Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Tårarna slutar inte för att samhället säger förlåt till de AIDS-drabbade

1 december 2012. World Aids Day. Kulturhuset, bibliotek Plattan.

För lite drygt ett år sedan såg jag dokumentären We were here på Stockholms filmfestival. Jag skrev om filmen i november. Sedan dess har jag spetsat öronen när jag hört något, fokuserat blicken när jag läst något som handlar om AIDS. Jag tror att mitt intresse handlar om problematiken som blandar biologi med samhälle. Det faktum att en sjukdom, som faktiskt är en biologisk mekanism och därmed inte har något med moral att göra – kunde (och fortfarande idag kan) väcka så starka reaktioner. Bädda för moraliska ställningstaganden. En, kanske, ökad vilja hos människor att klamra sig fast vid konventioner. Som om detta med sexualitet inte var nog knepigt som det är. Nyligen intervjuade jag en kvinna vars man dog i AIDS 1987. Hon levde med smittan utan att själv ha blivit smittad. Från en dag till en annan skulle hon handskas med de skamkänslor som hennes man kände, och de skuldkänslor hon själv hade, för att hon plötsligt var rädd för att bli smittad av den hon älskade mest.

I år är det 30 år sedan den första personen i Sverige registrerades som smittad av HIV. Det är också trettio år sedan det första dödsfallet av AIDS. Jonas Gardells bok och teveserie Torka aldrig tårar utan handskar kommer när ämnet är som mest på tapeten. Precis som SVT:s dokumentär Smittad. På Kulturhuset uppmärksammas World Aids Day den 1 december med föredrag, teater och film i arrangemang av Botkyrka ungdomsmottagning; Hiv-Sverige; Lafa – enheten för sexualitet och hälsa, Stockholms läns landsting; Infektionsmottagning 2, Karolinska Universitetssjukhuset; Nationellt kunskaps- och resurscentrum för barn och unga med hiv; Posithiva gruppen; samt Sesammottagningarna.

Janne Nordstedt från Afrikagruppen pratar om sambandet mellan AIDS och sexualitet, och hur viktigt det, för ett preventivt arbete, är att börja prata med unga människor om sexualitet. Han säger att arbetet måste drivas i rätt riktning. Och med rätt riktning menas att prata om 1) sexualitet 2) den faktiska fysiska sexakten 3) konsekvenser. Janne Nordstedt hävdar att felet med sexualundervisningen i skolan är att man börjar med att prata om konsekvenserna – med skräckpropaganda om farliga sjukdomar försöker man få unga människor att hålla på sig. Men vad bryr man sig om farliga sjukdomar, om man är ung och osäker och villrådig och aldrig fått ligga?

Janne Nordstedt ger ett exempel på en händelse han var med om när han jobbade på en ungdomsmottagning. En eftermiddag kom en 24-årig kille in och viftade med ett papper. Det var ett sådant där besked om smittspårning som skickas till en om någon misstänker att man fått en könssjukdom. Killen i fråga ropade glatt i väntrummet att han kanske hade klamydia, och därför ville testa sig. Han fick ett test och det visade sig vara negativt. Janne undrade hur det kom sig att han verkat så munter över det där brevet, någon vecka tidigare. Det visade sig att killen aldrig haft sex tidigare. För honom var klamydiatestet sålunda ett bevis på att han var normal. Med detta exempel konstaterar Janne Nordstedt hur viktigt det är att också tala om sexualitet när man talar om könssjukdomar. Utan ett öppet samtalsklimat kan man aldrig komma åt själva sjukdomsspridningen, menar han.

Som karaktärerna Rasmus och Benjamin (som man känner igen från  Torka aldrig tårar utan handskar) läser Björn Elgerdoch och Kristofer Kamiyasu en scen ur Gardells pjäs Ömheten. Föreställningen har premiär på Stadsteatern om ett par veckor, i regi av Jonna Nordenskiöld. Hon berättar kort om handlingen. Ömheten utspelar sig under två dagar, 1987 och 1988. Den första är när Rasmus föräldrar kommer till Stockholm för att fira sonens födelsedag, men istället för tindrande tacksamhetsbetygelser får de veta att han är homosexuell. Den andra dagen är en av de allra sista i Rasmus liv och det är en scen härur som spelas upp. Rasmus befinner sig bortom allt hopp. Fullständigt håglös, skräckslagen, handlingsförlamad. När Benjamin kommer hem berättar han hur han tidigare under dagen förberett ett självmord i badkaret. Benjamin försöker prata med Rasmus, övertyga honom om att han älskar honom trots smittan. Men hur hjälper man en pojkvän som vet att han snart ska dö i en oöverstigligt skamfylld sjukdom? När Rasmus kräver att Benjamin ska säga att han älskar honom, kommer responsen lite för sent. Kan man älska en person som man tror är smittad av en dödligt farlig sjukdom, på samma sätt som man älskat en frisk?

Häromdagen sa en person i min närhet att anledningen till att vi plötsligt börjar fälla tårar för vad som hände för trettio år sedan är att vi befinner oss i ett samhällsklimat där det varit impopulärt att förhålla sig känslosamt till samhällsproblem. Vi har, som han uttryckte det, lärt oss att hålla ett linjärt förhållningssätt till svåra saker. Vi kommer ingen vart om vi sitter och är medkänslosamma. Jag vet inte om han har rätt. Det är ett faktum att frågan om AIDS har nått de flesta stugor den här hösten i och med Jonas Gardells teveserie. Det tror jag är viktigt. Inte minst för att bidra till ett sådan öppet samtalsklimat, som Janne Nordstedt efterlyser. Inte bara i fråga om AIDS, utan lika mycket beträffande sexualitet och konventioner. Sara Edeheim skriver i DN 21/11 2012 en intressant artikel där hon hävdar att serien rymmer ett visst mått av narcissism. Frågan har att göra med hur vi bör handskas med samtidshistorien. Vad är det egentligen som är viktigt att belysa, när vi blickar tillbaka på det som hände för trettio år sedan?

När jag hör på Ekot att Miljöpartiet kräver en ursäkt från regeringen till de som smittades av HIV på 1980-talet, häpnar jag. Miljöpartiet hävdar att de HIV-smittade kränktes av samhället och dess institutioner. Det stämmer med högsta sannolikhet att många drabbade behandlades illa. Men, av vilka då? En sjukdom som man inte visste något om – hur skulle man kunna veta hur man skulle hantera den? Vad hade man själv gjort? Skammen som pådyvlades de HIV-smittade hade sin grogrund i moralism, en gammaldags syn på sexualitet. Homofobi. Allt det där som på 80-talet hade börjat luckras upp. Tagits fram i ljuset och ifrågasatts. Mer och mer. Tills det stora bakslaget kom – smittan. Att människor då fann det som en enkel väg att återgå till föråldrade idéer som menade att den kyske är fri från synd och att en sexuellt överförd sjukdom därmed bevisar motsatsen, är kanske inte så konstigt.

För precis som den kvinna jag intervjuade sa om sin man, gjorde beskedet om HIV att hennes största passion i livet förvanskades till föremål för rädsla och äckel. Kärleken blev, poff, en levande död. Då var det inte okomplicerat att kyssas. Men det hade inte så mycket att göra med samhället och dess institutioner. De visste lika lite som hon. Och vad tjänar det till att nu pådyvla skuld och skam på dem som levde nära smittan, och  överlevde?

Sjuttiotalsfeminism som ständigt aktuell när ABF firar 100 år

Torsdag 14/6 2012. ABF fyller 100 år. Det firas bland annat med boksläpp på våning tre i Kulturhuset. Rosa champagne, mingel och signering.

Boken Alltid på plats, alltid på språng – kvinnor i ABF handlar om nio kvinnor med ett par saker gemensamma. Alla är kvinnor. Alla har arbetat inom ABF. Och alla har berättelser om hur det är att vara kvinna inom ABF, som enligt ABF inte fått tillräcklig plats i den ABF:ska historieskrivningen. Därför har de intervjuats och porträtterats i serieboken som ges ut av Atlas förlag lagom till 100-årsjubileet av förbundet. Bakom intervjuerna står Carl-Michael Edenborg och för seriernas utformning Loka Kanarp. Kanarp får av Moa Elf Karlén, förlagschef på Atlas, frågan om vilken sorts feminist hon är. På vilket sätt jobbar hon för jämställdhet?

- Är du lydig, ”för” systerskap, eller olydig?

Kanarp ler lite, vilka var nu alternativen? Hon funderar en kort stund och säger sedan att hon nog är mest för systerskap.

Jag erinrar mig vårens rabalder om orakade armhålor i Melodifestivalens publik. Hur det drog upp till Facebookstorm och startades motattacker där kvinnor ville ta sin rättighet till behåring tillbaka. Kvinnor av olika slag och hårighetsgrad tog bilder på sina armhålor och stod upp för sina kroppar. Det var upp till kamp för kvinnans rätt att vara naturlig. En del kallade det för en backlash till sjuttiotalet. Hade vi inte kommit längre än så här? Handlar inte 2000-talets feminism om högre värden, om varje människas frihet, om en för BÅDA könen lika viktig kamp, och om varje barns rättighet att kallas för hen? Tanken slår mig när jag bläddrar i Alltid på plats, alltid på språng den påminner lite om en bok jag har i bokhyllan som består av ett tiotal intervjuer gjorda under 1960-talet med hemmafruar. Rapport om kvinnor, heter den, skriven av Carin Mannheimer 1969. Och jag tänker på min egen bok, med undertiteln Frihet, jämlikhet och rakade ben. Sjuttiotaligt, nutida, eller ständigt aktuellt?

Efter tal och skål och grattis i mikrofon lyckas jag få tag i Kanarp och vi samtalar om feminism och om arbetet som serietecknare. Jag frågar henne om hon kan se någon likhet mellan ABF-boken, en bok om ”starka kvinnor”, och armhåledebatten och dessa två händelser som led i ett i mina ögon sjuttiotaligt sätt att arbeta för feminism. Kanarp berättar att hon som femtonåring under 90-talet demonstrerade med organisationen Vägra kallas hora och medverkade i Porrblockaden. Även om denna typ av feministiskt arbete kanske inte är något som Kanarp skulle ägna sig åt idag, finns vissa likheter mellan det forna engagemanget och det ställningstagande hon gör som serietecknare. Och hon kan se ett samband:

- Båda sätten är på sätt och vis exempel på sjuttiotalsfeminism. Det är samma slags basic problem det handlar om. Det är viktigt att uppmärksamma kärnproblematiken, och den består ju lika stark idag som på sjuttiotalet.

Jag frågar Kanarp om detta med systerskapet, som ju också klingar lite sjuttio. Vad menas med att vara för systerskap? För Kanarp handlar det om att tänka på att lyfta fram varandra lite extra. Det kan vara på jobbet eller på krogen. Eller inom ett politiskt parti.

- På ett större plan handlar det om ju om att hålla ihop. Som kvinnor.

Och nio kvinnoöden har hon gestaltat i serier. Hagar Normark, 92 år då hon intervjuades och före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, intresserade henne särskilt. Som medpassagerare på resan som startade 1931 i SSU i Malå upplevde hon alla de destinationer och landskapsförändringar som följde vägen mot ett Välfärdssverige. Om detta berättas i det första kapitlet i boken. Kanarp visar exempel i boken på hur hon omvandlat händelseförlopp till bilder. Här kommer finurliga inslag att blandas med den mer renodlade historieskrivningen. Under en bild som visar tre ungar (en av dem Hagar som barn) som springer barfota i gräset finns en ruta där den gamla Hagar säger i en pratbubbla:

- Jag har alltid haft lätt att hantera karlar.

Fiffig och fin är boken. Lärorik, lättläst. Och framför allt, som ett inslag i en ännu lite mer sann historieskrivning; oändligt viktig. Jag sitter hemma och äter årets första svenska jordgubbar och lyssnar på den lista på Spotify som jag döpt till Mina drömmars årtionden. Aretha Franklins Natural woman kommer som ett brev på posten ur högtalarna.

”You make feel, YOU make me feel lika a natural woman…”

Nog må kvinnan i låten behöva en man för att känna sig som en naturlig kvinna. Nog har vi i alla fall krupit några steg framåt sedan Aretha skrålade år 1967.

Sorti i Kulturhuset

I Kungsträdgården ser jag honom driva omkring. Hatt, trots att det är så varmt ute. Sliten rock, säckiga byxor. Mellan träden vandrar han hit och dit. Då och då sträcker han på halsen för att dra in doften av parkens just utslagna körsbärsblom. Klockan slår i Jakobs kyrka, söndagsringningen. Han ser sig omkring. Konstaterar att ingen verkar uppmärksamma. Greppar snabbt en gren, bryter en kvist, kastar ett generat öga mot en dam med solglasögon och vit vårjacka som sitter på en bänk en bit bort. Triumfen och skammen hand i hand. Damen ser honom. För en kort stund tycks hon göra en ansats att ingripa. Hon ser ut som en sådan som ingriper när folk beter sig på fel sätt. Men hon avstår. Kanske märker hon hur de små blommorna gör att mannen som driver omkring i Kungsträdgården en söndag klockan två plötsligt tar av sig hatten och låter kalufsen ruskas av vårvinden. Kanske noterar hon att hans djupt liggande ögon muntert glimmar till. Hur vecken på var sida om den smala munnen fåras, för att snart bredda den till ett leende. Kanske märker hon. Eller så bryr hon sig bara mer om sin solbränna än om allemansrätt. Med kvisten i handen styr mannen stegen mot Operan. Förbi Dansmuseet och Medelhavsmuseet sneddar han upp på Drottninggatan. Tobaksaffärer, billiga klädkedjor som bjuder sina varor ute på gatan och gäng av svartklädda ungdomar tätnar ju närmare han kommer Kulturhuset. Trapporna ned, i fem långa steg. In på Bibliotek Plattan, glasdörrarna smäller igen bakom honom. Så här dags är han nästan ensam här. I hyllan som rymmer böcker om Berättelser finner han boken han tycks ha letat efter. August Strindberg. Inferno. Och han läser högt, högt, för alla som råkar befinna sig i Kulturhusets bibliotek just denna söndag i maj strax efter klockan två:

Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en expansion av själens innestängda kraft och lyftes upp över småaktigheterna i storstaden!

Internationell författarscen: Silvia Avallone sammanför personligt med politiskt i romanens perspektiv på Italien

För precis ett år sedan var jag i Rom. Då satt Silvio Berlusconi fortfarande i glashytten ur vilken han styrde sitt Italien med joysticks som om det handlade om ett tevespel. Jag minns att jag funderade på om det gick att känna på något vis. Jag letade tecken på att den politiska luften var förorenad. På de oemotståndliga gränderna i Trastevere fann jag knappast några folksamlingar samlade till upprop. Det var mest gelato, Campo dei Fiore, Rafael och den överdådiga känsla av Historiens Vingslag liknande den som härbärgerar i Gamla stan. Efter ett par dagar dök en och samma affisch upp lite här och var. På lyktstolpar och husfasader. ”Berlusconi Dimettiti”, stod det. Jag tog fram min fickordbok, fällde upp glajjerna i pannan och kisade för att uppfatta de små minusklerna. Ah! Dimettiti betyder avgå. Jag blev lite glad. Över att det syntes protester. Också i vackra, lummiga Rom i maj.

Ett halvår senare, i november 2011, avgick så Berlusconi.

Och ytterligare ett halvår senare, nu i maj 2012, gästar Silvia Avallone Internationell författarscen. Det hon har att säga om Berlusconis Italien bekräftar allmänt känd korruption, men dessa obligatoriska paragrafer avhandlas ganska hastigt. Pålästa och skickliga Anneli Dufva låter samtalet övergå till vad som gör att Silvia Avallone är här: hennes nyutgivna roman Stål. Vännerna Anna och Francesca, huvudpersoner i boken, är tretton år växer upp i ett Toscana som lär dem att vackra kvinnor är vinnare, fula förlorare. Fäderna till dessa unga kvinnor verkar förkroppsliga hela den Berlusconiska attityden – det patriarkala maktsystem som säger att kvinnans enda möjlighet i livet är att stanna kvar hos sin man, stå ut, eftersom, som Paulina Helgeson citerar i en recension i SvD 24/4: ”En ensam kvinna går det illa för…”

Jag påminner mig om att Avallone skriver nutidsprosa. Det här är ingen gammal sjuttiotalsfeminism. Det hon skriver om pågår här och nu. Det är nutida litteratur som beskriver samhällsskeenden som i detta Stockholm, här där jag för två veckor sedan satt och lyssnade på Machofabriken som talade om mansrollen, känns väldigt avlägsna. Går det verkligen till så här?

En parantes påbörjas. Det vill säga, jag tror att det är en parantes, men det visar sig att det är något mycket större. Här kommer den.

Jag kan inte låta bli att notera Avallones urringade klänning, de långa spirorna, de svarta klackskorna. Jag bannar mig själv för att jag gör det. Jag närmar mig förbjudna tankar om italienskt kvinnomode som bara en något smakfullare variant av Berluskonisk tutt-teve.  Låter tanken slå rot och kommer vidare – konstaterar att så hade en respektabel författare aldrig kunnat gå klädd i Sverige. Och jag minns hur det här, i vårt nordliga och i världen mest jämställda land, är så svårt att bli tagen på allvar om man både är snygg och har åsikter. Min debutbok På spaning med Hedvig fick omdömen av ett slag som i flera fall inte kunde låta bli att blanda ihop mitt utseende med bokens innehåll. En recensent skrev att det ”är roligt med en författare som är både arg och söt”. En annan skrev syrligt om de bilder som är med i boken, bilder föreställande mig. Det är så paradoxalt. Är man bara iklädd kostymbyxor och hatt beredes plats för tankar och idéer om jämställdhet. Klockorna ringer i huvudet på mig: genom att ens notera Avallones klädval är jag ju också en produkt av detta fördömda synsätt. För det är ett begränsande av kvinnan, att tvinga henne att bli ”man”. Baksidan av myntet av den befrielse som det kan tänkas vara att avsexualisera kvinnan, är ett hora-madonna-komplex, där en kvinna i klänning är ett offer, medan en i kostym är medveten och streetsmart.

Åter till mitt huvudspår.

Åsa Beckman skriver i en recension i DN 25/4 att Anna och Francesca, enligt feministiskt socialistisk teori, skulle kunna betraktas som dubbelt förtryckta – både beträffande kön och klass. Efter senaste årets studier i postkolonial litteratur kommer jag att tänka på den dubbla kolonisering som enligt postkolonial diskurs gäller kvinnor som lever under geografisk kolonisering (eller neokolonisering). Det förtryck Avallone beskriver i sin roman verkar dock handla om mer än generella klassklyftor och generellt patriarkal dominans. På Avallone verkar det det som att det sätt på vilket Anna och Francesca upptäcker sig själva, sina kroppar, sin sexualitet, står för en början på ett slags frigörelse. Hon llyfter därmed frågan från att se de unga kvinnorna som offer för en hemsk värld, till att se deras roller i samhället som en part av ett större system. Det personliga blir politiskt, utan att svaret trivialiseras till ”utrota klassklyftorna” eller ”spräng patriarkatet”. Klokt. Genomtänkt.

Avallone säger att italienarna är som små hjältar, som efter det samhälle Berlusconi grundlade och vårdade, måste bygga sig själva och sin omvärld på nytt, från grunden. Hon hävdar att litteraturen är den arena som bäst kan vädra tankar och idéer eftersom ordet är fritt. Till skillnad från inom politiken. Snillrikt. Avallone som politiker känns dock inte särskilt främmande. Hon talar klarspråk, avstår från att snärja in sina resonemang i långdragna förklaringar, men verkar hela tiden veta precis var hon står. Uträknande, men inte beräknande. Spontan, men inte yvig. Nog skulle det sätt på vilket hon beskriver verkligheten kunna attrahera medborgare som efterlyser politiker förankrade i verkligheten. Åtminstone i Sverige. Men här skulle å andra sidan Sveriges Radio under riksdagssammanträde i förstone rapportera om hennes vackra ben. Och kanske behövs Avallone faktiskt bättre i Italien. Med en författare, tänkare, genomskådare, som hon, har detta land nog chans att bli något mer än vad det är nu. Varje plats har sin kamp. Varje tid sin litteratur.

Låt oss massakrera gammalmodig maskulinitet!

Killen som slafar på soffan i lägenheten vaknar av det hetsiga ringandet på dörren.

- Ey, jag ser ju att du är hemma vafan, öppna rå!

I stanken av gammal fylla och tomma pizzakartonger drar killen fingrarna genom sin flottiga bakis-kalufs, hasar upp till dörren och öppnar. Vännen Josef klappar sin sunkiga polare i ryggen, undrar vad som står på. Så får han efter lång övertalning veta att någonting faktiskt har hänt. Polaren vars cigg envisas med att slockna har varit med om kanske det mest skamfyllda en kille kan råka ut för. Han har blivit våldtagen. Av en kille.

Om vännen Josefs reaktion, kan man sammanfatta att kvällens seminarium (tisdag 24/4) på Lava  handlar om. Manlighet är det, som enligt programbladet ska avhandlas, med utgångspunkt från två kortfilmer, varav den ena är den ovan berättade, samt tre föreläsare: författaren Stephan Mendel-Enk som skrivit boken Med uppenbar känsla för stil– ett reportage om manlighet, poeten Bob Hansson som är medförfattare till romanen Dingo Dingo: den manliga frigörelsen är här! och så Tomas Wetterberg från organisationen Machofabriken.

Hur skapar vi en maskulinitet tillsammans? Hur kan vi hjälpas åt att riva den bild av manlighet som går ut på att en manlig man är hårig, stark, kåt, muskulös, känslokall och händig?

Machofabriken är en organisation som i samarbete med ROKS, SKR och Arvsfonden föreläser i grundskolan om killar och manlighet, med syftet att bryta kopplingen mellan våld och manlighet. Enligt en undersökning som Machofabriken gjort med killar i grundskolan är en maskulin kille en person som innehar just de klassiska mansegenskaperna som hårig, stark, kåt, muskulös, känslokall och händig. Medan en bra kompis är en person som är snäll, omtänksam, glad, generös och vänlig. Men den typen av enkla men mycket tydliga uppslag klargörs att den gängse bilden av manlighet är lika begränsande för män (och kvinnor) som reklampelarens bild av kvinnlighet är för kvinnor (och män).

Jag lyssnar och nickar och tänker. Att som man diskutera manlighet är kontroversiellt på ett annat sätt än att som kvinna diskutera kvinnlighet. Att erkänna sin maktposition och att därutöver självmant vilja ta ett kliv NER, är förknippat med klenhet. Även om det är för att öka det egna livsutrymmet enligt feminismens princip att alla människor, oavsett kön, ska tillåtas gro och växa utan att förhålla sig till stereotypa roller.

”Man föds inte till kvinna, man blir det”, skrev Simone de Beauvoir i Det andra könet.

”Man föds inte till man, man blir det”, skrev Kalle Berggren i Pittstim.

Stephan Mendel-Enk känner inget behov att ”göra upp” med manligheten – något problem med sin egen manlighet har han i alla fall inte. Mendel-Enk är intresserad av sambandet mellan det manliga beteende som finns inom våldsamma grupper, klaner, så som Firman, AIK:s huliganmaffia, som han intervjuar i Med uppenbar känsla för stil. Hur kommer det sig att fotbollsvåldet har ökat – hur kommer det sig att det inte är några kvinnor i firman? Är det ett tecken på jämställdhetsmässig backlash? Mendel-Enk tror att det ökade våldet ligger i vår samtid – men också att män i större utsträckning än kvinnor tillåts ”nörda”. Med färre omvärldsliga krav kan killar skaffa specialintressen (specialintressen såsom fotboll och slagsmål, eller naturligtvis helt andra legala intressen, om man ska lyfta det från en individuell nivå till en samhällelig.) Den manliga gemenskapen, att inte svika gruppen, är enligt Mendel-Enk vad som får huliganerna att genomföra de vansinnesdåd som han beskriver i sin bok.

- Egentligen säger de ingenting om själva våldet. Att slåss är inte det viktiga. Det är ett slags manlig gemenskap, som det är svår att ta på, och som inte går att förklara som illegal, säger Mendel-Enk.

Bob Hansson är inne på linjen att befria männen från manlighetens trånga bur. Han funderar på Håkan Juholts icke typiskt manliga attityd – och drar en parallell mellan denna och hans avgång. Han var ingen kylig och känslokall Reinfeldt – då var han ingen att lita på. En stabil, stark karlakarl har kontroll och behärskar sig. Gör de inte det blir de kvinnor – svaga och hysteriska. Och vem vill ha en svag och hysterisk statsminister? Bob Hansson vill att männen ska slå tillbaka. Eller rättare, sluta slå tillbaka:

- För att också bli vad vi faktiskt är, nämligen känsliga jävlar.

Filmen Min vän Josef slutar med att vännen, Josef, skrattar sin våldtagna polare rakt upp i ansiktet och dubbelvikt frustar något i stil med: Din jävla bög.

Utanför Lava brölar ett killgäng förbi, någon kastar en ölburk mot glasrutan som vetter mot Plattan. En av killarna hoppar på en annan, det dunkas i ryggen och hästgarvas. Det är en av de första vårkvällarna och i den stockholmska skymningen pågår ett konstant spel mellan män och manlighet. Nedtyngd av fakta som visar att vi är oceaner ifrån ett samhälle där män och kvinnor utan att behöva med knytnävar slå sig ur djupt rotade föreställningar om könet och dess olika roller tillåts vara människor, känner jag ett litet, spirande hopp. Anordnas typer av samtalskvällar som denna, måste det ju betyda att det finns en hel del därute som tycker att vi måste göra nåt. Och inte bara tycker, dessutom, utan verkligen gör nåt. Handlar. Massakrerar. Trampar nya stigar. Det räcker, just nu, för att jag ska orka mig ner i tunnelbanan igen.

Rapport från Uppgörelsen – säsongens sista litteraturquiz

Huttriga kommer vi tågande längs Hornstulls strand, jag och Maria. Jag med en på grund av de orimligt kraftiga stormbyarna som just nu lagt sig över huvudstaden slocknad cigarett i mungipan. Maria med sin redan upprökt. Vi möter Frida, som tillsammans med oss ska utgöra Besökarnas alldeles eget eminenta lag i kvällens litteraturquiz.

Bibliotekarie Jenny Lindh (känd från DN!) drar igång kvällen med att på minisynt plinkplonka de housetoner som ackompanjerar Björn Ranelid i årets Melodifestival. Till detta reciterar hennes kompanjon Leo Lundberg (känd från Bibliotek Plattan!) bidragets text, fylld till bredden och mer därtill av kärlek, änglar, kvinnokön, manlig säd och liv och ljus och underverk. Men med två ord överstrykna. Vilka är orden? Det är vad vi ska lista ut och vad som utgör inledningsfrågan till säsongens sista quiz, den stora Uppgörelsen.

Besökarna är det absolut minsta laget på plats. På Stand sitter man inttill skrålande storlag från Bonniers och i för sammanhanget liknande bjässar. När Besökarna kommer fram är alla platser är upptagna, så laget sätter sig på sina över betonggolvet utbredda vinterjackor med varsin öl. På hugget, förstås. Två litteraturvetare och en konstvetare. Här ska det kammas hem vinst.

Strindbergs födelseår – det borde vi väl ändå kunna? Jo, att det är Anna Wahlgrens dotter som är Felicia som försvann det är vi helt säkra på. Men vad hette nu igen DN:s Erik Helmersons nya bok? Och vem var Nobelpristagaren som intervjuades på knagglig radio i början av femtiotalet? Gilgamesh-eposet – den obligatoriska Litteraturvetenskap I-frågan, är såklart en baggis. Men när vi får fem stycken kartor att placera i en litterär kontext och inte kan gissa oss till en enda känns det nästan hopplöst. Vi får i uppgift att rätta grannlagets tävlingsformulär – myser lite åt att de bara lyckats knåpa ihop 23 poäng av 58 (?). Men får långa näsor när vi får tillbaka det egna formuläret. Där står, under vårt vackra lagnamn, med en överseende ditplitad smiley intill sig, tolv små ynkliga poäng på darrande ben.

Tur att ölen är billig. Att Strand trots allt är ett ganska trevligt ställe. Att Jenny Lindh och Leo Lundberg är roliga och att Besökarna inte är några bittra förlorare. Skål, inför nästa säsong!

På upptäcktsresa i Nisse Landgrens hörna

Nisse Landgren tilldelades nyligen musikpriset Sir George Martin Lucas Award. Priset får han, berättar presentatören för kvällens etapp i Nisse Landgrens musikaliska hörna (29/2), bland annat för att han ”likt en upptäcktsresande korsar gränser musikaliskt och geografiskt”. Landgren emottar publikens hjärtliga, nästan familjära, applåder. In på scen spatserar fem jazzmusikerklädda (kavaj, jeans och gympaskor) snubbar som snart ska komma att bjuda på en musikaliskt, och till viss del geografiskt, gränsöverskridande konsert.

Gäster för kvällen är tyska gitarristen och sångaren Torsten Goods (efternamnet blev han tipsad att ta vid en spelning i New York, då en amerikansk musiker menade att hans tyska namn var för svårt att uttala) och svenska saxofonisten Magnus Lindgren. Det första som slår mig när kvällens sextett (utöver Goods, Lindgren och Landgren Petter Bergander på piano, Tobias Gabrielsson på bas och Robert Ikiz på trummor) inledningsvis lirar ”Funk Unity” är att alla sex har blickfånget vid noterna nästan hela låten. Vilket, inledningsvis, ger ett splittrat intryck. Någonting är det, som inte är som det ska. Till synes bristfällig kommunikation, möjligen. Även om god jazz naturligtvis inte måste innebära ös och slös och att musikaliskt snille betyder att noterna ligger i papperskorgen. Men nog är starten lite stolpig. Än så länge spelar de var för sig. Än befinner de sig var och en i sitt individuella järnvägsspår. Torsten Goods ger fysiska fingervisningar åt såväl pianisten som basisten, vilket kanske är naturligt när det är han som väl på något vis har kvällens huvudroll. Var gränsen går mellan musikaliskt ledarskap och maktutövning är dock hårfin och att Goods demonstrerar för publiken att det minsann är han som vet hur det ska spelas och hör sen bidrar ingalunda till utvidgat samspel.

Men när Lindgren och Ikiz efter första låtens jazzfunk bränner av en duett händer saker. Med gasen i botten stiger den musikaliska nivån, vi börjar tuffa framfåt. Här råder ingen tvekan om att det är kommunikativt lir. Järnvägens spår korsar varandra, och fram färdas musiken ömsom parallellt, ömsom lekande improviserande. Lindgrens spelstil är tät men avspänd. Han blåser med minutiös profession men utan tillstymmelse till uppdragna axlar. Kvicka byten sker mellan saxofon, klarinett och flöjt. Han behärskar allting likvärdigt, även om det är när han valsar med saxen som jag får knottror på låren. Ikiz spelar följsamt, ettrigt, skickligt. När Lindgren och Ikiz spelar musik drar publiken i Hörsalen efter andan.

Och härefter riktar sig den musikaliska spåren alltmer åt samma håll – trots den genremässigt mycket breda variationen där funk blandas med Queen och sammetslena ballader korsas med frijazz och rock. Goods påminner i sin spelstil lite om den svenska gitarristen Erik Söderlind, som också spelat en del med Magnus Lindgren. Goods är möjligen snäppet röjigare. Vilket visserligen är en styrka, men stundom saknar jag den söderlindska garnityren, det där allra pillrigaste och mest detaljerade. Som Lindgrens fullkomliga kontroll i duetten med Ikiz. Men kanske är det den breda diskrepansen som är den här konsertens, musikaliska resas, styrka. Man går nämligen aldrig säker. Vilket är kul. Konserten bjuder häpnadsväckande upptäckter (som Lindgrens flöjt ackompanjerad av förinspelad ljudkonst som han styr genom att trycka foten mot olika pedaler) men också ett par långrandiga raster (som Goods trevliga men slätstrukna ballader ”I only have eyes for you” och ”Crazy little thing called love”).

Alltihop är spretigt och klusterlikt och eklektiskt. Och, som jag inbillar mig att en upptäcktsresa är, tillräckligt nervkittlande. ”Weekend in LA” (komposition Lindgren/Goods) är med tre ej särskilt länge övervägda ord: Så Förbaskat Bra. Låten serveras publiken ganska långt in i konserten. Jag kan inte låta bli att fundera på hur upptäcktsresan hade artat sig med en sådan weekend som inledande acceleration. Helt klart är att konserten hade fått en god skjuts. Men man brukar nog inte börja en upptäcktsresa med weekend. Och det är väl en del av tjusningen med upptäcktsresor -  eller om man så vill jazzhörnor – antar jag. Att undan för undan upptäcka.

Ytterligare rapport från Malmö konsthall – låt er inspireras, Kulturhuset!

Förra veckan skrev jag om min stora förtjusning över ett målarbord som jag upptäckt i Malmö konsthall men som jag vid mitt besök i konsthallen av olika anledningar aldrig äntrade. Det var söndag och det var ljust och februarikallt och en alldeles ypperlig dag för måleri och kreativt skapande. Malmö konsthall erbjöd gratis material och en för mig – som redan fastställt – förtjusande miljö.

Kulturhuset i Stockholm erbjuder inte tillstymmelse till något likvärdigt. Det gjorde mig trumpen.

Nu förhöll det sig så angenämt att jag råkade ha en ytterligare anledning att åka till Malmö. Det var en söndag senare än sist och nu hade isen smält och ljuset liksom skar in genom fönstren i konsthallen från sidan så att det stack och sprack i ögonen men ändå ingav en skir vårkänsla i hela kroppen och till på köpet så hade jag inga egentliga åtaganden denna sista söndag i februari så vad jag skulle ägna eftermiddagen åt var liksom alldeles fullkomligt givet: naturligtvis att äntra målarbordet. Som jag numera vet kallas för Bildverkstaden.

- Är det okej att vara med här även om man är gammal? frågar jag en kvinna som ler med hela kroppen (jag visste inte heller förrän i söndags att människokroppen är kapabel att le med hela sitt maskineri). Hon ser lite åttiotalig ut. Snickarbyxor med fläckar under vilka man kan ana kärlekshull och burrigt hår i två flätor. Javisst, alla får vara med, svarar hon mig. Just idag kan man alstra tryckkonstverk. Man ritar på ett tjockt material så att pennan lämnar urgröpta linjer där den far fram, så målar man svart färg ovanpå och trycker sedan det hela på vitt papper. Resultatet blir en centrerad svart bakgrund på vilken vita linjer utgör det tecknade. Vrålkul, var det.

Jag satt alltså på en stol i min ensamhet med håret lite flängande i gemensamhetens skapande andetag (och för all del en del ungjävlars gastande) och njöt som sällan. Det var jag, det var barn, det var vuxna. När kände mig färdig kom en äldre herre fram, såg över min axel ned på mina skapelser och sa något som lät komplimenterande. Jag tror att det var komplimenterande, men är inte riktigt säker. Det där med danska är ju som det är.

Så nu, hemkommen med flyg till min egen stad ropar jag högt till Stockholms Kulturhus:

Låt er inspireras av Malmö – satsa på en bildverkstad!

Om längtan efter ett målarbord i Kulturhuset

Malmö konsthall har öppet alla dagar i veckan. Det betyder även måndagar. Malmö konsthall har därutöver gratis inträde. Alla dagar. För alla. Jag blir så förvånad och förbluffad och överlycklig att jag nästan slår ögonbrynen i hårfästet när det går upp för mig att så är fallet. Så med ännu ett argument för mini-Berlin i rockärmen tågar jag in i konsthallen och känner mig, så som jag gör ibland, övermäktigt stolt över att vara skattebetalare.

I ett rum, lite vid sidan av, liksom bakom en vägg och under ett snedtak som är byggt av glasrutor, ja precis som ett jättelikt växthus känns det, står ett långbord. Stillsamt, står bordet där. Väggarna står vita, golvet ligger ljusgrått. Det luktar linolja. Runtomkring bordet står drösvis med stolar och på bordet trängs papper, målarfärger, penslar, dutt-svampar, färgpennor. Det är söndag idag och barn i alla storlekar sitter koncentrerat och skapar. De behöver inte trängas eftersom det är gott om plats. Inte heller behöver de överrösta varann för att kommunicera. Då och då hörs fragment av samtal om projektidéer. Några tankar här, några kloka råd där. Jag längtar efter att sätta mig bredvid och vara med, ja jag längtar så till den milda grad att jag är nära att ställa in det möte jag ska på med en ljussättare i sotarmössa och som börjar om prick tolv minuter i konsthallens fik. Men det gör jag inte. Däremot bär jag med mig något slags hoppfullhet när jag går ut i den snålblåsiga februaristaden. Så förbannat bra grej, tänker jag, att vem som helst får komma in gratis och måla gratis i konsthallen vilken dag som helst i veckan. I min hemstad erbjuder ingen konsthall samma möjlighet, så vitt jag vet, tänker jag och känner mig så där kritisk som man bara har råd att känna sig om man lever under privilegierade förhållanden. Inte ens i Kulturhuset får man måla kring långbord.

Annat var det, förstås, på sjuttitalet!

”Genom generösa öppettider året runt hade alla, både de på snabbvisit och de som ville arbeta en längre period, möjlighet att använda rummet för sitt skapande eller för att ta del av andras.”

Så beskrivs i boken De första trettio åren, memoarerna om Kulturhusets födelse och hittillska levnadstid, det som kallades för Allrummet och som öppnade 1975. Placerat där, som jag förstår det, nuvarande Studion ligger. Det är svartvita bilder på just sådana långbord som i Malmö, ja just sådana barn som i Malmö, som sitter koncentrerat och skapar i lugn och ro. Jag läser och undrar hur det kändes. Jag undrar hur det hade känts att sätta sig vid bordet i Malmö då när jag var på blixtvisit för en vecka sedan. Jag tänker på Rum för barn och Lava, som Allrummet delades upp i när Kulturhuset blev äldre. Tänker att intentionen att erbjuda ett särskilt tonårsrum och ett särskilt småbarnsrum ju var god. Men att det kanske var något som gick förlorat på vägen när det blev så väldigt regisserat och inrett och aktivitetslystet. Det kanske räcker att det bara finns tillgång till ett bord, en hög papper och några lådor målarfärg.

Jag undrar när det ska komma ett målarbord till Kulturhuset igen. Till dess håller jag till godo med Malmö. Jo, nästa gång ställer jag nog in mötet.