar direkt till oss. Hon får det skrivna att bli lika levande som det talade. Därför passar också hennes böcker så bra som ljudböcker.

Om skrivarvåndor kan vi också läsa om i ”Priset på vatten i Finistère”, där vi får följa bokjaget Bodil som försöker skriva om sitt första år i paradiset Finistère. På slutet får vi veta att boken som hon har kämpat med att skriva är den vi just har läst. Bodil Malmsten beskriver att alla hennes böcker egentligen är uppbyggda på precis samma sätt, de har samma arkitektur. De består av en mängd byggstenar som hon sedan flyttar runt. Det svåraste är själva hantverket. Karaktärerna har hon alltid. Huvudpersonen vill alltid något och varje bok kretsar kring ett tema. Den förra loggboken, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”, har temat ”flyttning”. Den femte loggboken som hon skriver på nu utgår från temat ”jag bor”. Vissa byggstenar hämtar hon från sin blogg och använder som en slags tidslinje. Men hon tillägger att hon fuskar med tidslinjen för att anpassa den till det hon bygger. Hon utgår från jaget, d.v.s. Bodil Malmstens, handlanden och sedan överför hon det till en berättelse. Då förstorar hon, gör konturer eller förstärker en känsla. Det är det som är hantverket.

Litteraturen har alltid fungerat som en tillflykt för Bodil Malmsten. I litteraturen har någon annan gjort jobbet med att skapa en helhet.” Vi vet inte vad som ska hända i livet, men i konsten är det någon som ger oss en form. Livet har ingen form, det far åt alla håll, det vet man ingenting om”, menar hon. Eric Schüldt undrar varför Bodil Malmsten har velat skapa en sådan helhet. Hon svarar:

”Orsaken till att man håller på med något så här dumt och omöjligt är att det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är helt och som man försöker laga”.

Hon visste tidigt att hon kunde finna en tillflykt in i böckernas värld och även om det var död och elände som behandlades i böckerna så var det inte farligt att gå in i den världen. Det var tryggt. Tryggare än verkligheten.

”Jag känner igen mig själv från det att jag var väldigt väldigt liten. Jag har aldrig varit en glad människa. Aldrig. Jag har alltid varit ledsen. Jag är ledsen nu”, berättar Bodil Malmsten.  Det är inte så att hon går omkring och är ledsen hela tiden, men hon är ingen glad människa i grunden. ”Det kanske ingen är”, säger hon undrande. Hon anser inte att hon har blivit mindre ledsen av att vara författare. Hon har fortfarande samma behov av tillflykt. På frågan varför Bodil Malmsten vill vara i andra världar förklarar hon att det just beror på att hon uppfattar sig själv som en ledsen person och därför tycker hon att det är bra att gå in i de andra världarna, där det är ordning och reda. De är färdiggjorda. ”Världen är inte begränsad till min lilla syn på den.”

Traven med böckerna som Eric Schüldt ställde upp i början blir stående där genom hela samtalet och det görs sällan någon djupdykning i någon av böckerna. Istället pratas det om vad som finns på djupet av Marianergraven. Stundtals känns det som att det är Bodil Malmsten som leder samtalet snarare än Eric Schüldt och att han bitvis ägnar mer tid åt egna reflektioner än att överlåta det åt Bodil Malmsten.

När jag ser och hör på Bodil Malmsten är det oerhört svårt att tänka mig att hon fyller 69 år i år. Hennes ögon är pigga, hennes röst kvittrar, hon är nätt och bär en somrig klänning och höga stövlar.  Hon fingrar smånervöst genom hela samtalet på en liten tennskål som hon håller i handen. Det är något flickaktigt över henne, samtidigt som hon bär på erfarenhet, mod och vishet som hon har samlat på sig under livets gång. Hon har humor och hon kan vara arg, särskilt i böckerna.

Jag hoppas att jag blir som Bodil Malmsten när jag blir äldre. Gammal vill jag inte bli. Missförstå mig rätt, jag vill leva så länge jag bara får. Men jag vill inte bli gammal i kropp och själ. Jag vill behålla mitt unga sinne som Bodil Malmsten. Jag vill kunna ta till mig av det nya och inte vara rädd för att bryta invanda mönster. Men att jag skulle bryta upp min tillvaro, ta mitt pick och pack och dra till Finistère eller någon annan del av världen när jag är 50+, det tror jag mig redan nu kunna säga att jag inte kommer att våga. Det krävs en Bodil Malmsten för en sådan sak.

”Min vilja är att skriva glädjen, inte att gå omkring och vara glad”, ur ”Priset på vatten i Finistère”.

Bodil Malmstens blogg kan ni följa här: http://finistere.se/

En alldeles ny hemsida är under uppbyggnad: http://bodilmalmsten.se/

Lite kuriosa: Möbelskaparen Carl Malmsten var Bodils farfar och Kristoffer ”Stuffe” Malmsten från gruppen Fattru är Bodils systerson.

/Mia Kim

På djupet med Torgny Lindgren

På djupet, med en man som påstår sig fullständigt sakna djupsinne. ”Att skriva är ett sätt att simulera djupsinne och intelligens”, hävdar Torgny Lindgren som har 50 år av författarskap i ryggen. Jag befinner mig på Kulturhuset och På djupet-samtalet mellan Torgny Lindgren och Hans Olav Brenner från norska NRK den 30 januari 2013. I publikhavet ser jag författarkollegor som Bodil Malmsten och Gunilla Bergström.

Hans Olav Brenner frågar om bakgrunden till boken ”Hummelhonung” och Torgny Lindgren berättar att han fick idéen under en tid som tillbringades i Tyskland. Det är för honom en bok om det delade Tyskland. Det magra, fattiga, döende Östtyskland och det feta, svullna, sockerälskande Västtyskland. Upptakten till berättelsen fick han senare i Sverige då han lyssnade på en kvinnlig författare som reste omkring och föreläste om fredsaken inför en oansenlig publik. Hon flyttade in hans berättelse och blev den som berättar hela historien. I boken fick hon inget namn. När boken översattes påpekades det från två språkområden att en person måste ha ett namn. Så i Ryssland och Turkiet heter hon Katarina.

Gemensamt för alla Torgny Lindgrens förläggare som han har haft genom åren är att de har förslagit att han ska skriva sina memoarer. Han säger sig dock inte minnas någonting. Han har inga minnen. Så inleds även hans senaste bok som heter just ”Minnen”:

”Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren. Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen. Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte.”

Han vet att andra författare har sparat tidningsutklipp, dagsboksanteckningar och gamla almanackor som de kan använda när de skriver sina memoarer. Torgny Lindgren däremot har inte sparat någonting från sitt förflutna liv. Han har aldrig trott att hans liv skulle ha någon betydelse på det sättet, eller hans gärning heller för den delen. Det enda han har kvar, säger han, är det han ska göra. Det har han kvar. ”Det finns en god sida av att inte har sparat någonting. Man saknar ballast, man rör sig med lätt bagage genom livet, jag har inga tunga väskor att släpa på”, konstaterar han.

”Minnen” är genomkomponerad berättar Torgny Lindgren. Det är ingen slump vilka minnen som finns med i boken. Han är road av musik och lyssnar mycket på musik. En del kompositionsprinciper från musiken spelar en viktig roll för honom när han skriver. Det första som är klart för honom när han sätter sig ner och skriver är kompositionsprinciperna, det är formen. Han använder sig av kontrapunktik som han beskriver är mötespunkter i texten, där ett stämningsläge eller ett begrepp först finns på en sida för att sedan återkomma på ett ställe längre fram i boken. När det upprepas så återklingar det, det uppstår en resonans hos läsaren som skapar en hemkänsla i texten. Samma fenomen finner man i många musikstycken och symfonier.

Hans Olav Brenner nämner då att han tycker att ”Ormens väg på hälleberget” är en väldigt kontrapunktisk bok och Torgny Lindgren håller med. Torgny Lindgren funderar på om han kanske till och med drev det lite för långt i den boken. Han menar att vår benägenhet att utföra plikter väger tyngre än vår egen moral. Det kan alltså vara en plikt att vara ord. Det temat klingar 7-8 gånger i den boken och det kanske var en gång för mycket, tror han. Brenner undrar om boken också handlar om människor som vi inte kan förstå. Han frågar Lindgren om han någon gång har mött en människa som han inte förstår. Torgny Lindgren är snabb med sin replik: ”Vänd på det! Har du någonsin mött en människa som du förstår?” Applåderna och skratten dånar i lokalen som följd.

Formen är nästan allt när Torgny Lindgren skriver. För att göra en jämförelse med husbyggen beskriver han att innan han börjar bygga har han ritningen färdig. Problemet är att man aldrig riktigt lyckas bygga huset såsom ritningen föreställer. Då måste han fråga sig om han ska ändra i ritningen eller om han ska ändra i huset? Det vill säga, ska han ändra i de formella utgångspunkterna eller i texten som han skriver. Hans slutsats är att han alltid ändrar i texten, så att formen består.

Torgny Lindgren beskriver att minnen nästan kan liknas vid hallucinationer. Han menar att vi går omkring och bär på föreställningar; föreställningar om livet, föreställningar om vad som har hänt, föreställningar om vad som ska komma att hända, föreställningar om våra medmänniskor. En del föreställningar kallen vi minnen, en del föreställningar kallar vi fantasier, en del kallar vi drömmar och en del kallar vi hallucinationer. Men alltihop är av samma stoff. Sanningen existerar i nuet och sedan förflyktigas den. Brenner frågar hur länge han har haft den här insikten om minnen. ”När gick det upp för dig?” ”Ingenting har gått upp för mig. Men jag har nog egentligen hela mitt liv sett på omvärlden med skepsis. Jag har aldrig riktigt trott på världen och verkligheten. Det är möjligt att det har att göra med ett alltför intimt umgänge med döden i min barndom. Jag vande mig tanken på att jag inte skulle leva.”  Det Torgny Lindgren syftar på när man han pratar om sitt tidiga umgänge med döden är att han som barn drabbades av tbc och fick tillbringa tid på sanatorium och vara hemma från skolan.

”Det ligger ju i de här tankarna en fruktansvärd pessimism. En pessimism om människans öde och en pessimism om livets mening och livets höghet och storhet. Pessimismen är en utmärkt livshållning. Man blir egentligen aldrig besviken.”

De flesta av Torgny Lindgrens böcker har ändå skrivits i ett muntert stämningsläge. ”Det är den munterhet som livet har unnat mig”, säger han.  Han tycker att det är vansinnigt roligt att skriva och han känner en tacksamhet över att ha fått leva ett skrivande liv, för han har nästan oavbrutet haft roligt. ”Men det syns inte i mina böcker”, säger han på sitt vanliga ironiska vis.

Torgny Lindgren får frågan om det var tillfredställande att skriva ”Minnen” trots allt motstånd han kände till det i början. Han svarar att det är väldigt roligt att göra sådant som ingen tycker att man borde göra. ”Man känner en sorts frihet och nu är jag en fritt skapande människa som gör vad jag vill. Nu gör jag inte det som någon annan tycker att jag ska göra. ”

Hans Olav Brenner framhåller att Torgny Lindgren inte har så höga tankar om det han själv gör, men att han nämner i ”Minnen” allt det som hans morfar har åstadkommit, att det var väldigt mycket och betydelsefullt. Torgny Lindgren förklarar då att han känner en skam över att han bara har suttit böjd över böcker, block och pennor och egentligen inte uträttat någonting. Han har inte köpt skog, grävt diken, inte byggt ett hus med egna händer. Brenner frågar vad alla de böcker Lindgren har skrivit, vad de då representerar. ”En gestaltning av ett människoliv, det är vad det är. En gestaltning av ett tankeliv, ett livsinnehåll. Det var vad jag klarade av att göra”, blir Torgny Lindgrens något vemodiga svar. Detta säger han alltså trots att han är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika författare.

Det var med ”Ormens väg på hälleberget” som Torgny Lindgren fick sitt genombrott som författare. Själv vill han inte tala om genombrott. Han menar att ett författarskap kan ses från två håll, utifrån och då kan tala om priser, genombrott och upplagor. Det andra sättet är att se det inifrån, från den skrivandes egen synvinkel. Då finns inga genombrott och inga priser. Han tror inte att det är priser och liknande som driver en författare. Självironiskt menar han att om man ska fortsätta med sådan envishet i 50 år som han har gjort, kräver det en sorts galenskap. En sjukdom.

Många av berättelserna i Torgny Lindgrens böcker utspelar sig i byar i Västerbottens inland där han själv kommer ifrån. Han berättar att han ständigt längtar hem till Västerbotten, men det känns inte smärtsamt att inte vara där. ”Man ska ha fått smak för Västerbotten i tidig barndom för att längta tid. Det är egentligen obegripligt att en levande människa kan längta dit”, skojar han.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Torgny Lindgren varit ledamot sedan 1991. Torgny Lindgren tonar genast ner märkvärdigheten i det hela och betonar istället att det är ett arbete först och främst. Under ett år har de en enorm mängd stipendier och priser att dela ut och det kräver föreberedelser, att de läser in sig på saker. Det är precis som att sitta i vilken kommitté som helst.

Torgny Lindgrens texter genomsyras ofta av en härlig ironisk ton och humor, även när han skriver om ren ondska. Texterna är väldigt avskalade. Han skriver inte ett ord mer än nödvändigt och meningarna är ofta korta. Samtidigt är hans språk väldigt mustigt och fylligt. Även om känslorna inte beskrivs i ord så känner man dem som läsare. Också under det här samtalet får vi smaka på Torgny Lindgrens ironi, underfundighet och humor. Ibland talar han med eftertänksamhet och ibland är han blixtsnabb med en träffsäker replik.

Hans Olav Brenner var ett utmärkt val av samtalspartner till Torgny Lindgren. Brenner är född 1978 och Lindgren 1938. Två skilda generationer som möts och förenas. Hans Olav Brenner är skicklig på att leda samtalet så att det känns naturligt och avslappnat. Och även Brenner har en träffsäker humor.

Om jag hade haft en morfar eller farfar föreställer jag mig att han hade varit som Torgny Lindgren. Då hade han suttit i en fåtölj framför en öppen spis blossandes på sin pipa. Barnbarnen hade suttit framför honom, förväntansfulla, och med stora ögon och öron lyssnat på när Torgny Lindgren med sin mörka stämma skulle berätta skrönor från en svunnen tid. Det är verkligen inte konstigt att det är han själv som är uppläsare till sina ljudböcker. Han är den som bäst kan ge liv åt sina egna böcker.

I motsats till vad Torgny Lindgren själv hävdar (om än självironiskt) finner jag honom vara en person med mycket djupsinne, en person som vågar ställa svåra filosofiska och moraliska frågor på sin spets. Vare sig Torgny Lindgren själv kommer att minnas denna kväll eller inte, kommer jag i alla fall att bära med dig den som ett varmt minne och jag lämnar Kulturhuset med en stor känsla av respekt. Respekt för en man som har kunnat skriva och ge så mycket till oss läsare under 50 års tid.

Samtalet finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

På djupet med Jonas Gardell

Jonas Gardell är en mångsidig artist och konstnär som kan konsten att beröra, både till skratt och till tårar. För säkerhets skull har jag laddat upp med näsdukar inför samtalet mellan Jonas Gardell och DN:s kulturchef Björn Wiman i Hörsalen på Kulturhuset lördagen den 17 november.

Samtalet inleds med att Björn Wiman visar den första artikeln som har skrivits om Jonas Gardell. Artikeln är från DN och året är 1984 och handlar om Gardells då nyöppnade konstgalleri. I artikeln framgår det att Jonas Gardell hoppas kunna bidra till att klyftan mellan s.k. finkonst och folkkonst minskar. Och det är precis det Jonas Gardell har åstadkommit under sin karriär, menar Björn Wiman. Gardell har skrivit böcker, skrivit manus till teater, film och TV-serier, spelat in skivor, är komiker och har egna stand up-shower samt är teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. Men framförallt har han berört människor och varit en tröst för människor som har haft det svårt eller befunnit sig i utsatta situationer. En hand att hålla i när det är mörkt, som Gardell själv säger.

Jonas Gardell var en av de första öppet homosexuella personerna i Sverige och han påminner oss om att det bara är de senaste 5-10 åren som toleransen för homosexuella har funnits. Annat var det på den tiden han romandebuterade 1985. Då var det fullständigt acceptabelt att i en recension uttrycka att ”äcklet och avsmaken vältrar sig över läsaren” (recension av ”Passionsspelet” i Expressen). Vardagsmat, precis som när han och Mark (hans man) blev jagade av en man med kniv inne på IKEA och polisen inte ville ta upp en anmälan eftersom Mark och Jonas borde ha förstått hur provocerande det var för knivmannen att se två män tillsammans. Eller som när Jonas och Mark renoverade sin lägenhet och kom hem och fann att hantverkarna hade skrivit ”bögjävlar” på sovrumsväggen. Ingen anmälan gjordes då heller eftersom det var sättet de var vana vid att bli tilltalade på. Nu 25 år senare berättar Gardell i boken och TV-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” om hur livet för de homosexuella männen var på den tiden och om hur hiv och aids drabbade många av dem.

Björn Wiman kallar Gardell för Twitter-kung. Jonas hävdar med bestämdhet att Twitter är en konstform. En konstform som är som gjord för honom. Det är ett sätt att omedelbart kommentera sin samtid, menar han. Enligt Gardell kan korta och humoristiska inlägg på Twitter användas som ett väldigt snabbt sätt att ta makten från de som vill skrämma oss. ”Humor är absolut nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”, fortsätter han. ”Att använda det för att förlöjliga och raljera är fantastiskt. Är det någonting människor med makt och människor som är vana vid att göra människor rädda inte kan värja sig emot är det humor.”

För att skriva fackböckerna ”Om Gud” och ”Om Jesus” ägnade Gardell tolv år att läsa på. Det var också efter de böckerna som han blev utnämnd till teologie hedersdoktor. Fast det hela började egentligen med att han försökte skriva en kriminalroman(!). Gardell blev kontaktad av en agent som sa sig kunna få honom att slå igenom i USA, men villkoret var att han måste skriva en kriminalroman. Gardell tog sig genast an uppgiften och morden han beskrev skedde enligt föreskrifter i Gamla Testamentet.  Han gjorde mycket research om Gamla Testamentet och skrev om det och upptäckte efter hand att det kapitlet i romanen växte sig allt längre och tog över såväl hans intresse som kriminalhistorian. Bibeln och kristendomen är inget nytt för Gardell. Han växte upp i en frikyrklig familj och han läste 1917 års bibel varje dag under sin barndom. Bibeln har därför format och präglat hans språk. Det gjorde att han tidigt identifierade sig mer med Västerbottenförfattarna Sara Lidman, PO Enquist och Torgny Lindgren än med andra jämnåriga författare. Jonas Gardell tror att det vore väldigt svårt för någon att vinna över honom i en teologisk debatt för att han helt enkelt kan för mycket. ”Kunskap är ett sätt att vrida makten ur händerna på idioterna”, säger han. Björn Wiman ifrågasätter då hur Gardell fortfarande kan tro trots all den kunskap han besitter. Gardells svarar att trots att han nästan kan bevisa att Gud inte finns, så tror han. Tro är inte så mycket en övertygelse längre för honom, utan mer en instinkt, en reflex. ”Att tro för mig är som att sjunga det omöjligas lov.”

Flera gånger under samtalet får Jonas Gardell mig att skratta. Men en gång får han också mina tårar att obehindrat strila. Även kvinnan bredvid mig plockar fram en näsduk och torkar sina tårar vid detta tillfälle. Och det är när Jonas Gardell drar en text från sin senaste föreställning:

”För ett tag sedan var jag och gick en promenad i Gamla stan med Rikard Wolff.
Och för ett litet tag sedan i det här fallet är 25 år sedan.
Allt är bara för ett litet tag sedan.
För ett litet tag sedan var jag 7 år gammal och gick efter min storebror på väg till Enebyskolan och det var fortfarande mörkt och solen hade inte gått upp. Och mitt hjärta bultade och mitt bröst hävde sig lite varmsvettigt under den blå vinteroverallen, och snart skulle jag bli slagen av mina kamrater i skolan, för det var vad mina kamrater gjorde för ett litet tag sedan.
För ett litet tag sedan träffade jag Mark för första gången på ett badhus i Gamla stan och jag visste på en gång att honom skulle jag dela hela mitt liv med.
För ett litet tag sedan skrek jag åt honom att jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig.
För bara ett litet tag sedan firade vi vår 26:e bröllopsdag.
För bara ett litet tag sedan föddes våra barn.
För bara ett litet tag sedan flyttade vi in i vår första lägenhet på Brännkyrkagatan och vi var så förtvivlat unga, för bara ett litet tag sedan.
För bara ett litet tag sedan satt mamma vid min säng och höll min hand och smekte min kind och viskade att ingenting var farligt, att hon aldrig skulle släppa taget.
För bara ett litet tag sedan höll jag min mammas hand när hon dog. Och jag viskade att hon skulle släppa taget.
Om bara ett litet tag ska jag själv dö och då hoppas jag att mina barn kommer hålla mig i handen och viska: det är inget farligt pappa, det är inte farligt, det är bara livet pappa. Det är bara livet.”

Gardell pratar fort och mycket. Han gestikulerar och rör sig hela tiden. Han är intensiv och engagerad, vitsig och rolig. Han verkar tillsynes spontan och han slänger gärna in texter från sin nuvarande föreställning när han pratar, men troligtvis är det mesta han säger väldigt genomtänkt och sådant som han har formulerat någon gång tidigare. Han är en slipad artist som sällan blir personlig och aldrig privat. Han är skicklig på att styra undan samtalet från sådant som han inte vill prata om.

Jonas Gardell är i allra högsta grad en berättare, vare sig det handlar om saker som verkligen har hänt eller om uppdiktade händelser. Egentligen spelar det ingen roll för han lyckas få det verkligt och levande oavsett. I boken ”Ett ufo gör entré” skriver Jonas ”att tala sanning är att ljuga så att folk tror en”. Det kanske är just så det är. Att om man säger någonting på ett tillräckligt trovärdigt sätt uppfattas det som en sanning och tillslut kanske det också blir en.

När samtalet är över, när mikrofonen har åkt av och Gardell ska ta emot publikens applåder ser han plötsligt väldigt blyg och osäker ut. Ridån har gått ner, sminket och maskerna har åkt av. Föreställning Gardell är slut för denna gång och kvar står privatpersonen Jonas Gardell. Och det är även den personen vi möter när han signerar sina böcker efter samtalet.

Just nu är Jonas Gardell aktuell med boken och TV-serien, ”Torka aldrig tårar utan handskar”.  För ett par veckor sedan släpptes även hans bok ”Jesus sista ord på korset var INTE: ”Härifrån ser man hela Mariannelund!” som är en samling av det senaste årets roligaste och bästa citat från Twitter och Facebook. Och för en vecka sedan hade hans nya stand up-show premiär. Förutom det är han flitig med inlägg både på Facebook och Twitter.

Det här var första gången som ett På djupet-samtal livesändes med ljud och bild på PLAY KULTURHUSET. Samtalet finns att se i sin helhet här:

http://play.kulturhuset.stockholm.se/

http://www.jonasgardell.se/

”Ingen kan älska en människa som hela tiden gör allt för att bli omtyckt. Det är genom ens brister man kan bli älskad, det är genom ens sprickor som omvärlden kan sippra in” – Jonas Gardell.

/Mia Kim

Kpop Nonstop

Inte många kan vid här laget ha undgått låten och videon ”Gangnam style” med PSY. För att inte tala om flashmoben på Sergels Torg eller alla egna tolkningar av videon som har gjorts som snart är lika många som antalet gånger ”Gangnam style” har visats på YouTube. Nja, kanske inte riktigt så många. Videon har nämligen visats över 300 miljoner gånger på YouTube.  Har du mot förmodan missat detta fenomen kan du kolla in videon här innan du fortsätter att läsa.

”Gangnam style”, denna världshit som sedan i somras har exploderat som ett vulkanutbrott och fått K-pop, sydkoreansk popmusik, att bli lika het som glödande lava. Det sammanföll väldigt väl med premiären av nattklubben Kpop Nonstop på Studion på Kulturhuset. Plötsligt var Sverige och Stockholm redo för K-pop! En kvart innan portarna slogs upp ringlade sig kön lång i snålblåsten ovanför Sergels Torg. Innanför dörrarna väntade 5 timmar av oavbruten K-popmusik, dans, uppträdanden och en väldig massa nyfikna och glada människor. Tillsammans med musiken visades musikvideos till låtarna på en skärm i taket. Det var annorlunda, förhöjde stämningen och var ett bra sätt att få K-popen att komma till sin rätt. Däremot hade det varit lättare att se om skärmen hade suttit någon annanstans än just i taket.

Det ska erkännas att jag kan väldigt lite om K-pop. Rain, Big Bang, Wondergirls, Superjunior, Girls’ Generation (SNSD), 2PM, Lee Hyori och Hyuna var några av de grupper och artister jag i alla fall hade hört talas om innan. Mitt allra första möte med K-pop var nog genom K-drama (koreanska dramaserier). ”Stairway to heaven” var dramaserien och balladen ”Bogoshipda”. http://www.youtube.com/watch?v=-ckJjICJSV4

Under en sommar då jag bodde i Korea gick det inte att undgå K-pop. När en låt blir en sommarplåga i Sverige spelas den på alla radiostationer. I Korea spelas den överallt och hela tiden. Den är omöjlig att undvika och följer en som en envis geting hela sommaren.

När man möter K-pop för första gången kan musiken (precis som all annan populärmusik) upplevas som glättig popmusik med välkoreograferad dans.  Helfabrikat i snygga förpackningar. Massproducerad och framtagen för att tilltala den stora massan och kanske därför saknar den personliga touchen, den lilla extra kryddan. Men den går hem. Den är lättsmält och den säljer. Och som klubbmusik passar den alldeles utmärkt. Sedan har jag fått lära mig att K-pop handlar om mer än musiken i sig, det handlar mycket om själva artisten eller gruppen och helheten i presentationen. Många gånger är sångarna även modeller och skådespelare.Det var fascinerande att se att det fanns så många hängivna K-popfans i lokalen som kunde låtarna och kände till artisterna. Det gick inte att ta miste på när någon stor hit spelades. Då höjdes både jublet och händer i luften och fyllde lokalen tillsammans med discoröken. Det var nästan så att man trodde att musikgruppen hade dykt upp livs levande på scenen. Självklart spelades ”Gangnam style” under kvällen och då gick de flesta igång. Till låten uppträdde några dansare på scenen i äkta PSY-anda och då steg temperaturen ytterligare några grader i lokalen.

Ett stort plus till arrangörerna var att de hade ordnat med både koreansk öl och sprit till försäljning i baren. Och priset i lottdragningen var en mobiltelefon från det koreanska företaget Samsung.

Två dagar efter premiären av Stockholms första K-popklubb stämmer jag träff med Julyssa Diaz, en av Kpop Nonstops grundare och tillika fd ”kollega” till mig här på Besökarnabloggen. Tillsammans med henne träffade jag även de fyra andra som driver Kpop Nonstop (Katarina Vlassova, Claudia Rios, Felix Wo samt Rui-Xin Li). De sammanfattar premiären av klubben med succé! Över 650 besökare kom till premiären och det var över förväntan. Julyssa och de andra hittade varandra via nätet och genom gemensamma vänner och träffades för första gången i maj i år. I juni hade de startat ett bolag och den 28 september hölls alltså premiären av Kpop Nonstop. Under sommaren reste några av dem till Korea för att knyta kontakter och för att ta fram material till klubben.  Deras vägar till första mötet med K-pop har varit olika. För en gick den via J-pop (japansk popmusik), för en annan gick vägen via K-drama och för en tredje via en vän som tipsade om en låt på Facebook. De säger att K-popen och dess fans har funnits länge i Sverige, men det är först nu som den börjar nå ut till den breda massan. De tycker inte att ”Gangnam style” är representativ för K-pop i stort. K-pop för dem står för färg, dans, mycket flärd, ständig innovativitet, kvalité och helt enkelt den bästa populärmusiken. De berättar att de tidigare knappt kände till någonting om Korea, men K-popen har varit en dörröppnare till koreansk kultur, koreansk mat och det mesta som har med landet att göra.

Nästa chans att gå på Kpop Nonstop blir den 30 november på Studion, Kulturhuset. Därefter är det ännu hemligt vad som händer. Klart är att Kpop Nonstop har högt flygande planer och vill ha en stadig länk mellan Sverige och Sydkorea och de är övertygande om att de är här för att stanna.

Jag tror att de inbitna och nyblivna K-popfansen med all säkerhet kommer att återkomma till klubben. För att få andra att komma kanske arrangörerna måste locka med något extra till varje tillfälle. Om K-popen är här för att stanna återstår att se. För egen del hoppas jag att fler hittar till klubben så att den kan leva vidare. Det är en unik plats där människor och kulturer kan mötas och förenas.

Kpop Nonstop
http://www.facebook.com/KpopNonstop

Artikel i DN om K-pop i Sverige
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/koreanska-poptaget-har-natt-sverige

Musikguiden i P3 om K-pop
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4067&artikel=5260281

Aftonbladets webb-TV om Gangnam style http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article15495202.ab

Girls’ Generation
http://girlsgeneration.smtown.com/

Big Bang
http://www.ygfamily.com/artist/Main.asp?LANGDIV=K&ATYPE=2&ARTIDX=3

JJ Project
http://jjproject.jype.com/swf/

Rain
http://rain-jihoon.com/n2/

Wondergirls
http://www.wondergirlsworld.com/

Superjunior
http://superjunior.smtown.com/

2NE1
http://www.ygfamily.com/artist/Main.asp?LANGDIV=K&ATYPE=2&ARTIDX=4

H.O.T.
http://hot.smtown.com/

/Mia Kim

På djupet med Barbro Lindgren

”Jag ska aldrig mer skriva en barnbok”, de orden formade Barbro Lindgren för ett år sedan. Barbro Lindgren är för mig och kanske för många yngre mest känd som just barnboksförfattare och därför kom det beskedet som en väldigt tråkig nyhet. Samtidigt får jag lära mig att Barbro Lindgrens författarskap är så mycket mer än böckerna om Max, Den vilda bebin och Loranga, Masarin och Dartanjang.

När jag läser en riktigt bra bok vill jag, förutom att läsa fler böcker av författaren ifråga, veta mer om författaren och personen bakom verket. Det ger fler dimensioner till ett verk när man får förståelse för författarens bakgrund och tankar. Just det får vi chansen att göra genom programserien ”På djupet” på Kulturhuset. Den här lördagen var det Barbro Lindgrens tur att i samtal med journalisten, författaren och översättaren Yukiko Duke, berätta mer om sitt mångåriga författarskap.

Drygt 150 personer hade samlats i hörsalen och med några svepande blickar runt i lokalen kunde jag snabbt konstatera att jag var 20-30 år yngre än majoriten av åhörarna, men också att säkert 98% var kvinnor. Av de få manliga åhörarna fanns dock en med stor dignitet, nämligen Tomas Tranströmer, och det ger en fingervisning om Barbro Lindgrens storhet som författare.

Barbro Lindgren har skrivit över 100 böcker och man skulle kunna säga att hon har skrivit böcker för ett helt liv; från vaggan till graven. Hon har nämligen skrivit böcker för de allra minsta, för barn i förskoleåldern, skolåldern, tonåringar, vuxna och för de som är på ålderns höst. Själv säger Barbro Lindgren att hon inte orkar bli vuxen. Att hon varken har lyckats bli traditionell eller konventionell utan lika gärna kan fortsätta som hon gör och hålla barnet inom sig levande. Och på något sätt kan man skönja den lilla sårbara flickan inom Barbro Lindgren när hon talar med sin späda röst och spjuveraktiga humor.

Yukiko Duke nämner vid flera tillfällen att döden är ett ämne som upptar en stor del av Barbro Lindgrens författarskap. Ända sedan 4 års ålder då Barbro Lindgren insåg att djur och människor dör har hon bearbetat tanken på döden. ”Man bearbetar den tills den inte känns så farlig längre”, menar Barbro. När vi också får veta att Barbro Lindgren förlorade sin bror som ung vuxen är det inte svårt att förstå att döden säkert har följt henne som en envis skugga genom livet.

En text berör mig när författaren lyckas förmedla en känsla, sätta ord på känslor som jag har eller få mig att återuppleva en händelse jag har varit med om. Känslor och händelser som jag inte själv lyckas formulera i ord. När Barbro Lindgren läser högt ur en av sina böcker som handlar om tiden då hon vakade vid sin döende mors sida på Stockholms sjukhem var det som om hennes ord hittade en Autobahn till mina tårkanaler. Tårarna började tränga fram redan när hon läste den talande titeln på boken: ”Nu är du mitt barn”. Hennes ord snabbspolade mitt liv några år bakåt i tiden då jag själv satt på just Stockholms sjukhem vid min mors sida och inväntade det oundvikliga. En väntan som användes till att säga det viktigaste och till att ta farväl långt innan vi slutgiltigt skildes från varandra. Om navelsträngen ännu inte är klippt, så blir den i det ögonblicket bortsliten.

”När man skriver om människor omkring sig så finns de människorna kvar”, säger Barbro. Det är ett väldigt fint sätt att ge de människorna ett fortsatt liv. Att låta dem bli ihågkomna. Det ska jag lägga på minnet.

Eftersom jag själv mest är intresserad av barnlitteratur hade jag önskat att samtalet hade berört Barbro Lindgrens barnböcker lite närmare. Jag hade velat veta varifrån hon hämtade inspiration och vad som fick henne att skriva så många barnböcker.  Å andra sidan öppnades dörren till världen av hennes vuxenböcker för mig och jag fick en väldig lust att läsa dem. Tyvärr är flera av dem slutgiltigt slut i bokhandeln och hos förlaget, så jag får ge mig ut på jakt bland bibliotekshyllor och på antikvariat efter böckerna.

Samtalsstunden avslutades med publikfrågor och jag kände en enorm beundran och värme från publiken. Här satt många jämnåriga till Barbro Lindgren som säkert har följt hennes författarskap genom åren och bland åhörarna fanns också Barbros vänner och släktingar. Det var inte så många som hade frågor till Barbro Lindgren utan de flesta ville främst tacka henne, bland annat tacka för att hon skildrar människor som är annorlunda och utanför och för att hennes böcker skänker tröst till dem som förlorat någon närstående.

Varför ska nu Barbro Lindgren inte skriva någon mer barnbok? Hennes svar är att hon helt enkelt har kommit till den punkt då hon har skrivit det hon ville säga. Och att skriva för vuxna får henne att känna sig totalt fri.

Barbro Lindgren är aktuell med vuxenboken ”Även en ihålig nöt vill bli knäckt” (Karneval förlag) samt ”Barbros bästa” som är en samling av hennes bästa barnböcker (Rabén & Sjögren).

http://karnevalforlag.se/bocker/aven-en-ihalig-not-vill-bli-knackt

http://www.rabensjogren.se/bocker/Utgiven/2012/Host/lindgren_barbro-barbros_basta-kartonnage/

/Mia Kim

Lekisjazz – familjekonsert

Sista söndagen i juli kunde man på Kulturhustaket njuta av såväl lättsmält jazz som av solen. Lekisjazz tillsammans med Krokodilorkestern bjöd på en familjekonsert i form av svängig jazz som hade fått taket att lyfta om det inte vore för det faktum att vi befann oss just på taket. Det var fullsatt och extra stolar fick ställas fram. Konserten rekommenderades från 5 år, men min snart treåriga dotter stod stundtals upp och dansade, sjöng med i texterna och följde rörelselekarna. Resten av tiden gungade hon i takt till musiken och applåderade glatt efter varje låt, så jag skulle vilja säga att konserten tilltalade alla åldrar, även vuxna.

Lekisjazz har sin bakgrund i ett projekt i Frankrike där populära franska barnsånger arrangerades om till jazziga versioner och spelades in på skiva av några franska jazzmusiker. Karin Carnrot och Elin Trogen förde projektet vidare till Sverige genom att skriva svenska texter till arrangemangen och i september 2011 släpptes skivan ”Lekisjazz”. Skivan Grammisnominerades i kategorin Årets barnalbum 2012. För mig var låtarna nya förutom ”I ett hus”, men de lekfulla texterna och refrängerna fastnade direkt och det var lätt att ryckas med i de glada sångerna. Karin och Elin lyckades också bra med att involvera publiken och få dem delaktiga i konserten. Bland annat fick de med barnen på ett ”följa-John-tåg” genom publiken.

Lekisjazz vill introducera jazzmusiken för barn i tidig ålder och det tycker jag att de lyckas väldigt väl med. Konserten varade i 45 minuter vilket var precis lagom. Jag och min dotter gick därifrån både glada och med ett exemplar av Lekisjazzskivan.

/Mia Kim

http://www.lekisjazz.se/

Foto, pressbild: Robert Karlsson
Övriga: Mia Kim