Du kommer att möta en lång mörk man…

Helga Härenstam: Berättelser för en 87 år gammal dam

Mellanrum 4, våning 4 på Kulturhuset. Utställningen pågår fram till den fjärde augusti.

Kan man förhandla sig till en inblick i den ovissa framtiden? Vill vi veta hur våra liv kommer att se ut om tio, om trettio år? Och vad kommer vi att minnas av det förflutna när det hunnit ikapp framtiden?

Helga Härenstam jobbade som popcornförsäljare på en dagsfestival när hon under en rast lade märke till den frekvent besökta spådamen i ståndet intill. Helga Härenstam sällade sig snart till de nyfiknas skara och lyckades byta bort en ask popcorn för att få tillgång till hemligheterna i spåkulan.

Det visade sig att hon skulle träffa en lång mörk man. De skulle få två barn tillsammans. Hon skulle leva ett långt och friskt liv innan hon skulle dö vid 87 års ålder. Men innan dess skulle hon få problem med minnet, med tiden skulle hon glömma bort allt det som hänt i hennes åttiosjuåriga liv.

Budet om en möjlig annalkande minnesförlust väcker behovet av att blicka tillbaka, minnas, spara och samla. Härenstams utställning är en kartläggning av ett liv i text och bild. Dagboksanteckningar och fotografier ligger som grund för en åkallan av svunna ögonblick, stunder som ännu finns kvar i minnet men som riskerar att gå förlorade.

Det är ett allkonstverk som länkar ihop text och bild utan att ta hjälp av vägskyltar. Fotografierna fångar ett ögonblick, en detalj, ett ljus, en suddig bild av ett nyvaket par. Bilderna kompletteras av de små texterna som inte nödvändigtvis behöver förklara motivet, utan även dessa är små avsnitt ur ett liv. Ett samtal, ett barns funderingar, något någon sagt som lätt kunde glömmas bort och försvinna bort i det eviga flödet av ord.

Utställningen belyser ögonblicket, det flyktiga. Här väcks tankar kring tiden, eller snarare bristen på tid. De vardagliga stundernas förgänglighet. Pusselbitar som hakar fast vid varandra för att förhoppningsvis bindas ihop till ett enhetligt motiv, berättelsen om en människas korta stund på jorden. Och det enhetliga är inte det givna, det förväntade, de stora ögonblicken, utan snarare ett myller av bilder, ett snurrande kalejdoskop.

Utställningen är svår att sammanfatta på några rader, just därför att den är personlig och just för att den öppnar upp för ett samtal som kommer att låta annorlunda beroende på vem som läser och tittar och vad det väcker för minnen och tankar hos betraktaren.  Att vandra mellan datum, årtal, bilder och text, att låta tankarna flöda fritt och hitta egna minnen, associationer från en människas liv till en annans, det är också att tillåta sig att uppmärksamma det omedelbara, det jag ser och känner just nu. Utställningen uppmärksammar på så vis nuet utan att skrika Carpe Diem, det är snarare ett budskap som sakta sjunker in och till slut klamrar sig fast. Jag lämnar Kulturhuset, något mer kontemplativ,  möts av Plattans myller av människor, frisyrer, cyklar, färger, solljus och fredagseufori. Den sista bilden som dröjer sig kvar är den som föreställer en ung flicka med en basketboll i famnen. Hon står på en perrong framför ett stillastående tåg. Bildtexten lyder:

Stockholm, 1998

En man bredvid mig på tunnelbanan fick just ett mobilsamtal.

   - Jag är på tunnelbanan och kan försvinna när som helst.

   Jag tänkte på vad hans mening innebär ordagrant och att det är sant.

 

 

 

Svante Weyler möter Alain Mabanckou

Internationell författarscen 10/4 2013

”det var så att Envisa snigeln en dag tog mig åt sidan och sa med förtrolig min » Spruckna glaset, jag ska erkänna en sak för dig som inte lämnar mig nån ro, det är en viktig sak som jag egentligen har tänkt på länge, du borde skriva, jag menar, skriva en bok«, och jag sa lite förvånad  » en bok om vadå  « , och han svarade med att peka mot Slut på kritans terrass och så viskade han » en bok som handlar om oss här, en bok som handlar om den här platsen som är den enda i sitt slag i hela världen om man räknar bort Katedralen i New-Bell i Kamerun « ” ( Alain Mabanckou, Slut på kritan, s. 196)

Jag hittade Alain Mabanckous roman Slut på kritan i ett bokstånd, en av de söndagar i augusti då Drottninggatan förvandlas till världens längsta bokbord. Det var inte meningen egentligen, jag hade två andra romaner i handen när jag skulle betala men efter förläggarens korta beskrivning av Slut på kritan så slank också den ner i den överfyllda bokkassen. Romanen skulle handla om en liten bar i den lilla staden Pointe Noire i Kongo. Jag visste sedan tidigare ingenting om vare sig författaren Alain Mabanckou eller om hamnstaden Pointe Noire men för en bokälskare som arbetat på olika restauranger sedan femtonårsåldern och som själv suttit och skrävlat vid en och annan bardisk så var romanen tämligen lättsåld.

Slut på kritan visade sig vara det mest intressanta fyndet från Drottninggatan den söndagen, av många olika anledningar. Språket, tempot, karaktärerna och de finurliga intertextuella relationerna som ger upphov till humoristiska återträffar med karaktärer man stiftat bekantskap med tidigare, såsom Holden från Räddaren i nöden men nu som en av gästerna på baren ”Slut på kritan”. På baksidestexten till romanen beskrivs stamgästerna som originella, i vissa recensioner som tragikomiska, och även om gästerna är just originella och deras historier fantasifulla, humoristiska och ibland tragiska så är de egentligen just bargäster. Romanen lyckas gestalta en universell miljö, den där allas historier, i takt med att alkoholintaget ökar, blir roligare, mer tragiska, mer originella, så länge den som sitter bredvid, eller bartendern orkar lyssna vidare.

Barmiljöns oändliga samtal reflekteras även i formen, då hela romanen är skriven i en enda ström utan punkter eller versaler i början av meningarna. Precis som gästerna går in och ut i baren så vandrar också ordet från den ena karaktären till den andra,genom den ström av historier som rör sig mellan politik och existentiella frågor, vardagliga händelser som ska avhandlas, kärleksbekymmer och överdrivna anekdoter. Ett samtal som kan blossa upp till hetlevrade diskussioner, som får någon att beställa in ett glas till och höja rösten, som får någon annan att somna till en stund mot den trygga disken, det samtal som ibland avbryts av att blickarna vänds mot den nyanlända i dörröppningen, men som strax återupptas fastän diskussionen kan ta en ny riktning när man redan glömt bort vad man talade om innan avbrottet. Mabanckou skildrar med humor och skärpa, i såväl form som innehåll den druckna historieberättaren, en karaktär som känns igen var man än befinner sig i världen. På onsdagseftermiddagen känns det alltså inte helt fel att förbereda sig med två glas vin på en bar i närheten, innan samtalet i Kulturhuset mellan Alain Mabanckou och hans svenske förläggare Svante Weyler sätter igång.

I Hörsalen inleder Svante Weyler kvällen med att ge en introduktion till Mabanckous författarskap. Han berättar att kvällens gäst växte upp i Pointe Noire, en stad i Kongo-Brazzaville, ett litet land, inte att förväxla med ”stora” Kongo, d.v.s. Kongo-Kinshasa.. Mabanckou började studera juridik i hemlandet innan han flyttade till Frankrike, där han tog sin examen i affärsjuridik. Mabanckou arbetade som jurist i många år men han skrev under tiden både poesi och prosa och 2005 publicerades den roman som blev hans genombrott; Verre Cassé (Slut på kritan, 2008.) 2006 publicerades den roman som Mabanckou tilldelades det ärofyllda Prix Renaudot för; Mémoires de porc-épic (Ett piggsvins memoarer, 2010). Mabanckou är idag professor i franskspråkig litteratur vid UCLA i Kalifornien och har i över tio år undervisat på olika universitet i USA.

Hur var det då, att växa upp i den lilla hamnstaden Pointe Noire på sjuttiotalet?  Mabanckou berättar att det var en växande stad, där bodde alla sorters människor, där fanns en hel del fiskare men där fanns också musiken. Till skillnad från i Europa, säger Mabanckou, där människor söker sig till mörka vrår och källare för att kunna dansa, så fanns musiken och dansen ständigt närvarande i Pointe Noire. Man ställde ut musiken på torget, på ljusan dagen, så att alla skulle höra den, så att vem som helst som ville kunde dricka sin öl, lyssna på musik och dansa om andan föll på.

Uppväxten var också präglad av det kommunistiska styret. Mabanckous skola hette Lycée Karl Marx och i skolan läste man flitigt de kommunistiska skrifterna. Det fanns en tro på att förändra världen och barnen lovsjöng presidenten med kampsånger. I Pointe Noire bodde dock kommunismen granne med religionen. Och naturvetenskapligt inriktade läkare fick samsas med de mer andligt influerade läkarna, de så kallade fetischörerna. När läkarna tog för lång tid på sig kunde man gå till fetischören som oftast kom med snabbare och slagkraftigare råd. Ibland kan fysisk smärta lindras av mänsklig kontakt, säger Mabanckou och berättar hur fetischörerna hellre ordinerade ett samtal med morbror, istället för en huvudvärkstablett. Och efter att ha pratat med morbror, ja då kände man med ens hur man mådde lite bättre.

Hur gör du när du får huvudvärk i LA, då? undrar Weyler och Mabanckou svarar att ja, då ringer jag ju givetvis morbror. Han har många goda råd på lager och hans profetior slår ofta in. Imorgon är huvudvärken förmodligen över, och glöm inte att skicka pengar med Western Union.

Weyler frågar hur det kommer sig att han hamnade i Frankrike och Mabanckou förklarar att hans mamma tidigt bestämde sig för att han skulle bli jurist, hon ville att sonen skulle ha ett kontor och bära slips.  Mabanckou åkte alltså efter gymnasiet till universitetet i Nantes, där han fortsatte sina juridikstudier. Men även om han bodde i Frankrike så tyckte man hemma i Pointe Noire, att man inte riktigt bodde i Frankrike om man inte bodde i Paris. Efter Nantes så bodde Mabanckou ett tag i Lyon, innan han till slut flyttade till Paris. Hans pappa blev väldigt nöjd när sonen till slut bosatte sig i Paris, och till råga på allt, precis i närheten av musikern George Bensons hus.

Litteraturintresset och skrivandet fanns emellertid med långt innan juridiken och Mabanckou berättar hur han redan tidigt började skriva. Publiken skrattar högt när han beskriver sina första dramatiska dikter som han skrev till en flicka han var olyckligt kär i. Dikter av typen ”Jag gillar en tjej och hon gillar inte mig så jag vill dö”, förklarar han. Det var riktigt dålig poesi, säger han med eftertryck. Mabanckou fortsatte att skriva även när han läste juridik och sedan tog han med sig sina dikter till Paris där han skickade in texter till olika förlag men ständigt blev refuserad. Han blev oerhört besviken och frustrerad över alla refuseringar och arg på alla meningslösa författare som han tyckte bara satt i tv-soffor och talade strunt. Han gav sig dock inte, utan finansierade istället själv utgivningen av sin första poesisamling á 200 exemplar. Han sålde samlingen för tio franc styck och fick ungefär trettio exemplar sålda. Han berättar att han fortfarande har 170 ex hemma. Han har blivit erbjuden att publicera dem men han väljer istället att hålla dem hemma, som historiska dokument av en svunnen tid.

Det var med Ett piggsvins memoarer som det stora genombrottet kom, den roman som gjorde Mabanckou till ett välkänt namn och som sedermera belönade honom med Prix Renaudot. Weyler frågar hur det kändes när det stora genombrottet äntligen kom. Mabanckou förklarar att Prix Renaudot är en stor händelse i Frankrike. Den författare som tilldelas priset kan räkna med att sälja minst 250 000 ex i Frankrike.  Priset engagerar hela den litterära världen, bokhandlare och förläggare såväl som press och författare. I november månad kretsar allt kring det ärofyllda priset.

Mabanckou minns hur han blev övertalad att resa från Michigan till Paris vid ett tidigare tillfälle, när det var tal om att Slut på Kritan skulle få priset. Han lät sig övertygas av förlaget och åkte till Frankrike, där han på flygplatsen fick reda på att han inte vunnit. Han ville återvända till Michigan med en gång med fick istället tröstäta ost på en liten restaurang i Paris innan han fick resa tillbaka till ett fruset minustrettiograders Michigan. 2006, när förlaget ringde igen och priset kom på tal så hade han den sista resan i minnet. Nej, jag kommer inte, sa han bestämt. Men denna gång visade sig ryktena bära på större sanning och det var självaste Le Clézio som talat gott om romanen och förutspått att den skulle få priset. Så återigen stod Mabanckou på Charles de Gaulles flygplats och han förklarar det som att det kändes som att han får sitt födelsebevis i den litterära världen när han fick priset.

Weyler beskriver Mabanckous prosa som en fusion mellan Kongo, Afrika och Frankrike. I Slut på Kritan ekar Rabelais groteska litteratur medan Ett piggvins memoarer skriver in sig i en afrikansk tradition av fabler och myter. Mabanckou menar att hans ord är franska men att rytmen definitivt är kongolesisk. Han beskriver den franska som han hörde i Ponite Noir, den sorts brutna franska som hans mamma pratade. Det var det språket han använde när han skrev Slut på Kritan. Romanens berättare sitter på en bar och talar och lyssnar till andra berättelser, det är en berättelse utan stopp. Det är det flödet som uppstår när människor sitter i en bar, något berusade och låter orden rinna fram utan punkter. På så sätt så skriver Slut på Kritan in sig även i en muntlig berättelsetradition.

Bakgrunden till Ett piggsvins memoarer, berättar Mabanckou, har sin grund i mammans berättelser om det elaka piggsvinet, en berättelse hon använde för att skrämma den unga Mabanckou från att vara ute och ränna och istället hålla sig hemma. Mabanckou säger att han faktiskt blev förvånad över att västerländska läsare uppskattade romanen, eftersom den är så djupt rotad i en afrikansk fabeltradition. Mabanckou berättar att enligt kongolesisk tradition så har människan alltid en dubbelgångare i djurvärlden, ett djur som dör när man själv dör. Weyler hakar på det spåret och säger att Mabanckou faktiskt ändrar reglerna i romanen, då människan dör och vildsvinet får leva vidare.

Ja, det gjorde jag, säger Mabanckou, men det är för att människan alltid överlever och sensmoralen för den här romanen kunde vara att djuren faktiskt inte är ansvariga för det människor gör. När man slår ett djur eller behandlar det illa, då ska man tänka på att det djuret kan vara ens egen dubbelgångare.

Vet du vilket djur som är din dubbelgångare? frågar Weyler nyfiket. Mabanckou säger att han känner till vilket djuret är och att han avstår från att äta det men han kommer inte att berätta för någon vilket djur som är hans dubbelgångare. Än så längre har det gått bra, så länge han inte avslöjat djuret och han vill inte riskera något genom att avslöja hemligheten.

Men du är ju bland vänner nu… Weyler är ihärdig och publiken skrattar högt igen men inget får Mabanckou att avslöja sin hemlighet. Möjligtvis i sista boken, säger han.

Alain Mabanckou och Svante Weyler fortsätter samtalet via Slut på kritan och de diskuterar de karaktärer som skildras i romanen. Weyler menar att även om humorn alltid finns där i skildringen av karaktärerna så är karaktärerna egentligen ganska tragiska; de gör ju inget egentligen, de sitter mest och dricker och tittar på kvinnors rumpor. Man får en känsla av att det finns en kritik gentemot hemlandet i dessa skildringar. Kan du hålla med om det?

Det tar jag som en komplimang, säger Mabanckou. Väldigt många kritiserar mig faktiskt för vara alltför okritisk.

Det håller Mabanckou inte själv med om. Han tycker att kritiken finns där men att han inte skriver läsaren på näsan, kritiken är mer subtil. Ibland är jag riktigt tuff, säger han. Men det är bara för att jag älskar mitt hemland och tror att vi kan göra det ännu bättre. I alla dessa samtal om kvinnor, fotboll och politik så finns också kritiken inbyggd men Mabanckou understryker att han inte skriver för att kritisera. Om jag skulle vilja vara politisk skulle jag kunna starta ett politiskt parti men när jag skriver fiktion, ja då får det inte vara ett programblad. Han njuter av att skriva om sin hemstad och han är också glad över att sprida historierna från sitt hemland till människor i andra delar av världen.

Som läsare upplever jag att det ofta är just humorn som lyckas omvandla kritiken till en naturlig del av berättelsen. Så blir kritiken av citerande, intellektuella författare som slår sig själva för bröstet och bankar varandra i ryggen mer slagkraftig när kritiken utgår från den minst sagt beläste berättaren som inte själv har något emot att slänga in citat och referenser lite överallt.

”(…) jag hatar intellektuella av alla de sorter eftersom med intellektuella är det alltid likadant, man pratar och man kommer aldrig fram till nåt konkret, eller så föreslår man den ena diskussionen efter den andra i all oändlighet, och sen citerar man andra intellektuella som har sagt det ena eller det andra och som har förutsett allt, och så ägnar man sig åt inbördes beundran, och behandlar alla andra som idioter och blinda, som om dom inte kunde leva utan att filosofera, problemet är att dom där pseudointellektuella filosoferar utan att leva, ingenting vet dom om livet, och livet det flyter på utan att ta hänsyn till deras usla spådomar à la Nostradamus, och man gratulerar varandra, men det konstiga är att dessa falska intellektuella gillar kostymer, runda glasögon och slipsar eftersom en intellektuell utan slips känner sig naken och oförmögen att tänka självständigt, men jag själv är nöjd med min bana, jag har ingen att tacka för något, jag har skapat mig själv, jag kan inte ens knyta en slips, ändå har jag läst allt jag kunnat hitta både här och där, och så har jag insett att ingen på denna jord kan läsa allt, man lever inte länge nog för att läsa allt, och så har jag också lagt märke till att dom människor som pratar om dåliga böcker är många fler än dom som läser och talar om riktiga böcker, och dom som pratar om dåliga böcker fördrar inte andra, och dom kan dra dit pepparn växer, dom är inte dom enda här på jorden, men det är inte mitt problem, den här skrivboken är inte till för att lära ut några läxor, var och en får odla sin trädgård bäst han kan (…)” (Slut på kritan, s. 190 f.)

Weyler återvänder till Mabanckous barndom och frågar hur det var att växa upp med två mammor, en upplevelse han skildrar i den senaste romanen Demain j`aurai vingt ans (2012), nyutgiven på svenska med titeln Imorgon fyller jag tjugo.(2013)

Mabanckou minns hur han lärde sig att navigera mellan faderns två fruar, mellan två hus. Det var praktiskt på många sätt att ha två mammor. Han kunde spela ut dem mot varandra och få fördelar exempelvis genom att äta middag två gånger. Det var först när han blev ungefär femton år som han började reflektera över det märkliga i att pappan hade två fruar. I Väst anses det märkligt att leva ihop med flera kvinnor, men faktum är att det sker även i andra länder men då i det fördolda, kvinnorna vet bara inte om varandra. Det finns män som lever med två eller fler kvinnor i Frankrike, även i Sverige!

Nu pratar du om fransmän, säger Weyler och får med sig kvällens högsta skrattsalva från den roade publiken.

Mabanckou berättar väl och gärna och det mynnar ut i anekdoter, i humoristiska återblickar till hur han och hans bror gav sig iväg för att skrämma iväg en tredje kvinna som pappan träffade, hur han var svartsjuk på när mamman pratade med andra män och därför spionerade och berättade för pappa när hon talat för länge med den yngre och snyggare Marcel. När mamman förberedde sig framför spegeln  och klädde sig fint så satte han också igång med att snygga till sig, tills han fick reda på att ha inte fick följa med, något som gjorde honom lagom nöjd. Han menar att respekten gentemot föräldrarna ibland kan vara överdriven, d.v.s. att en mor ofta blir skildrad som en ängel fastän mödrar i själva verket är människor som alla andra. Han har istället velat skildra sina mödrar, med alla deras mänskliga sidor och där ingår också sådant som förförelsekonster.

Romanen Imorgon fyller jag tjugo skildrar alltså den unge Michels uppväxt med de två mammorna, och det svåra ödet att vara ensambarn. Hans biologiska mamma var väldigt oroad över att bara ha fått ett barn. Det var inte lätt på den tiden, i Point Noire att som kvinna endast ha ett barn. Och dessutom så var det han som skuldbelades för moderns olycka. När Mabanckou var ungefär i åttaårsåldern började han inse hur mycket mamman led över att inte få fler barn. Föräldrarna uppsökte fetischören som berättade för dem att problemet var att sonen hade låst porten efter sig när han föddes och att det var viktigt att han hittade nyckeln och återlämnade den till modern. Föräldrarna gjorde allt i sin makt för att få den lille sonen att ge dem nyckeln tillbaka. De överöste honom med presenter och glatt humör, allt för att blidka honom till att återlämna nyckeln. Och som han letade efter den där nyckeln! Till slut hittade han en dag en konservöppnare som han förstod måste vara den nyckel som efterfrågades. Han gav mamman nyckeln och det var en glädjens dag. Äntligen var förtrollningen bruten.

Weyler säger att det, trots det humoristiska i historien också finns en sorglig underton, det att barnet fick skulden till att fler barn inte föddes.

Ja, det var inte så lätt att vara ensambarn och dessutom bli anklagad för att vara besatt av onda andar. Man menade att han var påverkad av onda krafter och dessutom så bortförklarades alla bedrifter och framgångar i skolan med att det endast berodde på att han var ensambarn.

När Mabanckou återvänder till  gamla historier och människor från uppväxten så känns  en hel del igen från romanerna. Och Weyler ställer den fråga som nog många ställer sig i publiken, finns det egentligen någon skillnad mellan hans liv och hans litteratur?

Mabanckou svarar att han aldrig skrivit om något som rör sig utanför hans eget liv. Ibland ljuger han och överdriver för att länka ihop olika delar av en roman eller för att få läsaren att känna sig mer trygg men alla historierna är äkta även om det sätt han bygger på införlivar en hel del lögn.

Kvällen avrundas med en intressant diskussion om relationen mellan Frankrike och afrikanska franskspråkiga författare och den bild av Afrika som vi får i litteraturen.  Weyler menar att Mabanckou tecknar en alternativ bild till det Afrika som vi blivit så vana vid att se som katastrofernas kontinent. I Mabanckous romaner så har karaktärerna mat och jobb och roar sig med att dricka vin och titta på kvinnor, precis som i västerländska romaner. Tecknar han en alltför enkel bild av Afrika?

Mabanckou säger att det är olyckligt att Afrika i Väst fortfarande betraktas som den mörka kontinenten. Man vill hellre hänga fast vid bilden av den sörjande afrikanen, än vid bilden av den framgångsrike och lycklige afrikanen.

Jag skriver om individer, säger Mabanckou, inte om kontinenten Afrika. Jag har skrivit om Rwanda och andra mörka sidor av den afrikanska historien men när jag skriver fiktion, då vill jag skriva om människan. Jag vill inte vara en propagandist, jag vill ha en läsare som läser med humor. Jag beskriver äkta människor, jag skriver om mitt liv men jag kommer aldrig att skriva den kommersiellt framgångsrika litteratur som lever på bilden av Afrikas olycka. Sådana böcker är garanterade försäljningssuccéer, eftersom den bekräftar en befäst bild men när jag skriver så skapar jag en egen värld där berättelsen innehåller verkliga människor.

Mabanckou berättar hur han upplever att det i Frankrike finns ett behov av att lyfta fram framgångsrika svarta författare och låta dem tala om Afrika, oavsett om det gäller litteratur, politik eller ekonomi. Jag vill inte vara ”Le nègre de service”, säger han. Jag vill inte prata endast för Afrika. Det finns vita människor som kan föra Afrikas talan också och det finns annat en afrikan kan tala om förutom Afrika. Jag vill inte vara ett alibi för Frankrikes dåliga samvete, jag vill inte vara den svarte mannen som försöker lyckas, utan jag vill bara vara en människa säger han och hans ord väcker publikens spontana applåder.

Weyler tar upp den litterära rörelse som kallats ”The Empire Strikes back”, d.v.s. den litteratur som växte fram i de forna kolonialstaterna, som utmanade den eurocentriska bilden av litteraturen och språket, vilket skapat såväl nya hybridformer av språken och nya perspektiv på en tidigare västerländsk historieberättelse. En stor del av den franskspråkiga litteraturen som översätts och publiceras i världen skrivs ju inte längre endast i Frankrike, säger Weyler. Hur reagerar det gamla Frankrike på det?

Mabanckou säger att det är hög tid för Frankrike att inse att det faktiskt är exkolonierna som håller liv i den franskspråkiga litteraturen. Tyvärr så värderas den litteraturen lägre i Frankrike än den så kallade riktiga franska litteraturen. Däremot så är intresset för franskspråkig litteratur skriven utanför Frankrike mer uppmärksammad i resten av världen. Den gamla franska litteraturen fortsätter skriva om Seine och vi är trötta på Seine, säger Mabanckou.  Mycket av den litteraturen, skriven av de författare som sitter i tv-sofforna på bästa sändningstid, som bor i Quartier Latin, umgås med varandra och bestämmer vad som är god litteratur, fortsätter i samma banor, i samma franska tradition. Dessa författares  texter fungerar bara i Frankrike. Mabanckou menar att vissa franska författare inte klarar sig längre än till flygplansstolen, när man är uppe i luften, när romanen är ute i världen, då håller den inte längre. Mabanckou säger också att Frankrike ofta ligger efter vad gäller att uppmärksamma franskspråkiga författare med rötter i de forna kolonierna. Det är först när de uppmärksammas i andra länder som de välkomnas in på den franska litterära scenen.

När kvällen är över tänker jag att det gått så fort, att jag skrattat mer än någonsin på Internationell författarscen och att kvällen känts som just en text skriven av kvällens gäst. Mabanckou är en sådan författare som lyckas förbli en berättare även utan pennan i handen. Två glas vin innan samtalet, i kombination med Mabanckous medryckande berättelser, engelskan som blandas med franska, som förgrenas i minnen, som berör litteraturen såväl som till politiken, som införlivar skrattet, som låter både stora bakar och andliga ledare vara med. Allt detta bidrar till upplevelsen av att träda in i Mabanckous Slut på kritan,  med en nyktrare berättare på scenen, bredvid förläggaren som verkar trivas lika väl som oss i publiken med att utgöra en del av de lyssnandes skara denna afton.

/Maria Monciu

 

Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset

Det är en helt vanlig onsdagsmorgon. J förbereder sig för att gå till jobbet och ett starkt solsken letar sig in genom persiennerna. Jag är ledig idag, den enda inplanerade aktiviteten är Jonas Hassen Khemiri på Kulturhuset senare ikväll. Men först ska jag somna om och sova länge, så jag vänder ryggen mot J och solskenet. ”Du, jag drar nu”, säger han. ”Khemiri har skrivit i DN. Sjukt bra.” Jag hummar något till svar och drar täcket över huvudet. Jag har nästan helt somnat om när det börjar pipa i telefonen. Det första meddelandet är från min syster: Khemiri i DN. Du måste läsa nu! Sen kommer ett sms till, och ett till. Jag är med ens klarvaken, går ut i köket och plockar fram tidningen. Texten på kulturdelens förstasida skär rakt igenom morgontystnaden.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.Kom igen. Vi bara gör det.

Jag brygger en kopp starkt kaffe och plockar fram cigarettpaketet, fastän jag egentligen vant mig av vid den något tveksamma morgonrutinen. Jag vecklar ut tidningen och läser. Redan efter några stycken in i texten fläckas tidningssidorna av tunga tårar. Meningarna väcker den balsamerade uppgivenheten, de svalda kommentarerna, den undertryckta frustrationen. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit över en kulturartikel tidigare. En artikel som blir kropp, som sitter mittemot mig vid köksbordet, som tittar mig i ögonen, som vill berätta, som har ett budskap. Jag inser att det just nu sitter många andra människor i Sverige vid sina köksbord och delar samma känslor, samma tystnad. Insikten väcker behovet att dela texten med andra. Jag skickar sms, först till de närmaste, sedan till alla möjliga nummer i telefonboken.  Och på nätet sprids ordet vidare. Med ens virvlar berättelserna fram, vittnesmål. Ord och händelser som grävts ned i den resignerade delen av kroppen, den som gömt, som är van, som knappt reagerar längre. Där finns också alla som vill lyssna, som säger att jag visste inte att det var såhär illa men jag förstår det nu och jag kan inte acceptera att det ser ut såhär i mitt land. I vårt land, för texten väcker onsdagen ur en kollektiv sömn. I den resignerade delen av kroppen föds så en förhoppning om förändring. Khemiris text bryter också fram lättnaden över att det finns någon som på ett så berörande sätt lyckats gestalta och uttrycka den frustration som är vardag för väldigt många.

Jag befann mig i Berlin när jag via ett knastrigt Skype-samtal nåddes av nyheten att polisen i Stockholm börjat kontrollera tunnelbaneresenärer som matchar signalementet ”utländsk.” Min första reaktion var till en början stillsam. Det var väl inget nytt att polisen stoppar människor endast på grund av ett utseende som sedan länge blivit synonymt med misstanke till brott. Tillbaka i Sverige får jag en klarare bild av Reva- projektets omfattning och metoder. Det är beklämmande att följa debatten om projektets nödvändighet. Jag är född i Sverige, med alla förmåner det medför och jag är ytterst övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att förstå den traumatiska resa som mina föräldrar, mina vänner, mina vänners föräldrar tvingades genomleva i flykten från tortyr, diktatur, krig, förföljelse eller fattigdom. Jag må vara idealist eller rent utav naiv men jag är skeptisk till farhågan att flyktingar skulle vara det största hotet Sverige står inför. Sverige, det storleksmässigt femte största landet i Europa, med en befolkning på endast 9,5 miljoner människor. Inte att förglömma, dessutom världens största vapenexportör i förhållande till folkmängden.

Samtidigt är det något som överskuggar diskussionen om jakten på flyktingar i tunnelbanan. Polisens arbetssätt hamnar i fokus. Reaktionerna på att svenska medborgare som råkar ha ett visst utseende kontrolleras väcker den massiva kritik som tvingar polisen att upphöra med kontrollerna i tunnelbanan. Men där krackelerar ytan för ett stund och en verklighet som varit vardag för så många visar sig vara obekant för andra. Khemiris text är viktig just för att den publiceras efter det att man beslutat sig för att sluta med dessa kontroller. Det hade kunnat bli en parantes, en pinsamhet till att gräva ned men Khemiri belyser istället ett bakomliggande system. Texten påtalar att den arbetsmetod som tillåter att människor bemöts olika beroende på hud, hår, ögon, inte på något vis är ny. Khemiris text blir en bekräftelse för så många andra som stått maktlösa inför det system som alltid sätter den uniformerade individen i ett överläge, den individ som har makten att skriva om verkligheten i rapporten, som verkar ha så lätt att förväxla signalement men samtidigt så svårt att be om ursäkt för misstaget.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv hela onsdagsförmiddagen. Jag ringer gamla vänner, nya vänner, jag går runt i staden utan mål. Jag går in på caféer, tjuvlyssnar på samtalen mellan människor jag inte känner, jag ringer igen, träffar vem som helst som har tid att träffas. Överallt möts jag av samma behov av att prata, att berätta, att plocka fram den där tidningen som blivit skrynklig nu, läsa sitt favoritstycke högt. Jag möter min syster på favoritkrogen för ett glas vin innan Kulturhuset. Diskussionen fortsätter över bardisken, mellan gäster och bartender, mellan servitören och vakten och mig och syster, ingen är oberörd. Jag lär mig att så många fler än jag trodde också har tröttnat på främlingsfientlighet och politiker som leker Hela havet stormar iförda ögonbindlar.

Vi går med snabba steg i den hårda senvinterblåsten, storasyster och jag. Vi är båda aningen disträ, tagna, förväntningarna inför samtalet märks i hoppen mellan samtalsämnen, hur vi kedjeröker den korta biten mellan Boqueria och Kulturhuset. Köerna ringlar sig långa utanför ingångarna till hörsalen. När Khemiri passerar köerna så tystnar sorlet något, ryggar vänder sig om och blottar blickar av respekt och beundran.

Så sitter vi äntligen i hörsalen och in på scen kommer Karin Olsson och Jonas Hassen Khemiri. Olsson inleder med att berätta att Khemiris text har delats 50 000 gånger på nätet, hon undrar givetvis hur det känns att vara Khemiri en dag som denna. Khemiri säger att det har varit en konstig dag, han är överväldigad över gensvaret. Han berättar om bakgrunden till varför han skrev det öppna brevet till Beatrice Ask. Han lyssnade till Ask i P1 och fäste sig vid hennes uttalanden, speciellt formuleringar som att ”upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig”, och att det är ”tidigare dömda” som oftast uppfattar att de är ifrågasatta. ”Dessa uttalanden förminskar människors upplevelser”, säger Khemiri och berättar hur han själv ofta genom åren försökt att bortförklara vissa upplevelser, söka härleda dem till slumpen eller en känsla. Det tog ett tag innan han började se strukturer bakom dessa upplevelser.

Mia Kim beskriver samtalet mellan Olsson och Khemiri i ett inlägg lite längre ned här på sidan och hon beskriver det så väl så att det känns som att jag återupplever kvällen via hennes text. Jag håller med Mia Kim om att Karin Olsson gör en en harmonisk och djupgående intervju. Olsson verkar genuint intresserad av det Khemiri pratar om, hon stressar inte fram något utan låter Khemiri spinna vidare efter hennes frågor vilket leder till intressanta sidospår och små historier som rymmer reflektion kring såväl gruppmentalitet, normer, obekväma rum, mötet mellan scenen och publiken, den svårfångade sanningen, ordens kraft, ensamhet och gemenskap. Olsson ställer intressanta frågor och mycket kretsar, precis som Mia K beskriver, kring litteratur, identitet och språk men samtalet kommer också in på det mer personliga planet. Olsson säger att hon upplevt att fadersgestalter ofta är närvarande i Khemiris texter och hon har märkt att han gärna pratar om sin egen pappa i intervjuer men däremot har hon undrat lite över mammafiguren, vem är Khemiris mamma? Frågan följs utav en kort tystnad. Flera gånger under kvällen har Khemiri tvekat en liten stund innan han svarar, det bidrar till upplevelsen av att han tänker och tänker efter ordentligt innan han säger något. ”Min mamma…”, börjar han trevande. ”Vi är väldigt nära. Hon är grunden till allt.” Han minns hur han tidigt upplevde att mamman pratade med honom som om han vore smart, fastän han var så liten. Han berättar att det fanns flera språk i hemmet, man gick in och ut i språken och han minns att han tyckte att mamma blommade ut mest när hon pratade franska.

Olsson säger att i slutet av en intervju, när man känner att publiken börjar vrida sig i stolarna, då är det dags för de pinsamma frågorna. Hon frågar hur han ser på framgången, hur han tror att den påverkat honom. Khemiri tänker efter en stund, sen säger han att trots all kärlek han fått idag så är det de negativa kommentarerna han kan citera. Han exemplifierar genom att referera till filmen La Haine (Medan vi faller). I filmen berättas historien om en man som faller ned från ett höghus och hela tiden upprepar ett mantra för sig själv medan han faller: ”Hittills har det gått bra, hittills har det gått bra.” Det är ungefär så Khemiri ser på sin framgång. Det positiva med framgången, menar han, är att den också ger en möjlighet till att misslyckas. ”Det är viktigt att våga försöka våga”.

Khemiri har tidigare under samtalet nämnt P.O. Enquist  som en litterär favorit och Olsson menar att hon kan se många paralleller mellan de två författarskapen men att de skiljer sig åt på en punkt, nämligen valet av plats för fiktionen. ”Du beskriver det mångkulturella, urbana Stockholm”, säger hon. ”Hur viktig är platsen?” Khemiri svarar att det mesta han skrivit utspelat sig i området kring Zinkensdamm och Hornstull, den del av Stockholm som han känner till väldigt väl. ”Det är mina kvarter. Staden är mitt litterära universum”, säger han. ”Det är därför Reva är så vidrigt, för att man dödar stadens blodomlopp när man stänger tunnlarna.”

Kvällen avrundas med att Khemiri läser den sista delen av brevet till Beatrice Ask. Orden väller fram igen, nu ännu mer direkt. Han läser med emfas den sista raden: ”Du kan gå nu.”

På torsdagsmorgonen, dagen efter Khemiris besök på Kulturhuset, bemöter Beatrice Ask Khemiris text i en intervju på SVT. Onsdagens offentliga samtal, det kollektiva behovet att diskutera, att lyssna och förstå, att slita av ögonbindeln och ta människors berättelser och erfarenheter på allvar, det är inget som verkat påverka justitieministern. Hon hävdar fortfarande bestämt att polisen följer ett regelverk, vilket innebär att man inte kontrollerar människor bara för att de har mörkt hår. När programledaren säger att det ändå sker, att väldigt många har blivit stoppade av den anledningen så vill hon inte diskutera vidare utan säger istället ”Jag vet inte om det är väldigt många.” När programledaren säger att många människor upplever ett obehag när de ser polisen så svarar Ask bara att ”Såhär har det varit länge, det är därför vi behöver fler poliser som arbetar synligt.” Programledaren ställer den självklara följdfrågan; ”Har det varit såhär länge? Vad har du gjort åt det?” Ask tycker att hon har gjort mycket, det finns fler poliser i yttre tjänst, det har öppnats fler poliskontor i förorterna, polisen arbetar närmare ungdomarna. Justitieministerns lösning på tillitsproblematiken är alltså fler poliser. 

Khemiri uttrycker i sin text en önskan om att under ett dygn byta skinn och erfarenheter med Beatrice Ask. Jag tror att hennes verklighetsförankring även skulle stärkas av att byta bostadsområde och erfarenheter med någon av dessa ungdomar, i någon av dessa förorter som hon talar om i så sväva ordalag. Det finns mycket som behövs i förorterna men fler poliser borde ligga ganska lågt i prioriteringsordningen. Poliser finns det redan gott om. Även om jag inte alls i samma utsträckning som killarna i det område jag växte upp i utsattes för kontroller och trakasserier så var de närgångna konstaplarna i Rinkeby en lika naturlig del av utsikten som de förfallna lekplatserna. Under min uppväxt såg jag hur samhället tog bort sin hand, steg för steg försköts periferin från centrum. Vårdcentralen stängde, arbetsförmedlingen, skolor, banker. Ju mer isolerat Rinkeby blev och ju mindre pengar det fanns över till invånarna i trakten, desto mer pengar verkade det finnas över till att satsa på polisens närvaro i området.

Rinkeby är långt ifrån den enda förort där samhället kompenserat avvecklingen av socialt skyddsnät med fler poliser. Ask menar att polisen under hennes tid börjat arbeta närmare ungdomarna. Jag undrar om hon är medveten om hur nära poliserna arbetar i den verklighet som är så långt ifrån Asks fraser om regelverk, gott bemötande och misstanke till brott innan kontroll. Misstanke till brott kan också motiveras olika beroende på ”personliga upplevelser.” Att åka bil till macken för att handla snacks, att sitta på en bänk på skolgården, att hänga på innegården, att ta en promenad på Järvafältet; aktiviteten är ovidkommande, att vara är att ifrågasättas. Mjukisbyxor väcker misstankar men å andra sidan kan det ju också verka suspekt om du piffat upp dig för mycket. Kör du en risig Toyota kan det finnas skäl till misstanke och kör du en silvrig Merca som blänker lite för starkt så finns det ju en möjlighet att du döljer någonting. Det spelar ingen roll om du inte finns med i något register eller att du förklarat anledningen till din promenad eller biltur så många gånger att konstapeln borde känna igen dig vid det här laget. För det gör han eller hon förmodligen inte. Att sedan barnsben behöva förklara sina förehavanden för vuxna i uniformer påverkar givetvis självbilden och bidrar till upplevelsen av utanförskap i senare ålder. Jag förstod tidigt att det faktum att jag var tjej och dessutom blåögd gav mig fördelar, påverkade bemötandet. Sannolikheten att stoppas och ifrågasättas är mindre om det sitter en tjej i bilen, och vem vill inte sitta i framsätet? På kvällspromenaden kunde jag ta en väns hand, en vän som var större och starkare, för när jag tog hans hand blev vi ett förälskat par, mindre intressanta i de dåligt maskerade civilarnas blickar.

Jag kan svälja alla Var kommer du ifrån egentligen och Vad äter ni i Rumänien, trots att jag är född och uppvuxen här och har varit fler gånger i Frankrike än i Rumänien. I mötet med andra människor kan jag föra en dialog. Jag kan förstå, förklara, diskutera, höja rösten, bli ledsen eller försöka förklara igen. Det är svårare att föra en dialog med en bricka, med en uniform. Speciellt om du är en fjortonårig kille som är ute och promenerar med en kompis på Järvafältet och allt plötsligt blir flackande blåljus, när du jagas ikapp av polishundar som sliter av bitar av din kropp. När misstaget uppdagas, förväxling av signalementet, det var något om en luvtröja, ja då är det för sent. Märkena finns kvar i stygnen på armen men framförallt i erfarenheten, en insikt om den verklighet som kommer närmare. Jag önskar att någon av de poliser som arbetar i motvind, som faktiskt vill och kämpar för att etablera en tillit till ungdomar kunde informera justitieministern om hur nära vissa av kollegorna arbetar, kunde berätta om varför vissa barn och ungdomar växer upp med en tilltagande oro och misstanke gentemot myndigheterna.

Khemiris text är viktig för att den talar rakt till läsaren och belyser problem i samhället som politikerna så ogärna diskuterar. Ask hade möjligheten att avvika från politikerstumheten. Hon kunde ha uttryckt den tanke som så många andra, som inte heller delat Khemiris hud eller erfarenheter gav uttryck för under onsdagen: Jag visste inte att det var såhär illa men jag tror dig och jag vill att det ska förändras. Istället fortsätter hon att förvägra människor deras berättelser och erfarenheter, blunda för verkligheten och skicka ut fler poliser. Samtidigt leker opinionen kurragömma och migrationsministern busar vidare. Så i väntan på att politikerna kommer ikapp och ansluter sig till den diskussion, den längtan efter ett Sverige utan homofobi, sexism och rasism som uppstod i det offentliga samtalet efter Khemiris text, så växer tilliten till litteraturens och den enskilda människans kraft att påverka.

/ Maria Monciu

Göran Rosenberg möter Lizzie Doron

Internationell författarscen. Hörsalen, 14 november.

Det var en av de sista och en av de få riktigt varma sommardagarna det här året. Jag lade mig tillrätta på en brygga vid Lilla Essingen och öppnade Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget.  Några sidor in i boken tystnade måsarna, vågornas kluckande under bryggan, de badande barnen, jag förflyttades bort till Tel Aviv, till den lilla flickan Elisabeths historia om uppväxten med en traumatisera mamma, en av överlevarna från förintelsen. Jag släppte inte boken förutom för några enstaka cigg- och kaffepauser, berättelsen grep tag, tvingade mig kvar på bryggan till den sista sidan, det var första gången jag läste en skildring om livet efter det ofattbara, en berättelse som också ger den överlevandes barns perspektiv.  Romanen är en sådan som helt lyckas flytta en i tid och rum, och även om Akademibokhandeln tagit patent på och nästintill tagit udden av den gamla sanningen ”Att läsa är att resa”, så är det just vad böckerna publicerade på Weyler förlag ständigt lyckas med. Det här är ännu ett tillskott till förlagets viktiga gärning att publicera högkvalitativ litteratur, berättelser som ökar medvetandet om alla de platser och historier som annars riskerar att drunkna i de bestsäljande massrepriserna av mordutredningar i sömniga byhålor.

Den där sommardagen känns avlägsen nu, det är bara läsminnet som lever kvar, redan då längtade jag efter denna kväll, inte för att Stockholm idag glömt både bryggor, solbrända knäskålar och träbåtsutsikt, utan för att Lizzie Doron besöker Kulturhuset och Internationell författarscen. Förväntningarna på samtalet är skyhöga, inte sedan Cărtărescus besök på Internationell författarscen har jag varit så övertygad redan innan samtalet om att det kommer att bli en speciell kväll, att det är en stor författare som besöker vårt regnpiskade Stockholm.

Lizzie Doron har knappt hunnit sätta sig tillrätta bredvid kvällens intervjuare Göran Rosenberg förrän hon börjar regissera samtalet. Det är för mörkt tycker hon, hon vill se publiken i ljus, hennes önskan blir snabbt beviljad, belysningen ändras och Doron vinkar glatt till bekanta i publiken. Göran Rosenberg förklarar att han precis innan berättat för Doron att de gått i samma skola, att han bott i området som hon skildrar i boken och att han känner flera av karaktärerna. Fast nu ska vi inte prata mer om mig, säger Rosenberg men Doron avbryter och säger att det kan bli svårt, när två judar möts så vill båda bara tala om sig själva. Publiken skrattar högt, Rosenberg ler men kommer inte av sig, han verkar förberedd på att Doron kommer att styra det här samtalet.

Rosenberg berättar att Lizzie Doron har skrivit sex böcker, varav två är översatta till svenska, Varför kom du inte före kriget och den senast publicerade i Sverige, Min mors tystnad. Sex böcker, säger Doron, det var planerat, en miljon för varje bok, och publiken skrattar högt, Doron lever den smarta humorn som återfinns i hennes prosa, hon missar ingen chans att använda humorn för att avväpna när frågorna rör tyngre ämnen. När Rosenberg ställer frågor om Min mors tystnad och sökandet efter en frånvarande pappa säger hon konstaterande att hon antar att vi nu befinner oss i ”the serious part of the evening”. Men hon berättar gärna, hon säger själv att hon framförallt är en historieberättare och inte en författare, och hon lyckas precis som i sin prosa på ett enkelt och direkt sätt fängsla mig i de snåriga historierna om barndomen med den speciella mamman, hon som vägrade berätta om det förflutna, hon som inte berättade varför fadern försvunnit. Doron förflyttar oss till sin barndom, hon minns hur hon ville vara ett normalt barn, vilket inte var helt enkelt då mamman var känd i kvarteret för sitt speciella beteende. 

I Varför kom du inte före kriget heter mamman Helena, här skildras de olika händelserna som Doron omtalar ikväll, om bjudningarna mamman höll i hemmet för överlevande kvinnor som bakom stängda dörrar får ge utlopp för sorgen, hatet och svordomarna, en form av samtalsterapi utan censur där det förgångna återupplevs. Hon berättar om hur modern vägrade släcka ljuset på nätterna, hur hon blev nattmänniskan som läste högt ur tysk litteratur inpå småtimmarna, trots att det tyska språket var förbjudet i Israel på den tiden. Dorons liv var uppdelat i dagslivet och nattklubben, som hon uttrycker det. På nätterna var mamman den galna kvinnan men på morgonen satte hon på sig sköterskekostymen, mamman var en välkänd sköterska i kvarteret och när kostymen kom på startade dagslivet och Dorons tillit till att mamman hade en normal sida återupprättades. Doron menar att eftersom mamman i många avseenden var avfjärmad från verkligheten så kunde närvaron till pappan kännas starkare, trots att han fysiskt inte alls var där. Doron berättar hur hon först som vuxen fick reda på att hennes pappa överlevt förintelsen men på grund av sjukdom lagts in på sjukhus. Mamman ville inte att han skulle träffa dottern på grund av smittorisken, hon vill stänga det kapitlet för dottern. Resultatet blev ett ständigt sökande efter pappan, som hon senare får reda på flera gånger varit i kvarteret, i hennes närhet, någon som hon kanske träffat på utan att vara medveten om att det är han. Hennes mamma visste, hennes vänner i kvarteret, men för henne förblev det en hemlighet och pappan en okänd fantasifigur. Om denna historia berättar hon i romanen Min mors tystnad.

Lizzie Doron är verkligen en historieberättare, jag märker att jag slutat anteckna för länge sedan, trots att jag i vanliga fall är en nitisk antecknare, hennes berättelser går rakt in och kräver inga minnesanteckningar. Rosenberg frågar hur historierna växer fram, hur starka barndomsminnena är. Doron svarar att hon har ett bra minne. Att hon var ensambarn, att så mycket handlade om att övervaka mamman, att mamman valde döden när Doron ville se livet bidrog till att hon betraktade, iakttog, lade varje detalj på minnet, vilket gör att minnena känns väldigt tydliga nu, hon beskriver bara det som hon registrerade i sitt medvetande under uppväxten. Doron betonar dock att hennes historia är präglad av luckor och tystnad, av mammans motvilja till att gräva i det förflutna och att hennes skrivande kan liknas vid ett pussel där hon försöker foga ihop verkligheten med hjälp av pusselbitar som hon ibland får fantisera in.

Samtalet kommer in på det kvarter där Doron växte upp, ett polskt kvarter där överlevare med olika bakgrund samlades, där olika språk talades, ett kvarter som formade ett slags ghetto. Rosenberg frågar hur relationen till Israel såg ut för de som levde i dessa kvarter. Doron berättar att hon upplevde det som att hon inte levde i Israel, barnen skapade ett eget språk, en blandning av olika diasporaspråk, överlevarna levde kvar med de såriga minnena som avskilde sig från den israeliska stoltheten. Hon menar att det var en brokig samling människor, alla med sina egenheter, alla mer eller mindre galna, eller närmare bestämt i ett tillstånd av posttraumatisk stress. Hon berättar om kluvenheten, att hon önskade leva och vara en del av Israel men att det var svårt när de vuxna levde kvar i det förgångna. Hon berättar om hur föräldrarna följde med sina barn till skolan varje dag och satt med på lektionerna, hur den israeliska lärarinnan till slut var tvungen att förbjuda föräldrarna att följa med in, och hur föräldrarna då kunde stå utanför fönstret för att försäkra sig om att barnen var i trygghet. Hennes mamma var en av de sista som gick med på att sluta övervaka barnen i skolan. Doron säger att hon nu, i vuxen ålder, när hennes egna vänner dör i stridigheter kan förstå överlevargenerationen.

Samtalet kommer naturligt in på dagens situation i Israel, Doron säger att hon jämför förintelsetraumat och krigstraumat i Min mors tystnad, att traumat är pågående och oavslutat i Israel, landet är befolkat av människor som av naturliga skäl är paranoida, förintelsetraumat lever kvar i ständigt nya upplevda hot om omvärldens förföljelse. Rosenberg lyfter fram hur en av karaktären i Min mors tystnad blir helt besatt av jakten efter att hitta släktingar som överlevt och Doron säger att hon själv länge avhöll sig från det men att när hon väl började söka på nätet också blev indragen i denna besatthet. Pandoras ask öppnades, behovet att få den riktiga historien, och inte den man fått återberättad i fragmentiserad form av grannarna. Sökandet leder dock in på villospår och när hon tror att hon funnit en okänd bror ringer hon upp och blir utskälld av en tysk man som fått upprepade samtal av släktingssökare, då inser hon att hon måste sluta, hon väljer att fylla i luckorna genom att skriva istället. Hon är lycklig över att nå så många läsare att dela berättelserna med. Jag förstår priset av rasism, hat och krig, säger Doron och anspänningen känns i hörsalen, hur den kvicka tonen inte längre får plats här, hon har ett syfte med sina berättelser, att förklara hur människan, hur individen påverkas av kriget.

Rosenberg förklarar att Doron var en av de första att skriva om den andra generationen, han undrar hur hennes böcker mottogs i Israel. Hon berättar om hur människor kom hem till henne och knackade på dörren för att berätta sina historier, hur folk försökte bevisa släktbanden till henne, hemmet blev ett tillhåll för det förflutna. Hennes make, som är israel och inte har en personlig relation till förintelsen hade svårt att ta in denna ström av människor som dök upp. En dag när han kommer hem sitter det ett tjugotal personer i vardagsrummet och han säger att nu får det vara nog, nu får ni lämna henne ifred.

Det är inte helt lätt att återge kvällens samtal, Dorons intensiva växelspel mellan uppdraget att berätta om de svåra historierna, hennes intelligenta och träffande svar på Rosenbergs frågor, hur hon avbryter när hon känner för det och skämtar om Rosenbergs första förälskelse så att en svag rodnad kan anas, hennes svarta humor. Rosenberg är väl förberedd, Doron säger vid flera tillfällen att hon tycker om att prata, och Rosenberg tillåter henne göra det, det märks att han är lika mån som publiken om att följa varje detalj i hennes berättelse.  Det är en högst levande och engagerande författare som lotsar oss genom kvällen. När Ingemar Fasth avslutar med att säga att denna kväll var en av säsongens höjdpunkter är jag mer än beredd att hålla med. Förhoppningsvis kommer programmet snart upp på Kulturhuset play så fler får chansen att stifta bekantskap med denna stora författarinna, än viktigare är att alla måste läsa Lizzie Doron, nu vet ni vad ni ska sätta högst på önskelistan så här i annalkande juletider.

/ Maria Monciu

Linn Ullmann – en författare att lyssna till

Internationell författarscen, torsdagen den 25 oktober. Linn Ullmann i samtal med Helena von Zweigbergk.

Klockan är fem i sju och trots att jag flera gånger vänder mig om för att se om fler ska ansluta så verkar det inte bli mer än halvtomt, eller låt gå, halvfullt i hörsalen. Linn Ullmanns senaste roman ”Det dyrbara” har nyligen gått som sommarföljetong i Svenska Dagbladet, hon har dykt upp i en och annan tv-soffa och romanen har rosats i pressen. Jag blir en smula konfunderad över det faktum att intresset verkar halvljumt om man räknar antalet besökare denna kväll. Bryderierna avbryts av att Ingemar Fasth startar igång kvällen med en presentation av kvällens författare. Han beskriver Linn Ullmann som en uppfordrande författare som kräver koncentration och tystnad, en författare som kräver sin läsare. Tacken, för läsaren kommer i de oförglömliga bilderna som lever kvar efter läsningen.

Linn Ullmann och Helena von Zweigbergk äntrar scenen och Zweigbergk fortsätter introduktionen med en presentation av romanen ”Det dyrbara”. Hon sammanfattar snabbt handlingen och ger en kort beskrivning av intrigen och huvudkaraktärerna, hon säger att ”Det dyrbara” är en familjekrönika som också leker med kriminalgenren. Ullmann menar att den leker med många genrer, inte endast kriminalgenren, att den också blinkar mot musiken och filmen. Zweigbergk fortsätter med att beskriva huvudpersonernas kärleksrelation som ett äktenskap i sönderfall, Ullman vill hellre beskriva det som en berättelse om kärlek, fastän den här handlar om kärleken medan den håller på, inte i början, i förälskelsen. Zweigbergk frågar om ett förhållande med tiden skapar en tystnad, ett avstånd och Ullmann svarar att hon inte vet, att det inte finns några svar och att hon i allmänhet vill vara försiktig med att förklara sina romanpersoner. 

Hon menar att det i romanen finns ett ständigt försök till kärlek, med betoning på försök. Karaktärerna ställer sig frågor som: När började vår berättelse? Vem är jag i berättelsen? Zweigbergk säger att i början av en relation ser man varandra på ett sätt som kanske förändras, vad är det som händer sen? Ullman tvekar. ”Jag vet inte…” Hon ändrar kurs och pratar mer specifikt om sin roman igen, hennes avsikt att skriva en berättelse som skildrar uppvaknandet, den där stunden på morgonen när man vaknar upp och tänker att såhär är det. De fortsätter att prata om relationen mellan karaktärerna Siri och Jon, Zweigbergk tar upp att de väljer knepiga sätt att nå varandra i romanen, hon lyfter fram hur Jon skriver brev till sin älskarinna fastän han vet att frun kommer läsa dem. Jo, säger Ullmann, men det är en kärlekshandling, han skriver för att han vet att Siri ska läsa.

Samtalet fortsätter kring olika aspekter av kärleken, Zweigbergk frågar Ullmann om kärleken, hur gör man? Linn Ullmann säger återigen bestämt att det vet hon inte. Hon menar att hon inte har några svar, att det är just det som är intressant med att skriva om kärlek, att det inte finns några svar.

Det är nog inte helt lätt att intervjua Ullmann, när hon inte vill svara på mer allmänna frågor om livet och kärleken så är det hon som ändrar riktning och återgår till den roman hon är här för att prata om. Zweigbergks frågor kring romanen börjar oftast med någon egen synpunkt eller tolkning och Ullmann är inte den som håller med, det är det som är nerven i det här samtalet. Ullmann hävdar att hon inte vill förklara sina romankaraktärer, ändå verkar hon ganska bestämd över vad romanen handlar om, vilka karaktärerna är och hon missar inte någon chans att får fram sin intention. Det blir lite av en dragkamp mellan de två samtalande, en intressant sådan, en mänsklig dialog, där svaren inte alltid är ett svar på frågorna, där Zweigbergk kan försöka återkomma till sin linje medan Ullmann drar åt andra håll.

Som när Zweigbergk menar att det är så mycket psykologiserande idag, att alla har sett Dr. Phil, hon är på väg att ställa en fråga om detta när Ullmann avbryter med att säga att Dr. Phil hör hemma någonstans i Dantes sjunde krets. Jag skrattar högt och många med mig i publiken, det är sådana yttringar som gör att man inte kan annat än tycka om Ullmann. ”Varför då?”, undrar Zweigbergk och Ullmann förklarar att Dr. Phil är just motsatsen till konsten, han är en av dem som vill ge svar, fastän inga svar är givna, att det är sådant som bara bidrar till att göra människan mindre än vad hon är.

Zweigbergk undrar om man riskerar att förlora något i allt detta psykologiserande och nu tvekar Ullmann inför frågan igen, damen bredvid mig säger lite för högt, så att vi som sitter runtomkring hör ”Vilka svåra frågor!” Hennes sällskap nickar instämmande. Ullmann hanterar denna fråga som de andra, hon säger att människan är mystisk, att det är omöjligt att helt tränga in i det mänskliga sinnet. Därför, menar hon, är det så givande att läsa, att lyssna på musik och att se film, allt detta som bekräftar det stora mysteriet.

Samtalet fortsätter med att svänga fram och tillbaka mellan romanen och de stora frågorna om kärleken och konsten, för att avkrokas i sidospår som hundar, facebook, Håkan Juholt och Skavlan. Det är som mest intressant när Ullmann tillåts att prata om just skrivandet. Hon pratar om skrivkramp, huvudkaraktären Jon dras med en svår sådan och Ullmann säger att lite skrivkramp är nödvändigt, det är trots allt saker som ska genomborras i skrivandet som föder ett motstånd men det är viktigt att skrivkrampen inte ska förlama. Kreativitet och skrivkramp i kombination väcker en demonisk kraft som kan leda till att man försöker laga sig berättelser i livet istället. Man hittar annat att sysselsätta sig med, som att sysselsätta sig med heminredning, allt för att inte skriva på sin bok. På så sätt hör otroheten  ihop med skrivkrampen för Jon, det är också en strategi att skapa sig berättelser i livet, istället för i skrivandet.

Zweigbergk säger att Ullmann verkar ha en barsk inställning till yrket, att hon inte verkar vara den som väntar på inspiration. Inspirationen, säger Ullmann, den hör hemma med Dr. Phil och de andra i Dantes helvete. Det enda som kan inträffa är något som kan kallas för nåd. Att tänka att skrivandet är något som ska ske vid en viss tidpunkt, det är bara skit, säger hon. Författare tillhör den yrkesgrupp som har flest ursäkter och förklaringar till varför man inte ska arbeta. Det är lätt att hitta skuggverksamheter till skrivandet. När Ullmann pratar om skrivandet verkar allt så självklart, hon har ett nyktert och klokt sätt att formulera sina tankar kring sitt arbete. Det är just sådant som man som skribent vill få med sig från ett författarsamtal, känslan av att den enda som kan stoppa ens eget skrivande är en själv, det är viktigt att påminnas om det. Hennes självklara inställning till skrivandet som en del av vardagen är inspirerande, det är inte svårare än att sätta sig ned och skriva. Sluta med ursäkterna!

När samtalet kommer bort från skrivandet, och litteraturen, när Zweigbergk frågar vilken relation Ullmann har till nätet, twittrar du, har du facebook, spelar du Wordfeud, ja då suckar jag lite, varför är det intressant? Men även sådana frågor har sin plats, Ullmann lyckas vända det till att handla om skrivande igen. Hon säger att hon har en kluven inställning till facebook och nätet. Hennes man, som gått ur facebook ska ha sagt att ”It looks like freedom but it feels like death. ”Jag antecknar mannens citat vid alla klokheter som Ullmann yttrat under samtalets gång. Hon säger att hon måste skriva på en icke- tillkopplad maskin, hon berättar, ackompanjerad av publikens skratt om hur hon och hennes man gömmer mobiler och modem för varandra, för att det ska bli helt tyst. Ullman attityd till nätet är uppfriskande i en samtid där nätet blivit religion. Hon menar att nätet är döden för skrivprocessen men att det givetvis har sin funktion för researcharbetet.

Samtalets avslutande del hamnar på ett mer personligt plan, där de båda författarna pratar om hur skrivandet kan påverka ens närmaste, om hur skrivandet kan isolera en från omvärlden. Ullmann menar att den goda litteraturen ändå bör förhålla sig till omvärlden, till människan. De pratar om huruvida familjekulturen kan sägas påverka ens skrivande och Ullmann beskriver hur hon ser familjen som ett miniatyrsamhälle med sina egna lagar, sina egna krig, sitt eget språk, vilket ju självklart präglar ens skrivande. Ullmann beskriver människorna i sin uppväxt, föräldrarna som sagofigurer, svajande mellan den fiktiva och den verkliga världen, och sådana som mormodern, sådana som stod stilla, som inte svajade.

Samtalet avrundas med att Zweigbergk undrar hur Ullmann ser på kärleken, är den ett tveeggat svärd? Ullman undrar om det är sista frågan. Ja, det är sista frågan. Ja, det är klart att kärleken är tveeggad, avsluta hon. Kärleken är kärv och den är rå.

/Maria Monciu

Malin Ullgren möter Rosa Liksom

Hörsalen, Kulturhuset, onsdag 10 oktober kl. 19

Det är en mörk och ruskig höstkväll, jag går med snabba steg genom Stockholmsregnet på väg mot Kulturhuset och kvällens samtal med Rosa Liksom. Jag funderar på namnet – Rosa Liksom – det är något med namnet som bygger upp en mystisk förväntning inför det stundande samtalet. Jag har inte läst författarinnan än, jag har inte ens kollat upp vem hon är, det enda jag har att tillgå än så länge är det där namnet.

Inne i Hörsalen är det varmt, den svaga belysningen och de två tomma stolarna framför bänkraderna håller kvar kvällen i dess sävliga och intima stämning av nordiskt mörker. Det är inte fullsatt, publiken pratar lågmält med varandra när det välbekanta rytmiska ljudet av dunkande räls sätter igång från högtalarna och Ingemar Fasth presenterar kvällens gäst. Han berättar att Rosa Liksom vunnit Finlandiapriset 2011 med romanen ”Kupé nr. 6″, han säger att han tycker om boken så mycket att han ska göra något så ovanligt som att kyssa boken. Han kysser omslaget till romanen och från den första raden bubblar ett högt skratt fram som liksom väcker kvällen ur sin sömnighet. Det är Rosa Liksom som skrattar högt och hjärtligt, hon välkomnas fram till scenen tillsammans med Malin Ullgren.

Så sätter samtalet igång, Liksom säger att hon tycker om Sverige och det svenska folket och Ullgren undrar hur det går ihop med hennes starka dragning till det ryska. Balansen är viktig, menar Liksom, Öst och Väst fungerar bättre ihop än vi tror. Ullgren undrar vad det betyder för Rosa Liksom, att böckerna översatts till så många språk. Liksom är lycklig över det, hon har bott i många länder, hon har fått vänner på olika platser och det är något särskilt, säger hon, att ge sin egen bok till en vän på vännens modersmål. Och så skrattar hon högt igen, det där medryckande skrattet som kommer att följa oss under kvällen. Det är något särskilt med Rosa Liksom tänker jag, hon skrattar när man inte förväntar sig det, det är som om hon själv bestämmer över vad som är komiskt, eller att det där skrattet har med hennes kroppsspråk, hennes sätt att göra. Ullgren undrar om Liksom märkt av utifall boken blir läst annorlunda i olika länder, och då kommer Liksom in på humorn, att det verkar som om finnarna ser den som rolig, att de ser en svart humor, medan fransmännen exempelvis läser romanen väldigt allvarligt.

Romanen ”Kupé nr 6″ följer en ung flicka som tar transibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator. På tåget möter hon en rysk man, och mötet kan enligt Rosa läsas som mötet mellan väst och öst, eller mötet mellan Finland och Ryssland. Mannen som flickan möter berättar historier om sitt land och boken blir en beskrivning av Sovjet. Liksom lyfter fram en möjlig viktig skillnad i läsningen för en svensk respektive en finsk läsare. Finland har haft en traumatisk relation till Ryssland i och med andra världskriget. I Finland vill man helst inte läsa om Ryssland, folk är inte intresserade, medan hon tror att svenskarna inte hyser samma motvilja mot det ryska.

Var kom då idén till romanen ifrån? Liksom berättar att hon själv, precis som flickan i romanen, studerade i Moskva i tjugoårsåldern. 1986 gjorde hon en liknande resa, då hon träffade en man som på många sätt fungerat som inspiration för den fiktive mannen i romanen. Ullgren frågar hur det kommer sig att det tagit så många år, från det att idén föddes till att den nu faktiskt skrivits ner. Liksom berättar att hon har haft så många andra projekt som kommit i vägen, men att hon bestämde sig för att skriva den här historien när hennes dotter frågade henne vad Sovjetunionen var. Hon ville skriva den här romanen för sin dotter, för att hon skulle få en bild av Sovjet. Ullgren frågar vad det var som drog till Sovjet. Liksom menar att hon var kritisk till den västerländska konsumtionen, att hon upplevde Moskva som en plats med färre valmöjligheter, hon gillade att slippa välja mellan tjugo sorters tandkräm. Man behövde inte så mycket pengar för att bo där, som student. För henne handlade tiden i Moskva om konst, om fest och att leva studentliv, och hon saknade inte väst. Hon betonar att hon vill lyfta fram de goda sidorna av Moskva, hennes erfarenheter, men att hon självklart var medveten om de problem som fanns, och som fortfarande finns idag i Ryssland, där hon anser att miljön är ett huvudproblem. Liksom menar att Ryssland inte förändrats så mycket, situationen i Ryssland har alltid varit komplicerad och är det fortfarande. Däremot måste man skilja folket från politiken. Även om politiken är värdelös så fortsätter folket att leva på sitt sätt, skilt från politiken.

Ullgren ställer bra frågor om hur Liksom tänkt kring karaktärsbygge, miljöval och det sinnliga sättet att beskriva. Det är intressant att lyssna till samtalet som trots förberedda frågor inte känns forcerat, som låter en tanke fördjupas och utvecklas till nästa tanke, det är två människor som är intresserade av det skrivna ordet som samtalar och vi i publiken kan luta oss tillbaka och följa med i turerna kring huvudkaraktärernas relation, styrkan i att placera ett drama inom ett slutet rum där karaktärerna tvingas till konfrontation, resans möjlighet att öppna upp för dialog mellan främmande människor. De pratar om intertextuella spår, hur Liksom skriver in den klassiska ryska litteraturen i sin roman, själva titeln är en anspelning på Tjechovs ”Paviljong nr. 6″. Hur viktig är Tjechov, hur mycket har den ryska litteraturen betytt? undrar Ullgren. Liksom tittar ut mot publiken och säger inkluderande att hon tror att alla som sitter här tycker om Tjechov. Hon säger att rysk litteratur precis som rysk politik är en hobby för henne, hon läser gärna moderna ryska författare precis som hon ivrigt slukat de ryska klassikerna. Det är lätt för henne som finska att känna igen sig i det ryska, de har melankolin gemensamt. Svenskarna är inte så melankolika, säger Liksom och några i publiken skrattar, en kvinna protesterar, som för sig själv, att jo visst är vi melankoliska också.

Det här sättet att kommentera rakt ut är typiskt för kvällen, det känns som om vi i publiken är en del av samtalet, det muttras och kommenteras och nickas igenkännande. Längst fram sitter en herre som fyller i när Liksom har svårt att hitta rätt ord på svenska, det bara sker helt okommenterat. Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt. Frågorna hon slänger ut mot oss, hur hon tittar publiken i ögonen, något som också underlättas av ljussättningen, mjukt upplyst, inte helt mörkt så att publiken försvinner i ett svart hål, vi sitter nära, de stolar som brukar vara framställda några rader framför har tagits bort. Det är också tack vare Ullgrens sätt att låta Liksom sväva ut och svara som hon vill, hänga på när Liksom svänger samtalet år ett annat håll. Det verkar finnas ett genuint intresse här, att rota i språket, i författarvisionen, i arbetsprocessen. Det är intressant att höra hur Liksom arbetar när hon skriver, att hon gör det väldigt intuitivt, att hon inte brukar ha förloppet helt planerat och klart framför sig, utan låter texten leda framåt. Första utkastet till ”Kupé nr. 6″ bestod till en början av femtio sidor, sen började hon fylla i delarna, vilket gjorde att sidorna kom att uppgå till trehundrafemtio, för att sedan bearbetas till hundrasextio sidor.

Samtalet är fängslande, man vill inte avbryta den här resan än, men Ullgren avrundar och Rosa Liksom får avsluta på sitt finurliga sätt med ett ”Jaha, är vi färdiga nu?”. Jag dröjer mig kvar i foajén, köper romanen, träffar på min gamla lärare, det känns fint att kunna fortsätta prata lite mer om Rosa Liksom. Jag lägger försiktigt, respektfullt ned romanen i väskan och promenerar hem med huvudet fullt av tankar, något långsammare, trots det tilltagande regnet.

”Kupé nr. 6″ är precis så som jag hoppats att den ska vara. Det är en resa, läsaren stiger på med flickan i Moskva och förflyttas bakåt i tiden, till den där kupén, jag tränger mig mellan flickan och mannen, känner smaken av blinierna, betraktar flickan och mannen, följer flickans blick mot fönstret, mot det oändliga landskapet som hela tiden finns där utanför. Språket är precis som Ullgren beskriver det, sinnligt. Resan som drivkraft för berättelsen fungerar effektivt för att förflytta mig som läsare från Stockholmsnatten, till den ryska, hela tiden ackompanjerad av det där rytmiska dunkandet, tåget som rusar fram, stannar upp, hämtar upp erfarenheter från de olika platserna, visslan som tar oss tillbaka till det trånga tåget, som mullrar framåt, hela tiden framåt mot det gemensamma målet för flickan, mannen, och läsaren.

/Maria Monciu

”Natten ilar genom mörkret och det dagas, en oeftergivlig kö till toans helgedom, torrtvätt mitt i stanken av piss, hostningar, skam, förlägna miner, skuggor från ångande teglas i fönstren, stora flak av kubanskt socker, papperslätta aluminiumskedar, mörkt bröd, Viola-smältost, tomatklyftor och lök, skrovet av en stekt kyckling, en burk pepparrot, hårdkokta ägg, saltgurka, en burk majonnäs, fiskkonserver och moldaviska burkärter. Skumrasket flyr och blir en ny dag, snön stiger upp från marken längs trädens stammar, topparnas tystnad tynar, en hök sitter på höften av ett turkosfärgat moln och betraktar tåget som krälar likt en mask. ” ( Rosa Liksom, ”Kupé nr. 6″, s. 31)

Roma festival- 500 år i Sverige

Idag, den 29 september 2012 är det på dagen 500 år sedan den första romska närvaron i Sverige nedtecknandes. Roma Festival uppmärksammar detta jubileum med ett stort program med musik, dans, film och samtal. Festivalen är ett samarbete mellan Re:Orient, Sveriges Internationella Roma Film Festival, Stadsmuseet och Kulturhuset.

Imorgon, söndagen den 30 november har du chansen att delta i jubileumet på Kulturhuset.

12:00, Foajé 3, våning 3: De bortglömda sidorna av Katarina Taikon. Lawen Mohtadi, författare till biografin om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri, i samtal med Rosa Taikon.

13:00, Foajé 3, våning 3: Romernas situation i Sverige. Mikael Olsson från Sveriges Radio, i samtal med Thomas Hammarberg och Birgitta Ohlsson.

15:00, Foajé 3, våning 3: Hilja Grönfors trio. Sånger på finska och romani. Efter konserten visas en dokumentär om Hilja Grönfors kl. 16.30, i Studio 3, våning 3.

Fri entré till hela programmet på Kulturhuset

Caitlin Moran. Om konsten att vara besökare, läsare, tonåring, kvinna och människa

 

Caitlin Moran gästar Internationell författarscen, 29 Augusti.

Jag hade inga idolposters hemma i tonårsrummet, och vi hade ingen TV, så jag hängde inte riktigt med i MTV-guidningen till de popstjärnor man skulle dyrka. Däremot odlade jag tidigt en besatthet för Författaren. I min värld fanns det inget annat mål möjligt än att en dag ha sin bild längst bak i den där stora romanen som skulle förändra världen. Det var inte bara romanerna i sig, utan den där drömmen om att en gång få vara en del av det ouppnåeliga rummet där författarna vistades – en dröm som  inte alls skilde sig från min bästa väns dröm om att få  träffa Britney Spears.  På den tiden hade internet inte etablerats till vad det är idag men det fanns andra sätt att söka snudda vid gudarna och gudinnorna – intervjuerna i tidningarna, radioprogrammen, det frenetiska brevskrivandet (Tack Theodor Kallifatides, du var den enda som svarade – men det gjorde ingenting att ingen annan svarade, för du var mina idolers Zeus) – och självklart de där författarsamtalen som utannonserades i morgontidningen och fick allt annat än Akademibokhandeln en lördagmorgon att framstå som komplett oviktigt. Förväntningarna inför författarsamtalen var skyhöga – att få komma nära en människa som skrivit böcker som kunde förändra ens syn på livet, som skrev om sådant man kunde identifiera sig med eller om sådant man aldrig kommit i kontakt med utan den där boken.

Jag skriver i preteritum men egentligen har inte så mycket förändrats – jag prioriterar fortfarande bort det mesta till förmån för ett författarsamtal på det lokala biblioteket. Något som i viss mån ändå dämpats är förväntningarna – författarna lyckades sparka undan de där piedestalerna jag snickrat ihop åt dem. Ibland var de tysta och obekväma, ibland skrytsamma eller oseriösa och framtvingat roliga, de pratade om allt annat än det man ville få reda på eller alldeles för mycket om det man trodde man vill veta men tröttnade när man insåg att svaren var inrepeterade, samma som i intervjun i DN dagen innan. Den största besvikelsen var att de oftast inte ville prata om sina böcker – utan hellre om sina idoler, sina fritidsaktiviteter, pengabrist eller matlagning. Självklart var de ibland också roliga, inspirerande, intelligenta och ödmjuka. Jag började inse att författare är människor. Så har jag lagt mig till med en vana på sistone, i bekantskap med en ny författare – att jag hellre går på författarsamtal först, innan jag läst den där boken som alla pratar om. Böckerna blir då oftast en positiv överraskning – fiktionen är bättre än verkligheten, ingen rafflande nyhet kanske men en metod att tackla besvikelsen över att författarna inte är gudar – det är deras böcker som kan få oss att känna oss som gudar.

Jag är nyfiken på Caitlin Moran, jag har sett henne i ett kort klipp i Skavlan – jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns att hon var rolig och att hon pratade om feminism på ett otvunget sätt. Jag sätter mig tillrätta i Kulturhuset, musiken brukar användas som presentation till författarskapet, ikväll pumpas någon popmusik jag känner igen och inte kan lokalisera tills det där ”ppppokerface” kommer och jag inser att det är Lady Gaga. Trots min allergi mot dylik huvudvärksmusik så har jag inte missat att den där textraden är Gagas. Jag undrar om det är en hyllning till stjärnan med anledning av den stundande Stockholmsvistelsen eller om musiken på något sätt ska förankras till Moran.

Moran presenteras med blixtrar och dunder, volymen höjs och över scenen flimrar discoljus som skulle göra White Rooms nattklubbschef galen av avund. Publiken är i extas, så engagerade applåder har jag inte hört sedan Erica Jong var här och den då något äldre publiken ställde sig upp och skrek som frälsta pingstvänner. Moran tar det hela med ro, hon sitter avslappnat bakåtlutad i fåtöljen mittemot Jan Gradvall. Jag hör knappt Gradvalls första fråga förrän Moran är igång: hon pratar om twitter, om den föregående dagen i Helsingfors -finländarna har tydligen supit ned henne – hon är bakfull och trött säger hon, men hon känner sig som någon ur en Tv-serie som heter Game of Thrones. Hon övergår till Fifty Shades of Grey, som hon tycker är fruktansvärt dåligt skriven men som hon ändå försvarat i en recension, hon menar att boken öppnar upp för pornografi skriven för kvinnor. Så fortsätter samtalet in i porrens värld, Moran anser att det inte är porren det är fel på utan snarare att det inte finns feministisk porr, med kvinnor som målgrupp.

Redan så tidigt in i samtalet känns det som om jag är på stand-up, allt Moran säger bekräftas i skrattsalvorna, det är nästan som om skratten börjar innan hon avslutat meningarna. När Gradvall byter ämne till hennes sju syskon får jag vara med i skrattfesten, hon är rolig när hon ifrågasätter den något märkliga övergången. Väldigt snabbt är hon dock tillbaka, hon gillar att prata som sina syskon, och sin lillasyster som hon skrev boken Om konsten att vara kvinna till, systern som inte läser och tycker att filmer oftast är för långa. Skulle hon skrivit en akademisk bok skulle systern inte ha läst den förklarar hon. Gradvall undrar om det är en speciell marknad hon riktar in sig på och Moran skämtar om att det ju finns en del pengar att hämta där men övergår sen till att förklara att hon insett att hon inte kommer att bli fotomodell – att hon hellre strävar efter att sätta igång en revolution.

Hon säger att hon inspireras av författare som Stephen Frey. Hon vill beskriva, inte plädera. Hon jämför skrivandet med biljard, det är den märkligaste vinkeln som oftast är den bästa. Gradvall undrar om hon skulle kunna tänka sig att undervisa i skrivande men Moran skrattar bara och säger att hennes första fråga skulle vara om var rökrutan är och den andra om rektorn är het. De pratar om hennes uppväxt, hur hon och hennes syskon fick hemskola, som hon förklarar med att mamman inte orkade få upp alla barnen i tid på morgnarna. Istället tittade de på film och engagerade sig i olika bus som att kasta lera på hus och låtsas slänga ut ett av syskonen genom fönstret. Moran började skriva tidigt. Vid femton års ålder publicerade hon sin första bok, sen skrev hon ett brev till Times och fick en egen kolumn.

Moran talar om oron över att biblioteken stänger i Storbritannien. Nu dämpas den kvicka tonen och hon talar medryckande om bibliotekens viktiga funktion, främst för ungdomar som inte har hyllorna fulla av böcker hemma. Framförallt i kalla länder där alternativen till att sitta hemma är att hänga i någon galleria och konsumera blir biblioteken viktiga, där finns allt man inte visste att man behövde och den nyfiknaste vinner. Samhället sviker unga i arbetarklassen när biblioteken stängs. Hennes råd till unga kvinnor är (först: köp min bok, skratt…) att de ska sluta se sig själva som en lista av problem och att sluta vänta på att livet ska börja när man blivit smal, har en bra garderob och fint hår. Njut av livet nu, det är inte så långt, menar hon i  en form av carpe diem-anda, med tvisten att kvinnor ska sluta vaxa sig också, det kostar bara pengar. Inser vi att vi kommer att dö snart så blir vi produktivare. Min första fråga besvaras när samtalet övergår till Lady Gaga, som hon i jämförelse med Madonna ser som den första kvinnliga artist som inte huvudsakligen försöker att upphetsa män.

Efter det blir det mycket twitter, hon talar sig varm om twitter, som upptäcktes av kvinnorna först, hon anser att man utvecklas som författare när man twittrar eftersom man får feedback direkt. Det finns en misstänksamhet mot nya metoder säger hon, hon anser att människor borde bli mer en del av sin tid. Gradvall ställer frågor om hennes skrivande, hon berättar att hon är väldigt produktiv, hon tycker om att skriva och gör det snabbt. Även om samtalet går fort, Moran driver på med sina anekdoter och sina ironiska svar, så känns det ibland som om man inte var inbjuden till festen, vilket till stor del antagligen har att göra med mitt milda intresse för Twitter och Lady Gaga och mina bristande kunskaper om de tv-serier och popartister som hon refererar till; jag antar att jag missat en del av min egen tid. Samtidigt så känns samtalet aktuellt och viktigt när hon med en självklar attityd pratar om den absurda tonvikten som kvinnor lägger på sitt yttre, när hon pratar om samhällets svek mot arbetarklassens kvinnor, och nödvändigheten i att inte förpassa feminismen till universiteten och de kvinnor som redan visste att de var feminister.

När jag läser boken några dagar senare sträckläser jag den, den är verkligen lätt att ta till sig, även om vissa kapitel känns lättare att skumma igenom, som kapitlet om bröllop eller snarare onödigheten i ett påkostat bröllop – kan skippas om man aldrig närt drömmar om prinsessbröllop – eller kapitlet om mode där hon berättar att hennes vän har 27 par skor och att alla kvinnor har en sådan skogömma. (Ingen av mina nära vänner har det, för att inte tala om de kvinnor som inte köper skor för att de är ointresserade, utan för att de faktiskt inte har råd.) Samtidigt är boken en odyssé över en ung människas vuxenblivande, där de olika irrfärderna kan kännas igen, eller upplevas om, ur en annan ung kvinnas perspektiv. Abort, mens, sexism, barnafödande, förebilder, familjen och kärleken, olika aspekter av berättarjagets liv behandlas, det är snarare boken om konsten att bli Caitlin Moran, än om att bli kvinna, eller som hon sammanfattar det, om att bli människa, i en mer generell bemärkelse. Kapitlet om tröstätande lockar mig ner till Daglivs för inhandling av choklad och glass, och i skenet av läslampan kan jag faktiskt skratta med Caitlin Moran, det är så lättare att närma sig hennes humor i skrift, det blir mindre stand-up och mer igenkänning.

Det jag reflekterar över under läsningen är hennes uttalade syfte att inte plädera, jag får flera gånger skaka av mig känslan av att bli skriven på näsan, det är hennes förkärlek för versaler som stör läsningen ibland, jag tänker bara på någon som skriker när jag ser versaler. Hon ville nå unga kvinnor som inte vet om att de är feminister menar hon.  Jag kan inte tala för andra men själv var det sista jag ville som tonåring att någon skulle skrika åt mig vad jag ska tycka, är inte tonåren den tid då man anser sig veta mest om allt? Ibland dämpas det kvicka, det ironiska och kaxiga och blir till scener som beskriver utan att raljera, utan att hålla ett skratt bakom ryggen. Den smärtsamma förlossningen och hennes mans tårar vid sängen, oron över att förlora henne, maktlösheten inför detta livets mysterium, det sista kapitlets tankar kring åldrande och död och beskrivningarna av de nya kvinnorna, över trettio.

”När jag blickar ut över lokalen kommer jag att tänka på det där avsnittet i Min morbror trollkarlen där Polly och Digory kommer till en bankettsal där ett helt hov, en hel massa kungar och drottningar med krona på huvudet, sitter förstenade runt ett långt bord. Barnen börjar gå utmed bordet och ser att ansiktena förändras. Från vänliga, glada, snälla ansiktsuttryck i ena änden av bordet via oroliga, ängsliga och opålitliga i mitten, och längst bort i ena änden av bordet sitter de som har de allra skarpaste anletsdragen- vackra men grymma” (Caitlin Moran Konsten att vara kvinna, s. 244)

Det som framförallt lever kvar efter läsningen är scenerna grundade i en subjektiv erfarenhet som i sin bildlighet öppnar upp för en  mer subtil gestaltning av den unga kvinnans plats i samhället. Relationen till lillasystern Caz finns hela tiden med i mognadsprocessen, deras relation förminskar distansen mellan läsare och berättare. Deras bråk och deras gemensamma upptäckter banar vägen för upplösningen där lillasystern ställer upp och hjälper henne ur ett dåligt förhållande. Den scenen beskrivs med en ömhet som berör, som på vissa andra ställen där gestaltning och beskrivning skapar en mer dialogformad kontakt med läsaren, i kontrast till de mer styrda och föreläsande delarna.

”Caz och jag har maracas. Vi skakar dem på ett sätt som kan rubriceras som ꞌsarkastiska slagverkꞌ. Då och då blir vi tillsagda att sluta, men vi börjar om igen, dämpat, nästan direkt. Vi blir så glada av det. Från vår utsiktplats på golvet i hörnet ser allt annat ut som nåt som händer på teve. Det ser ut som en teaterpjäs. Ända tills jag gick och satte mig hos Caz var jag också med i pjäsen. Men nu när jag sitter här ser jag att det inte är det. Jag är inte med i den påhittade historien. Har aldrig varit. Jag är bara en åskådare som sitter hemma och ser på teve. Precis som förr när Caz och jag såg allting på teve. Jag tar hennes hand. Hon besvarar greppet. Med varsin fri hand skakar vi våra maracas mot teven. Jag har aldrig hållit Caz i handen förut men jag gör det nu.” ( Caitlin Moran, Konsten att vara kvinna, s. 135)

/Maria Monciu

Några tankar kring graffiti

Street Smart – en tolerant samtidsutställning(14/6-7/10-12) på Galleri 5.

Juli tömmer Stockholm på liv, favoritfiket har stängt, allt är semester och stängda dörrar fastän regn och blytung himmel knappast känns som juli, än mindre som semester. De flesta har flytt staden, de som är kvar arbetar och man får umgås själv med sin stad och sin cykel. Halvcyklar nerför Kungsgatan, korsar Hötorget, turisterna lever i flock och under gula regnparkas, torggubbarna skriker ut sina priser, duggregnet tilltar och snart är det dags att ta skydd någonstans. Jag ser Kulturhuset och tänker på den där graffiti- utställningen som alla pratar om. Parkerar cykeln och tänker på min egen relation till graffiti. Under uppväxten var det inget man egentligen reflekterade över, de ständigt ombytbara väggarna, att det fanns målningar som var kvar längre, att andra försvann rätt snabbt. Att ord och färg på en vägg kan få en att stanna upp av hänförelse, på samma sätt som en tavla på ett museum.

När jag gick igenom fotograf-stadiet tvingade jag min lillasyster att ställa sig mot graffitin och posera. Där fanns hela Järvafältet att använda; naturen, den rena skönheten men det föll sig så naturligt att ville man göra något eget med sin kamera så underlättade det att ställa lillsyrran i grafittti-miljön, för att det var vackert, för att texterna på väggarna var insiktsgivande, provocerande eller satiriska. Vid ett tillfälle, långt efter det att fotografdrömmarna avtog och kameran blev ett verktyg för semesterminnen märkte jag hur motiven förändrades, hur gatukonsten dominerade bilderna, fotografierna från konstmuseumen blev färre. Men på samma sätt som fotografierna av Matisses tavlor aldrig blev annat än bleka kopior, där färgerna aldrig kunde motsvara verkligheten märkte jag hur motiven från gatukonsten i Paris, Berlin och Madrid inte heller blev desamma.

Graffiti är en konstform som inbjuder betraktaren, som skiftar beroende på tid på dygnet, vilket ljus som konstverket speglas i, det är en gata man gick vilse på, det är också en konstform som på ett helt annat sätt måste pocka på den förbipasserandes uppmärksamhet. När vi går på museum är vi överens, vi har ett syfte, vi ska betrakta något som på förhand har legitimerats som konst, där finns en styrning, kuratorn har valt placering, ljus, texterna vid sidan talar om för oss vem konstnären är, ofta får vi också en förklaring kring vad det föreställer, vad vi ska känna. Gatukonsten är på så vis så mycket starkare, det är den där väggen som tvingar dig att stanna upp, som säger dig något, när du trodde att du skulle iväg och handla mjölk, där finns egentligen bara du och konstverket, konstnären är sällan representerad.

Inom litteraturteori talas det om den ständigt pågående dialogen, om läsaren som medförfattare, att litteratur inte bara är ett budskap, där författaren är avsändare och läsaren mottagare. Budskapet förändras, budskapet kanske inte är klart för avsändaren, men tydligt för mottagaren, gränsen mellan författare, läsare och text är svår att dra. Ändå finns ju oftast författarnamnet där på framsidan, med alla associationer det medför, baksidestexten som summerar, omdömena från kritikerna, vi har redan satt texten i ett antal kontexter, vi förväntar oss något av Simone de Beauvoir, vi förväntar oss något annat av Camilla Läckberg. Detsamma gäller självklart för konstutställningarna, vi är inga tomma blad när vi ställer oss framför Mona Lisa, vi vet vad vi ska känna. I jämförelse så är därför graffitin ett ärligare samtal, någon vill nå oss, men det kräver av oss att vi stannar upp och svarar.

Att gatukonsten inte bekräftas av Stockholms stad, att gatukonstens så enkelt kan avfärdas som vandalism, ignoransen mot samtidens uttrycksval, den dagliga censuren, det frenetiska tvättandet, att någon bestämmer över våra gator och konstnärer, det är egentligen en hisnande tanke i sig, det blir så uppenbart när kulturministern avfärdar ett examensarbete, där konstnären sprayar ner en tunnelbanevagn, genom att kalla det vandalism, samtidigt som vi  dagligen möts av tunnelbanavagnar, som företag helt lagligt har fått fria tyglar att designa rosa, grönt eller svart, beroende på vad som ska säljas. Street smart väljer att föra diskussionen, utställningen lyckas ifrågasätta våra invanda föreställningar kring konst och graffiti.

Höjdpunkten är rummet där  NUG:s verk ”Territorial pissing”, visas. I samma rum visas intervjun med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och ett samtal med grundskoleelever, en diskussion kring det konstverk som visas. Det är effektfullt, just för att ”Territorial pissing” aktualiserar den odödliga frågan ”Vad är konst?”  Jag minns hur en väns mamma, som var konstsamlare kom hem med en tavla, det var en vit duk och tre röda prickar. Vi gick i mellanstadiet då, vi fick reda på den osannolika summan som hon betalat för de där prickarna. ”Men är det verkligen konst?”, protesterade min vän, ”Jag skulle ju kunnat måla den där.” Vi fick reda på att det var konst, eftersom att det var en ansedd konstnär som målat de där prickarna. Som barn vägrar man nöja sig med enkla svar, man vill ifrågasätta allt, tyvärr dämpas den där förmågan med åren, men trots att vi vet allt om allt nuförtiden så är det väl en av de frågor vi har svårt att enas om, just frågan om vad konsten är. Kanske är det ständiga ifrågasättandet och omvärderingen en del av den konst som är så svår att definiera.

Det intressanta med placeringen av filmen ”Territorial pissing”, i samma rum som intervjun med kulturministern och med grundskoleeleverna är att det blir så tydligt att det finns vissa som anser sig stå över den frågan. Medan man som besökare kan titta på ett konstverk som väcker frågor och få en lust att diskutera de , precis som den gör hos grundskoleleverna som för en argumenterande diskussion kring filmen, nöjer sig kulturministern med att avfärda det hela med att ”det här tycker jag inte är konst.” Ett ganska starkt uttalande från någon som inte har någon formell konstutbildning, kan tyckas.  Ett så starkt påstående, en tydlig definition av vad som inte är konst, väcker såklart frågan om vad kulturministern i sådana fall anser är konst, kan det vara så att hon löst svaret på frågan?

När jag kommer hem efter utställningen hittar jag på regeringskansliets hemsida presentationen av Liljeroth och citatet ”Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället.” (http://www.regeringen.se/sb/d/7871) Att graffiti kan vara ”föda och språngbräda för själen” för vissa är nog inte tillräckligt då ju kulturen, enligt ministern också ska ”bidra till högre ekonomisk tillväxt i samhället.” Jag blir lyckligtvis inte klokare på vad konst är, Street smart vill inte ge några enkla svar, kulturministerns svar är inte särskilt övertygande.

Street smart lyckas aktivera det barnsliga ifrågasättandet, det är svårt att sammanfatta utställningen, den bör upplevas. Det som upprör mest, det som provocerar, då ju kulturministern också menar att ”Konst ska vara provocerande”(från intervjun som visas i anslutning till ”Territorial pissing”) är faktiskt Stockholms stads klotterpolicy som står uppspikad i ett av rummen. Ja, om konsten ska vara provocerande så är väl det här konst mer än något annat. Tack Kulturhuset, för att ni vågar göra den här utställningen, fastän den ju helt klart strider mot paragraf nio,  vad gäller att ”medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller iknande skadegörelse”.

/Maria Monciu

Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm

Stadsmiljön är allas egendom och det är allas ansvar att vårda den. Stockholm ska vara en trygg, säker, ren och vacker stad som vi är stolta över och där stadsmiljön inbjuder till samvaro mellan människor.

1. Klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse accepteras inte. Detta

gäller för alla typer av fastigheter, mark, anläggningar och fordon m.m.

2. Sanering, borttagande av klotter och liknande skadegörelse ska ske

inom 24 tim (från upptäckt och/eller anmälan), prioriterat på skolor och

förskolor. Stötande och rasistiskt klotter ska saneras omgående. Vid all

sanering ska hantering och använda kemikalier uppfylla Stockholms

stads miljöinköpskrav i ”Miljökravspecifikation för klottersanering”.

3. Genom att reagera och agera direkt vid misstanke om att ungdomar

ägnar sig åt klotter och liknande skadegörelse kan vi förebygga att

ungdomar drabbas av problem som skolk, missbruk och kriminalitet.

4. Skol- och fritidspersonal, socialsekreterare, föreningsaktiva m.fl. ska

kontinuerligt utbildas och informeras för att bli medvetna om

subkulturen runt klotter och dess riskfaktorer.

5. All skadegörelse ska polisanmälas och fotodokumenteras.

6. Alla inhyrda objekt (t.ex. byggbodar, containers) ska vara sanerade

innan de ställs ut i stadsmiljön.

7. Stockholm ska vid ombyggnad, nybyggnad eller andra förändringar i

stadsmiljön om möjligt eftersträva en utformning som förebygger och

försvårar klotter och liknande skadegörelse.

8. Genom samarbete med detaljhandeln, bensinmackar m.fl. ska

tillgängligheten minskas av sprejfärger, tuschpennor m.m. som används

vid klotter.

9. Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang

som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande

skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på

något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller

liknande skadegörelse.

 

Välkommen till förorten

Konst c/o: 3 x Suburbia på Kulturhuset, lilla galleriet vid Bibliotek Plattan

Utställningen beskrivs av initiativtagarna:

”Hur ser bilden av en förort ut? Miljonprojekt, förortsungar eller betonggetto är ord som ofta förknippas med förorten. Vad är fördomar och vad är fakta? Fotografi är ett verktyg som kan både utmana och cementera våra förutfattade meningar om tillvaron. Det övergripande temat för utställningen 3 x Suburbia är begreppet förort. Studenter på Yrkeslinjen fotografi vid Fotoskolan STHLM har under en workshopvecka arbetat med det givna temat och gestaltat det genom genrerna Landskap, Mode och Porträtt. Utställningen är en visuell och genreinriktad undersökning av förorten. Den är också ett försök att gestalta något stort och omfattande under en begränsad tid. ” (Från Kulturhusets hemsida)

Utställningen presenteras i tre delar:
27/4 Landskap
12/5 Mode
26/5 Porträtt

Vid mitt besök har utställningen kommit in i fas två och tema Mode. Jag kände inte i förväg till att utställningen är uppdelad i tre delar och blir något besviken över att det är just mode som står på agendan för dagen. Instinktivt värjer jag för själva genreavalet. I en tid då vi ständigt drunknar i mode så känns det som en lagom kreativ infallsvinkel på temat förort. Helhetsintrycket av utställningen är att genren mode har stått i fokus, mer än temat förort. Det är personerna på bilderna och det de bär som står i centrum, att där finns en basketplan eller ett betonghus i bakgrunden känns nästan som en förutsättning för modefotografi i allmänhet, där ju en ruffig miljö i kontrast till en snygg modell alltid verkar fungera. I beskrivningen av utställningen uttrycks frågeställningar såsom: ”Hur ser bilden av en förort ut?” och ”Vad är fördomar och vad är fakta?” . I beskrivningen står det också att ”fotografi är ett verktyg som kan både utmana och cementera våra förutfattade meningar om tillvaron.” Jag känner mig inte, med ett undantag, speciellt utmanad i min bild av förorten och letar förgäves efter nycklar till frågeställningarna i slutresultatet. Samtidigt så förstår jag begränsningarna som måste ha uppstått i försöket att ta sig an detta tema och i synnerhet genom genren mode, då ju själva projektet att försöka sammanföra begreppet förort i så pass skilda områden som Sundbyberg och Rågsved ter sig svårangripet. En tydligare avgränsning av begreppet förort och vilka av dessa ”fördomar och fakta” som man söker undersöka genom det visuella mediet skulle möjligen stimulera till en större distansering från genren mode.

Även om temat hamnar i bakgrunden så imponeras jag av studenternas individuella uttryck. Val av perspektiv, fokus och komposition skiftar i såväl enskilda variationer som i förhållande till de andra bidragen. Fotograferna arbetar effektivt med ljus och komposition för att åstadkomma stämningar och uttryck som inte nödvändigtvis för mig anknyter till frågeställningarna men som istället skapar nya teman. De flesta av bilderna ställer kroppen i centrum och effektfullt gestaltas genom liknande val av klädesplagg, såsom den höga frekvensen av Dr. Martens- kängor, hur modet skapar en enformighet. Det som är inspirerande med utställningen är att denna modets enformighet belyses ur olika vinklar.

Jag har sparat det bästa till sist. Det var just temat förort som lockade mig till utställningen, då jag är något av en förortsnomad som bott och hängt i förorter i skilda delar av Stockholm. Intill fotografierna finns en lapp som informerar om vilket område som gestaltas. Jag passerar olika förorter och en fundering väcks kring varför ingen av förorterna längst ut på blå linjen finns med. Så stannar jag framför Hanna Ukura Hedlunds triptyk. Dessa fotografier sticker helt ut från resten av utställningen. Här finns ett särskilt ljus, en palett av nyanser och detaljer som gestaltar en originell stämning .Här samspelar miljön med den porträtterade personen i olika detaljer, som att läppstiftet och koftan går i samma mörkröda nyans som trävirket. Miljön är svårplacerad; är det ett nedgånget torp eller en cirkusplats? Det finns något i valet av motiv och färgskalor som påminner om Picassos cirkusmiljöer från den rosa perioden där personer och fond på ett liknande sätt sammanstöps och formar ett helhetsintryck istället för ett framhävet fokus. I den tredje av fotografierna skapar den  hudfärgade blusen, i samspel med det stela ansiktsuttrycket en subtil illusion av en skyltdocka. Människan har helt lämnat modet, miljön står i centrum. Tingen, såväl som det benvita ansiktet är rekvisita för kompositionen.  Döm min förvåning när jag hukar och tittar på den lilla klisterlappen intill fotografierna. Där står det Rinkeby; den plats jag bott i under större delen av min uppväxt, i hela tretton år. En plats som jag trodde jag kunde utan och innan. Ingenstans i de här bilderna bekräftas min nostalgiska bild av Rinkeby, men inte heller den pejorativa bild av Rinkeby som media matar oss med. Det är Hanna Ukura Hedlunds tolkning av platsen som presenteras, genren mode finns med, men i ett lyckat ifrågasättande av själva modebegreppet. Det är ett konstverk som värjer för det förutsägbara, som gestaltar genom ett skickligt hantverk och som faktiskt lyckas med syftet att utmana min bild av förorten.

/Maria Monciu