Tova Mozard: Verklighetens afton

Clifton’s – 2003

Bland många duktiga svenska fotografer är Tova Mozard den mest spännande just nu, genom sina val av färg och ton i bilderna. De bruna och bitvis mörka färgerna med naturlig ton, bjuder dig in i en värld som ger dig en Déjà vu: detta har jag sett tidigare, men ändå har jag inte en aning var det var och vad. Det är bilder från ens barndom och ungdom: detta har jag varit med, men glömt. Det närmast Jungianska kollektivmedvetandet som bilderna inrymmer gör att man har svårt att sluta betrakta dem, man går runt och runt i utställningssalarna. Minne efter minne, tanke efter tanke – och njuter.

Det finns tre böcker om Mozards arbeten att köpa vid utställningen: en större (Ghost Light) och två mindre. Jag köpte dem alla tre: jag ville ta med bilderna, ville komma ihåg. Jag vill komma på vad det är för hemlighet hon bär med sig. Tova Mozard vet mer än hon berättar: hennes bilder har en hemlighet inom sig. Hennes bilder har en stor variation, men känslan i färg och tonsäkerheten som löper genom bilderna och åren av fotografi, binder ihop dem och ger bilderna den unika känslan av en hemlighet.

Så som P.O. Enquist har en sorg i sin blick, har Tova Mozard en hemlighet, som hon visar oss varsamt. En hemlighet är en hemlighet.

Mina favoriter bland hennes bilder:
Clifton’s och Musso & Frank Grill från 2003, Ramp från 2007, Pure Time, White as Bone från 2010 och Jesus från 2013

PS: Att alla hennes bilder är välkomponerade, har en fin ton och färg och är spännande, det är en självklarhet. Alla dessa adjektiv och egenskaper gör hennes bilder till just vad det är: hennes bilder. Det är en stark egen bildvärld och uttryck, man känner igen en Tova Mozard bild när man ser en.

PSS: Tova Mozard har med flera filmer i utställningen, men eftersom jag inte är intresserad av film annat än i underhållningssammanhang, så skulle jag göra henne en björntjänst genom att skriva om hennes filmer. Det finns annat folk för det.

Tova Mozard: Verklighetens afton: Galleri 5, våning 5

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/2013/Utstallningar/Tova-Mozard-Verklighetens-afton/
http://www.tovamozard.com/

Ilkka Timonen

Supermarket för glömska

Har du missat året Supermarket? varit för blyg att besöka eller tagit en låååång promenad med hunden och missat årets konstmässa?

PLAY KULTURHUSET

 

Ta det lugnt, Play Kulturhuset visar guldklimparna!

Var så god:
http://play.kulturhuset.stockholm.se/category/utstallningar/supermarket-2013/

 

Ilkka Timonen

Supermarket

Centrum för fotografi

Centrum för fotografi visar fotografi och video av Michelle Eistrup (Danmark), Jon Benjamin Tallerås (Norge), Susanna Majuri (Finland), Oscar Furbacken (Sverige).

Susanna Majuri (born 1978, lives in Helsinki) shows works from the series Imaginary Homeland. © S Majuri

Den bakre monterväggens fyra stora fotografier av Susanna Majuri fångar besökarens blick, min i alla fall. Majuris bilder visar mig en drömvärld. Fotografierna är inte det man har vant sig vid genom åren inom det fotografiska fältet. Det dubbelexponeringslika sättet att bygga bilden tekniskt förenas med bildens estetik, estetik som synonym till vackert, utan att bli banalt. Tvärtom, Susanna Majuri skapar ett unikt bildspråk, nästan som en egen genre inom modern fotografi.

Majuri är en del av nätverket, konceptet ”The Helsinki School”
http://www.helsinkischool.fi/helsinkischool/artist.php?id=9029

http://www.centrumforfotografi.se/

http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen

Supermarket 2013-02-14

När kommande påskhögmässa fick Påven att sluta på sitt ämbete under veckan, kulmineras Stockholm Artweek med helgens fyra kulturens högmässor: Market Art Fair, Supermarket StockholArt Fair, PhotoMarket och Antikmässan i Stockholm.

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Den med det längsta namnet, Supermarket Stockholm Art Fair, hade en presskonferens i dag kl. 11.45. Deltagarna på konferensen satt och väntade en stund i ett mörkt auditorium, som under mässan är scenen Red Spot performance.  Efter en stunds väntan kom mässans ansvariga med project managers Pontus Raud och Andreas Ribbung i spetsen. De konstaterade att mässan bara blir bättre, hur annars, den är arrangerad av konstnärer – de är specialister på konst, konstnärerna. De dubbla R:n ställde en följdfråga: vad är det som driver konstnärer att skapa, arrangera mässor? Passion, tid och kärlek till konst! Trots det rådande kalla kultur- och konstklimatet, som är överfullt av kulturfientliga politiker.

Mässans mål är att stärka de små konstnärernas behov av att ta kontakt med gallerister, konstpubliken, medier och inte minst varandra. Supermarket Meetings är ett forum för detta: låta folk mötas mer än bara byta visitkort.

Bakom Raud och Ribbung står Anders Janssons skulptur Hemlös dit de vänder sig ofta och lägger pengar i verkets hörande mugg. Detta för tanken till lördagens TALKS kl 17.00, Studio 3, tredje våning, om ”Horkarlsmynt och organiserat tiggeri – Om massmediala konstskandaler”. Om detta och mycket annat kan du läsa på den tredje upplagan av konstmagasinet Supermarket artist-run art magazine, en ambitiös mässtidning med många intressanta texter och bilder.

Glöm inte fredagen den 15:e februari på Red Spot kl. 16.00 – 20.00 performance program med Fake Finns and Wannabe Swedes.

Paula Urbano: Oscillating absence

Mässan öppnar fredagen den 15:e februari kl 11:00. Läs mer här: http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen

Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

Katarzyna Kozyra – I konsten blir drömmar verklighet

Den Warszawa-födda konstnären Katarzyna Kozyra är den mest uppmärksammade östeuropeiska konstnären inom den feministiska konsten. Hon och jag, vi är födda samma år, 1963. Båda kommer från länder ett snäpp väster om Ryssland, ett land som var en utrikespolitisk maktfaktor för våra liv och även en representant av olika orättvisor både då, innan och idag.

konstnärssamtal med Katarzyna Kozyra och Johanna Palmström, chefredaktör BANG

Jag har alltid varit en annan typ av feminist än feminister, men jag kan med lätthet se symbolspråket i Katarzynas bilder och filmer. Hon leker med komplexa stereotyper med synbar lätthet, ibland alltför lätt. Konsten som analysmetod krävs inte djupare perspektiv än det Kozyra använder och hon gör helt rätt i att använda det lättbegripliga berättarperspektivet och -metoden. Problemet visas som via en spegel, ofta med motsatser, ombytta identiteter: ironi som växer fram har alltid varit bra medel att vända förutsättningar upp och ned och skaka fram samhällets – våra – förutfattade meningar och fördomar.

Katarzyna har tron på den egna allsmäktigheten, precis som Michelangelo utforskar hon livet med hjälp av konstens olika verktyg och precis som sin föregångare behärskar hon tekniken. Hon spelar de flesta rollerna själv i sina verk, bl.a. sig själv, som ofta kan vara svårt att göra p.g.a. bristande distans.

Utställningens ambitiösa sammansättning av verk och verkens kvalité och sättet att berätta och belysa de även idag alltför aktuella frågeställningarna, gör utställningen sevärd: 8+

Läs mera:
http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Katarzyna-Kozyra/
http://kulturhuset.stockholm.se/-/Press/Kalenderpressinfolistning/Kalenderpressinfodetalj/?kalenderhandelse=211065
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5292285

Ilkka Timonen, en besökare

Kulturtanter (This is a mans world)

Kulturtanter, ett fenomen som visar männens plats inom kulturlivet.

Jag blev inspirerad att skriva om fenomen Kulturtant, efter att jag läste ett inlägg av Märta Dixelius längst ner på Kulturhusbesökarnas sida http://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/redaktionen/

När jag pluggade fotografi och konst vid Sigtuna folkhögskola upptäckte jag att stor del av kurskompisarna var kvinnor. Jag banade min väg uppåt på konstens och konstteorins akademi, och även ”ickeakademi”, med stor mängd av kvinnor som medresenärer (studenter).

En del av dessa kvinnor faller bort från konst/kulturlivet i samband med familjebildning, barnafödande etc., och återkommer, i bästa fall, tillbaka efter att tag. Efter utbildningen kan man konstatera att världen är fortfarande, trots många förbättringar, orättvis.

Enligt den färska undersöknigen ” Representation och regionalitet”, ” Hur ser könsfördelningen ut i samlingarna på svenska konstmuseer? Varför ser den ut som den gör?”, kan man konstatera att trots att det utbildas flera kvinnliga konstnärer inom landets konst(hög)skolor, främjar den statliga (offentliga) utställningsverksamheten fortfarande män. Läs mer på http://www.kulturradet.se/Documents/publikationer/2011/representation_regionalitet_web.pdf  och http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Tidigare-program/2012/Representation-och-regionalitet/Program-for-seminariet-den-21-september/

Hur är det med utställningsverksamheten på Kulturhuset i Stockholm? Jag bläddrade fram utställningar på Kulturhuskalender och fick fram 12 resultat/utställningar. Inom dessa var deltagarantal (som jag med lätt sökning hittade) 16 inblandade personer var av 9 var kvinnor och 7 män. Detta ser bra ut tänkte jag innan jag kom till utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Där verkade de flesta, om inte alla, deltagare vara män – jag kan ha fel om detta, den som vet bättre kan komma med rätt statistik. Enligt min förutfattade mening är klotterbranschen en manlig bransch.

Allt detta och mycket mer därtill är förklaringen till fenomenet ”Kulturtant”, hur mycket de bär på och med sig av kulturen, hur de deltar som en majoritetsgrupp på alla slags kulturevenemang, både som åskådare, besökare, forskare och för hoppningsvis även som utställare i det rättvisa antal som de förtjänar. Hoppas att de får med sig även sina män och söner – döttrarna och eventuella flickvänner/äktafruar ingår redan i min kategori ”Kulturtant”.

Man kan fortfarande ställa frågan som Linda Nochlin ställde redan 1971: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”* och att Guerrilla Girls fråga från 1989, ”om kvinnor måste vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum i New York”, är fortfarande aktuell.

* Anna-Lena Lindberg (red.), Konst, kön och blick. Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism, Stockholm 1995.

Ilkka Timonen

PS: enligt skrivschemat för denna blogg Kulturhus besökarna är vi 10 kvinnor och 3 män (med undertecknad).

Att klättra

Intresserad av att klättra?
Vill du och kan du ha en egen utställning på Kulturhuset?
Detta är en av frågorna som besvaras på ”Konstfrågan” -
Läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Konstfragan/

Ilkka T

3 x Strindberg

Tisdag 14/8 – Strindberg – död eller levande:
Svante Weyler, förläggare, debattör, Anna Pettersson, skådespelare och regissör, Mattias Andersson, regissör, Agneta Pleijel, författare, dramatiker.

Torsdag 16/8 – Lars Gustafsson vs August Strindberg vs Staffan Bengtsson.

Fredag 17/8 – Johan Rabaeus – Min själsfrände: Strindberg (tyvärr inställt pga. sjukdom).

————————————————————————————————

Kulturfestivalen satsade på Strindberg uppe på Kulturhustaket, med den överhängande frågan: Är Strindberg aktuell och levande även idag – är han fortfarande högkultur hos svenska folket, inte bara på höjden vid KulturhusTaket (Kulturfestivalens högsta scen)?

Tisdagens tema blev nytolkningar av Strindberg. Anna Pettersson, skådespelare och regissör, och Mattias Andersson, regissör, med sina aktuella tolkningar av August: Pettersson regisserade ”Fröken Julie” på Strindbergs Intima teater och spelade alla tre rollerna själv medan Mattias Andersson regisserade sin personliga tolkning av ”Ett drömspel” på Stockholms Stadsteater.

Mattias Andersson

Anna Pettersson och Svante Weyler

Jag har inte haft möjlighet att se Anderssons drömspel, men det han berättade om uppsättningen gav mig en bild av skådespelarens frihet vid tolkning av en klassisk text och att det i sin tur ger ”Ett drömspel” drömliknande dynamik.

Anna Petterssons tolkning av ”Fröken Julie” såg jag däremot med mycket nöje. Anna försökte från början regissera pjäsen som ett vanligt skådespel men fick snabbt inse att hon inte kunde stå för texten och särskilt inte Julies självmord som fick henne att ta avstånd från Strindbergs rätt styrande text och guidning för uppsättningen (Strindberg anger regelliknande råd för scensättning som ”noter” i texten). Pettersson bestämde sig, efter antal provspelningar för rollerna, att spela alla tre roller själv. Hon använde bland annat livefilmning och publik för att ge mer förståelse för händelserna i spelet och även för att ifrågasätta Strindbergs absurditet. Fantastisk och publikfriande uppsättning – publiksuccé.

Torsdagskvällen blev också fenomenal och rolig. Lars Gustafsson berättade om sin relation till Strindberg och belyste detta särskilt genom sin dikt, som handlade om Strindbergs siffror: så och så många bostäder, så många böcker, så många avverkade vänner, så många vandringar på Östermalm, så många barn och fruar, etc. Gustafsson vet vad det handlar om, kanske inte när det gäller antalet fruar, men hans författarskap, räknat i antalet böcker, är nästan lika stort som Strindbergs. Staffan Bengtsson, tv-producent och chefredaktör för magasinet BRUNO, gjorde det hela till en fulländad njutning med intelligenta och intressanta tankekedjor och citering på högsta nivå. Gustafsson fick frågan vad han tyckte om Olof Lagercrantz som Strindberg-biografiförfattare, svaret blev långt, ungefär så här: när en mindre begåvad författare skriver om en mer begåvad kollega, kan inte resultatet bli så begåvat. Om Strindbergs och Nietzsches korrespondens (Nietzsche startade brevväxlingen och smickrade Strindberg) berättade Gustafsson följande: oavsett hur konstigt Nietzsche skrev till Strindberg, kände han sig smickrad och svarade artigt, men man märkte tydligt på hans ton, att på andra ändan av korrespondensen var en större och argare hund – Nietzsche.

Lars Gustafsson

Apropå Strindbergs alkemiintresse, den sista frågan Gustafsson fick innan klockan blev 20.00 handlar om det. ”Intresse för alkemi är relevant, om man har en metod att skapa guld, behöver man inte anstränga sig och skriva böcker”, svarar han och skrattar.

Lars Gustafsson och Staffan Bengtsson

Den tredje kvällen med Strindberg (Johan Rabaeus – Min själsfrände: Strindberg) blev tyvärr inställt pga sjukdom.

Citatet ”Jag tänker bäst, när jag tänker på ngt annat”, hört från Gustafsson och vars ursprung jag har glömt, får avsluta Kulturfestivalen för min del.

Fantastiska kvällar på Kulturhustaket!

Ilkka Timonen