Samtal med serietecknaren Ola Skogäng

Just nu kan du på Kulturhuset se Ola Skogängs vältecknade Stockholmsmiljöer med ockulta inslag. Utställningen kombinerar Lilla Galleriets tema ”staden som scen” med Seriefestivalens tema ”eskapism”, och visar upp både skisser och stora pannåer med uppblåsta serierutor från hans album om antikhandlaren Theo. Framförallt de stora motiven är magiska och enormt detaljrika – Hergé nämns ofta som referens – och har du vägarna förbi tycker jag absolut du ska gå och titta.

Jag imponerades av utställningen och träffade därför Ola Skogäng för några dagar sedan över en kopp kaffe för att få veta mer. Vi har mötts tidigare i ett gemensamt arbetsprojekt, men det är nu många år sedan. Jag vet att hans serie ”Theos ockulta kuriositeter” finns att köpa hos nätbokhandlarna och i specialaffärer, att han är hyllad och prisbelönt, att han har jobbat med kollegan Per Demervall i albumet ”Döda rummet: Strindbergs sista drömspel”, att han håller föredrag om berättarteknik och om sitt liv som serieskapare, men jag vet inte särskilt mycket om hur och varför.

Det som är tänkt att bli en intervju blir i stället till ett samtal. Om Stockholm och andra miljöer, om film och litteratur och serier, men mest om dramaturgi och hur det genomsyrar allt omkring oss. Jag har svårt att hålla mig till mina frågor och låter i stället Skogäng berätta fritt, styr bara upp ibland för att få lite struktur på det hela. Eftersom han är lättsam och öppen är det lätt att tro att han bara är någon som haft turen att hamna på rätt plats i livet, men i själva verket har han hela tiden arbetat hårt och målmedvetet för att bli just serietecknare.

På frågan om varför det blev detta yrkesval så får jag veta att Skogäng alltid älskat serier och att han som liten tvingade sin mamma att läsa Stålmannen högt för honom, men hur han skruvade på sig när hon också läste alla ljudeffekter. Där någonstans föddes längtan att knäcka koden för att kunna läsa på egen hand. När han som sjuåring själv stavat sig igenom sin första Stålmannensida och kommit till texten längst ner där det stod ”tecknat av Curt Swan” insåg han att det faktiskt fanns en person som satt och gjorde detta.

- Shit, han är svensk! Så tänkte sjuåringen, och visste inte att det var en känd amerikan som stod bakom namnet. Kanske var missförståndet positivt. Skogäng tänkte att om en svensk kille kunde sitta hemma och rita det här, då fanns det en chans att också han kunde göra samma sak.
- Sen trodde jag nog också innerst inne att Stålmannen fanns på riktigt, och kanske hade denne Curt Swan dagliga möten med Stålis, berättar Skogäng.
Jag: – Så din egentliga anledning till att börja rita serier var att du skulle få träffa Stålmannen?
Skogäng: – Exakt!

Ola Skogäng visste alltså att han ville teckna serier, men när han växte upp fanns inga utbildningar för detta, så när han steg in på Arbetsförmedlingen och deklarerade vad han ville bli så försökte de få honom på andra tankar. Att rita serier var ju inget yrke. Han fick gå en starta-eget kurs, något som han var helt ointresserad av. När en reklamkille kom för att berätta om egenföretagande ritade sig Skogäng igenom hela föreläsningen, och blev kvarhållen efteråt.
- Hjälp, nu får jag skäll, var han första tanke. Men i stället fick han jobb som tecknare på byrån eftersom reklamkillen sett att krumelurerna inte bara var vanligt kladd.

Åren på reklambyrå var oerhört lärorika eftersom han fick arbeta hårt mot deadlines och problem som bara måste lösas. Där lärde han sig att allt handlar om kunden.
Skogäng återkommer under samtalet ofta till detta. Han påpekar att vi i Sverige ibland är lite för konstnärliga, att illustratörer och serietecknare glömmer bort att det finns en publik vars önskemål borde tillgodoses lite oftare.
- Vad vill läsaren ha? Så frågar man sig i de stora serieländerna Frankrike och Japan, men inte i Sverige, säger han. Här glider vårt samtal över på fin- och fulkultur, och vi konstaterar att de skönlitterära böcker som oftast toppar listorna är de som får mest skäll – deckare, chic lit, lättsmälta skandalromaner.

- Men om vi går tillbaka till dina serier, när och hur började det på riktigt? frågar jag. Skogäng funderar en stund. Berättar att han ett tag arbetade med att illustrera dataspel om Trazan och Banarne, att han var med och startade Åberg museum, att han lite av en lycklig slump fick skapa sin egen kurs i berättarteknik på gymnasiet i Bålsta. Att han jobbat med reklam och illustrationer, och fick teckna karaktären Prox 2004 på uppdrag av Resplus i samarbete med Hultsfredsfestivalen. Där fanns det en väl tilltagen budget, och serien som ursprungligen var tänkt att vara svartvit blev till färg.
- Jag hade aldrig provat att jobba digitalt, och eftersom Resplus pröjsade såg jag det som en chans att ta fram en färgskala som kändes rätt för mitt arbete.

Samma färgskala som lever kvar än idag. För Skogäng hade redan börjat teckna Theo, den karaktär som skulle innebära hans stora genombrott. Förlaget Kartago nappade på skisserna även om de tyckte att den svenska miljön var en dålig idé.
- Jag älskade hur Tardi gjorde sina serier om Adèle i Parismiljö, men ville göra det på mitt eget sätt med Stockholm som utgångspunkt. Att använda det man känner till blir alltid bäst.
Skogäng drev igenom sin vision och bevisade att han låg helt rätt i tiden. Debutalbumet ”Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod” vann 2009 den prestigefyllda Adamsonstatyetten, och Skogäng berättar att han trodde det var ett skämt när Lasse Åberg ringde och berättade att det var läge att infinna sig på bokmässan ”eftersom du kommer att få ett pris”. Det var inget skämt. Serievärldens motsvarighet till en guldbagge placerade Ola Skogäng i samma fina sällskap som Stan Lee och Hergé, och av svenska pristagare är han faktiskt den ende som vunnit för sin debutbok förutom Jan Lööf.

Inför nästa album hade han bytt förlag till Ekholm & Tegebjer, och nu, fyra album senare är han etablerad inom serievärlden och utgiven i bland annat Frankrike, Belgien och Kanada. I den senaste ”Deus ex machina: Fadern” samarbetar han med serietecknaren Daniel Thollin, och där utspelar sig en del av handlingen för första gången utanför Stockholms gränser. Eftersom Thollin härstammar från Ludvika tyckte Skogäng att det var en bra idé att åka upp till Dalarna och undersöka omgivningarna i studiesyfte. De hittade fascinerande miljöer runt sjön Väsman som sedan användes i albumet. Samarbetet med Thollin fungerar fint och har gagnat karaktärerna i Theo, tycker Skogäng.
Jag: – Men hur ser egentligen arbetsfördelningen ut mellan er?
Skogäng: – Enkelt uttryckt kan man säga att Daniel är tecknaren och jag är regissören.

Jag får veta att seriealbum i Sverige fortfarande är en rätt smal historia, även om det pratas om en serieboom. Tecknat säljer inte på långa vägar så mycket som skönlitterärt, och fortfarande blir Ola Skogäng bara igenkänd av de mest inbitna fansen. Men mäter man med seriemått så är han stor, och han får numera förfrågningar från förlag och författare om uppdrag i form av illustrationsjobb. Det senaste i raden är ett samarbete med fantasyförfattaren Jo Salmson som resulterat i den underhållande fysikboken för barn ”Om pyttesmå partiklar”.

Även om det går bra för Skogäng och han vet vad han ska göra de närmsta åren så är det inte någon glidartillvaro.
- Jag kommer att fortsätta ge ut album om Theo – slutet har jag faktiskt redan klart för mig – men det är inget glamouröst yrke, och det ger heller inte en massa pengar. Jag är egenföretagare med allt vad det innebär av hårt arbete och osäker inkomst.

Skogäng ser ändå en förändring när det gäller svenska serier, även om det går långsamt. Idag kommer många förmågor fram som har hög kvalitet och som lagt ner många timmar på att finslipa sin teknik. Samtidigt når hans egna seriealbum nya målgrupper – det som förlaget inte kunde förutse är att många äldre kvinnor läser och tycker om ”Theos ockulta kuriositeter”. Kanske för att det är vältecknat och utspelas i Stockholm, kanske för att det påminner dem om Tintin och liknande som de läste när de växte upp.

- Men det finaste betyg jag fått var när en invandrarkvinna skickade brev till mig och berättade att hon lärt sig svenska genom att läsa mina serier, berättar Skogäng.
Jag håller med. Det är verkligen ett fint betyg, och kanske mer värt än priser och utmärkelser.

The Science of Sleep på Klarabiografen

Bibliotek Film & Musik uppmärksammade Stockholms internationella seriefestival med att i går visa ”The Science of Sleep” på Klarabiografen, under temat eskapism. Och vem kan illustrera detta bättre än den franske regissören Michel Gondry? Om man som jag gillar personliga filmskapare så måste Gondry vara en av dem som sticker ut mest – hans bildspråk är fullkomligt unikt, och även om många försökt härma hans stil så hittar han hela tiden nya vägar. Som ung ville han bli uppfinnare eller konstnär, och slog senare igenom som reklamfilms- och musikvideoregissör när han kombinerade sina båda talanger. Han står bakom många av Björks innovativa videos, och vem har inte sett The White Stripes som legogubbar eller Foo Fighters parodi på Evil Dead i ”Everlong”? Han hjälpte också till att skapa den banbrytande kameratekniken bullet time som använts i filmer som ”The Matrix”. När han sedan började regissera långfilmer såg jag ”Human Nature” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och föll pladask.

För mig framstår Gondry som den där pojken som aldrig har växt upp. Som aldrig lyssnat på folk när de sagt att någonting är omöjligt. I hans filmvärldar kliver han över alla befintliga gränser och rotar gärna runt bland drömmar och fantasier, hoppar obehindrat genom tid och rum, trollar med perspektiv och identiteter. Han bygger upp världar av kartong och toarullar, leker med galna uppfinningar och även med åskådaren. Verkar strunta i om tittaren förstår vad som är inbillat och vad som är verkligt. Eller så litar han fullständigt på sin publik.

”The Science of Sleep” (2006) är Gondrys tredje film, och denna gång har han själv skrivit manus. Den gulliga pojke-möter-flicka-storyn är långt ifrån unik, men det som gör filmen sevärd är Gondrys magiska bildfantasi, som här får fullt utrymme i form av klipp- och klistra-animationer i bomull, kartong, tyg, och cellofan.

Huvudpersonen Stéphane är en förvirrad och blyg uppfinnarnörd, och man kan förstås inte låta bli att se likheter med Gondry själv. Stéphane spelas av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal, och han dras till den söta och intressanta grannen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg). Stéphane är utrustad med mycket livlig fantasi, och i sin inre tv-studio är han både smart programledare och den coola stjärnan som har full kontroll över showen, det vill säga vad hans vänner, familj och kollegor ska säga och göra. Verkligheten är förstås raka motsatsen. Filmens intrig bygger på att Stéphane – och vi, publiken – inte alltid vet om han sover eller är vaken, och i gränslandet mellan dröm och verklighet uppstår en mängd humoristiska situationer. Ibland är det hysterisk slapstick, ibland är det sorgset och vackert. Både Bernal och Gainsbourg är duktiga skådespelare och perfekta i sina roller, även om Bernal får mest utrymme av de två. Jag hade gärna sett mer av Gainsbourg, som här blir mer en vacker gåta än en kvinna av kött och blod.

För hur galet det än är så blir historien långt ifrån tramsigt. Grannpojken och grannflickan framstår som högst ordinära människor, trots att de hoppar in och ut ur klippdockevärldar, flyger bland bomullsmoln och rider på tyghästar. Människors ofullkomlighet och misslyckanden är alltid intressanta, med eller utan komisk tvist, och just det här med att ta till drömmar för att försöka göra om sin verklighet tror jag alla känner igen sig i. Precis som i Gondrys övriga filmer handlar allt om kommunikation.

Att se ”The Science of Sleep” är att dyka in i ett gränslöst universum, att försöka följa med i en halsbrytande resa helt utan filmiska ramar. Men det är också en klassisk och vemodig kärlekshistoria om två människor som försöker berika sina gråa liv genom att drömma om någonting annat. Det är på låtsas och på riktigt, och det är alldeles underbart.

Det skrattas på många håll i biosalongen, och själv blir jag glad så det bara pirrar i hela kroppen över att en vuxen person inom något så cyniskt som filmindustrin får fria händer på detta sätt. Egensinniga kreatörer med visioner finns det alldeles för få av, och tillsammans med en handfull andra regissörer har Gondry skapat en alldeles egen nisch som främst definieras av barnslig uppfinnarglädje. Vi behöver sådant också, som motvikt till alla coola framtidsvisioner. Dessutom skulle filmvärlden vara bra mycket tråkigare utan Michel Gondry.

Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset

Allt jag visste var att denna Kulturhusguidning var ett samarbete med Arkitekturmuseet och att den utlovade en undersökning från tak till källare, genom historia och nutid. Att den närmare skulle belysa kontroversen som alltid omgärdat byggnaden – fint eller fult? – och ge en inblick i brutalismen. Som jag själv inte studerat närmare.

Det kändes spännande att inte veta mer än så. Vi som stod där på Plattan i söndags och väntade var väl en tjugo-trettio stycken. Några småpratade med varandra, jag uppfattade samtal om arkitektur och om teater (några ansikten kände jag igen) och jag undrade över deras skäl till att befinna sig här. Själv hoppades jag på hemliga gångar, larmade dörrar, bortglömda delar, att få dyka djupt in i denna betongkloss, att få veta det jag inte visste att jag ville veta. Jag fick vad jag önskade och mer därtill.

Jag bygger för en ny människa som måste komma.

Klockan är 15 och skådespelaren Robert Fux har samlat ihop gruppen i solskenet på Plattan och sveper ut med armen. Pekar mot Kulturhuset och upprepar arkitekten Peter Celsings ord om den nya människan. Jag hajar till, eftersom det är samma citat som jag själv inledde texten Hus för alla? med här på Besökarna, som då i december 2011 handlade om kontroversen kring biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan.

Som om Fux läst mina tankar berättar han i nästa andetag att kontroverser alltid omgärdat detta hus, att många olika viljor under lång tid kämpat om byggnadens betydelse och innehåll, men att det är vi som står här som faktiskt är den nya människan. Vi ser på varandra och tror på vad han säger. Han är övertygande och kunnig från det att han öppnar munnen, och just det faktum att han betonar att han inte är någon arkitektstuderande gör att det i mina öron blir mer intressant. När några ungdomar bakom oss börjat tjoa och skandera så att vi knappt hör vad Fux säger finner han sig snabbt, pekar på dem och ropar ”Det var precis så här Celsing tänkte”. Berättar att i alla skisser som Celsing gjorde så fanns det alltid människor i liv och rörelse på torget nedanför Kulturhuset, att visionen bestod i att byggnaden skulle införlivas med gatans stämning.

Vi nickar och lyssnar till beskrivningen av fasaden som en glasmonter, där fönsterraderna påminner om tomma notlinjer. Ser ju precis vad han menar. Sedan följer vi efter honom in i mörkret. Får en snabbkurs i brutalismen som utgick från Le Corbusiers sena arkitektur, om visionen om rå betong, öppna ytor, bärande pelare och grönskande tak. Vi fnissar åt några ryskor som går fel och följer strömmen (oss) in i de icke-publika områdena i jakt på en toalett. Vi passerar många kortläsare, går genom långa betongkorridorer, upp och nerför trappor och genom skrymslen. Vi får se snickeriet, njuta av utsikten från östra skeppet, besöka stora scenen där scenarbetarna förbereder kvällens föreställning. Vi får till och med se den hemliga, eller kanske bortglömda, entrédörren från garaget för riksdagspolitikerna under de år riksdagen låg här. Den är i dyster mörk koppar, och jag tror nästan att Pernilla August från filmen ”Call Girl” ska svischa in genom den iklädd silkig 70-talsskjorta och rasslande plastpärlor.

Detta är mer än en vanlig guidning. Robert Fux talar mycket och passionerat, och det är omöjligt att inte svepas med av orden, i resan genom denna byggnads spännande historia. Att till exempel åka från källarplan till takvåning i den gigantiska varuhissen och instrueras till absolut tystnad för att kunna höra huset är en knakande, magisk och lite skrämmande upplevelse. Vi glider långsamt uppåt och anar röster och skuggor. Jag betraktar väggarna och blir nästan yr i huvudet; föreställer mig att de pressas inåt som i avfallskrossen i ”Star Wars”. Får en känsla av att vi är fångar i en tidsmaskin. Väl uppe på taket serveras vi blåbärssoppa i bästa Vasaloppsstil, och utsikten är som vanligt fantastisk. Övriga gäster på Café Panorama betraktar oss avundsjukt och undrar varför vi blir VIP-behandlade när takterrassen ännu inte öppnat för allmänheten.

Det är exklusivt och spännande att få se Kulturhuset på det här sättet. Vi drar över tiden men jag märker det knappt. Hade kunnat lyssna en timme, två timmar till. För hur ska man kunna sammanfatta så många spretiga röster, åsikter, viljor som passerat in och ut genom huset, som sett denna byggnad och dess omgivningar som sin chans att göra ett avtryck? Att Celsings skapelse haft stor betydelse och att den även idag utmanar ser vi ju med egna ögon, men alla svulstiga eller kommersiella drömmar, alla tankar om vad ett hus för allmänheten egentligen innebär… Jag inser mer och mer att det är ett under att Kulturhuset finns på plats idag.

Alla dessa män med visioner.

Robert Fux ord får oss att skratta, men det han säger etsar sig fast. Får mig att tänka på hur visionerna uppstår, och för vilka man bygger? Eftersom guidningen avslutas med barnens röster om Kulturhuset blir det extra tydligt; deras omdömen varierar från toppen till skitfult, och glappet mellan de som planerar och de som faktiskt vistas i miljön kunde inte varit större.

Det är en fantastisk guidning, men jag ska inte avslöja allt. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att gå på den sista visningen nu på söndag 21 april.
Läs mer och köp biljett här.

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

När jag läser mina medskribenters senaste inlägg här på Besökarna-bloggen så blir det extra tydligt vilken bredd Kulturhuset erbjuder. Här finns verkligen allt. Bokcirkel i podcastform, samtal med internationella och svenska författare, filmvisningar, fester, mingel, dansgolv, utställningar. Saker att besöka på plats eller att kanske utforska digitalt. Det mesta rykande aktuellt. Själv väljer jag att gå på Klarabiografen och se en åtta år gammal leranimerad film om en excentrisk uppfinnare och hans trogna hund. Igen.

När animerat på bio i nio fall av tio betyder 3D-glasögon, opersonliga karaktärer, skrikiga amerikanska (eller svenskdubbade) röster och omotiverade musikalsånger, är det en fröjd att återigen dyka in i den tidlösa och smått galna lekstuga för vuxna som Nick Park och medregissören Steve Box skapat. Deras andra långfilm ”Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse” vann mycket välförtjänt en Oscar när den kom, och det bevisar bara att old school-tekniken stop motion fortfarande regerar.

Den årliga grönsaksutställningen närmar sig och lokalbefolkningen vårdar sina pumpor och meloner i hopp om att vinna den åtråvärda gyllene moroten. För skadedjursbekämparna Wallace & Gromit som driver det högteknologiska företaget Anti-Pesto är det bråda dagar. När en muterad jättekanin med superkrafter börjar härja i traktens grönsaksland sprider sig paniken, och hela utställningen står på spel. Mitt i allt detta spirar romansen mellan Wallace och den djurälskande Lady Tottington, medan rivalen lord Victor gnisslar tänder och tar till bössan…

Det går inte att värja sig mot den här filmens charm och torra brittiska humor. Om man som jag förälskat sig i Wallace & Gromit i kortfilmsformat så är detta en högtidsstund fylld av galna uppfinningar, slapstick, 50-talskitsch, lertänder och lantlig idyll. Upplägget är precis som vilken ”Morden i Midsomer” som helst, med alla typer på plats – den mystiske kyrkoherden, den dumme polisen, överklassdamen och hennes överklassfjantige friare – och detaljrikedomen och de många ordlekarna är små pärlor som gör att man knappt vågar blinka för att missa något. Stort plus också för alla lekfulla lån från filmer som till exempel ”King Kong” och ”Hulken”. Kontrasten mellan gulliga kaniner och klassiska skräckfilmsschabloner är oemotståndlig, och relationen mellan husse och hund har aldrig skildrats mer hjärteknipande.

Jag har dessutom aldrig sett den med originalröster – när mina barn var yngre blev det tyvärr mest dubbat – och att höra Helena Bonham-Carter och Ralph Fiennes ger onekligen en extra dimension åt filmen. Kvällens visning har lockat en bred publik, salongen är fylld av allt ifrån yngre barn till äldre män och kvinnor, och även om ”Varulvskaninen” är i läskigaste laget för de allra minsta så låter det som om vi alla har roligt. De yngre skrattar åt slapstickhumorn, de vuxna fnissar åt den fyndiga dialogen.

Jag lämnar biografen med ett leende, tänker att nu har jag fått god energi så det räcker över hela påsken. Och vill här passa på att säga ett stort tack till Bibliotek Film & Musik som valde att visa denna pärla. Tack också till Serieteket som även de visar kvalitetsfilm en gång i månaden. Att få se gratisfilm i en mysig biograf som ligger mitt i centrala Stockholm är en lyx som fler borde unna sig – se till att pallra er hit nu så vi inte förlorar denna möjlighet!

Här finns vårens filmprogram

Och med detta önskar jag alla en glad påsk!

Författarsamtal med Elizabeth George

Till tonerna av Dusty Springfield betraktar jag publiken omkring mig. Hörsalen är fullsatt och består mestadels av äldre deckarälskare, fler kvinnor än män, och den förväntan som hänger i luften går nästan att ta på. Alla väntar på Den Stora Stjärnan. Alla här inne har en relation till Elizabeth George, har kanske – som jag själv – läst henne ända sedan hon slog igenom 1988 och har genom åren följt hennes fiktiva karaktärer kriminalinspektör Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers.

Elizabeth George är en av världens mest framgångsrika deckardrottningar, hennes böcker är översatta till mer än tjugo språk, hennes karaktärer har fått en egen tv-serie som visats i många länder, hon har vunnit ett flertal prestigefyllda priser och hon ligger ständigt på bestsellerlistorna. Hon skriver om det brittiska så att vi riktigt känner smaken av en fyllig pint öl på någon landsortspub, eller den dammiga doften av fina salonger med Earl Grey serverat på äkta kinaporslin. Och hon är amerikanska.

Jag har sett otaliga bilder av Elizabeth George, ändå blir jag överraskad när hon kliver in på scenen. Över att hon är så liten och nätt, över att hon är så flickaktig trots att hon är över sextio, över att jag kanske skulle ha missat henne i en folksamling. Men när hon efter en lång introduktion och varma applåder från publiken vänder sig mot DN-journalisten Lotta Olsson för att tacka för den fina beskrivningen blixtrar det till. Hon är vältalig, har pondus och karisma, är en sådan person som man lyssnar på så fort hon öppnar munnen. Jag har fortfarande lite svårt att få ihop den släpiga amerikanska accenten med den här kvinnan som under så många år personifierat det brittiska, men kanske krävs det en utomstående för att på ett så klarsynt sätt skildra Storbritannien och dess samhällsklimat.

Varför blev det då Storbritannien? George berättar att hon var sjutton år första gången hon besökte landet, och hon blev genast förälskad. I vad exakt har hon svårt att sätta fingret på, men många gånger under samtalet anar jag en längtan efter det genuina, efter traditioner och historia, och George tycks ibland uppgiven när hon talar om USA:s brist på bildning och slit-och-släng-mentalitet.

George berättar att hon alltid har skrivit. Att det blev just kriminalromaner berodde på att där fanns en struktur som tilltalade henne. Ändå tycker hon att hon inte riktigt kan planera saker som hon vill. ”I’m so compulsive. I can’t live by a calendar” säger hon, för att därefter berätta att hon för tillfället skriver på två böcker samtidigt. Den ena är en ny Lynley och Havers-deckare, den andra är roman nummer tre av fyra i ungdomsserien ”The Edge of Nowhere”. För att kunna skifta mellan det ena och det andra manuset tar hon en paus och pluggar italienska (!) i trettio minuter för att rensa skallen. Att det ens blev en ungdomsserie var mest en slump – hon berättade storyn för sin agent som föll pladask. Och då måste hon ju sätta sig och skriva boken också. ”I’m doomed by my own ambition” säger hon och skrattar.

”En typisk lärare” tänker jag, och det är ju precis vad hon arbetade som innan hon slog igenom som författare. George undervisade mestadels i engelsk litteratur och blev till och med vald till ”Årets lärare”. Och även om hon säger att hon aldrig kunde drömma om att så många skulle läsa hennes böcker så ser vi alla den seriösa och hårt arbetande kvinnan bakom framgångarna.

Olsson påpekar att Lynley och Havers i år firar tjugofemårsjubileum, och undrar hur det känns att ha levt med dem så länge? George berättar att hon redan från början ansträngde sig för att uppfinna karaktärer hon tyckte om. I första manusutkastet var det Simon St. James som var huvudperson, men inget förlag fastnade för historien förrän hon förändrade perspektivet och lyfte fram Thomas Lynley och Barbara Havers. Under åren har Lynley och Havers förhållande utvecklats, och det var hela tiden planen – att inte ha stillastående och platta karaktärer. Olsson påpekar att främst Barbara Havers förändrats, att hon verkar lyckligare idag, och George håller med. ”I wanted to show change”. Hon är mycket förtjust i Havers och pratar om hur roligt det är att placera henne i olika situationer eftersom hon kan säga och göra i princip vad som helst, slå hål på det brittiskt stela. ”It’s so great to have a charachter to say and do outrageous things” säger hon med ett leende.

George har under åren hyllats för just sina personbeskrivningar, och hon slog igenom för att hennes deckare flyttade fokus från det klassiska whodunnit till whydunnit. Känslorna och handlingarna som ledde fram till brottet lyftes fram. Hon säger själv att det är viktigt med trovärdiga karaktärer, att man som läsare vill bli berörd, och inte faller man väl för en roman bara för att intrigen är så fantastisk? Skrivandet handlar även efter tjugofem år om lust. Som gott exempel lyfter hon fram Dorothy Sayers som verkligen älskade sin Lord Peter Wimsey, och tycker att man märker när en författare tröttnat på sina huvudpersoner och fortsätter skriva på ren slentrian. Om hon tycker om en roman skriver hon dock genast till författaren för att berömma.

Det tycks självklart för George att lyfta god litteratur och andra författare. Förutom romanen ”En lögn att lita på” som kom i höstas är hon aktuell med novellsamlingen ”Av två onda ting”, där hon bjudit in kvinnliga författare hon tidigare samarbetat med, både etablerade och icke-publicerade. Gemensamt är att alla vid något tillfälle varit elever till henne. Hon förklarar att det inte var någon gratisresa – hon är en hård och krävande redaktör – men det färdiga resultatet blev fantastiskt och hon är mycket nöjd.

Lotta Olsson är så uppenbart förtjust i Elizabeth George och hennes karaktärer Lynley och Havers att hon ibland trasslar in sig i för långa frågeställningar. Hon vill så gärna få fram analyser, insikter, tala om teman och trasiga bakgrunder. Samtidigt är detta charmen med hela samtalet, att det får ta tid, är trevande och ödmjukt. Att Olsson är ett nyfiket fan och inte bara en journalist som skummat författarpresentationen. George lyssnar vänligt, tålmodigt och plockar sedan ut det väsentliga, svarar öppenhjärtligt men också med ironi och humor.

Vi får veta att hon läser true crime och har en mörk syn på mänskligheten. Att hon är intresserad av psykologi och samhälle, och att hon aldrig läser sina egna böcker. Att hon hör Lynleys och Havers röster i sitt huvud när hon skapar sina berättelser. Att det finns partier hon är riktigt stolt över men som hon inte har något minne av att ha skrivit.

”Why did you kill Helen Clyde?” undrar någon när publiken får chans att ställa egna frågor. Här är George tydlig med att det var ett logiskt beslut, och något hon hade sett som oundvikligt under en längre tid. ”Lynley’s story was closing down” säger hon. Vad fanns kvar efter att han gift sig lyckligt med Helen och fått barn? Skulle hon skriva om blöjbyten och koliknätter? Var fanns spänningen, drivet i det? Här skrattar publiken eftersom hon så tydligt illustrerar hur hon i och med giftermålet med Helen skrivit in Lynley i en återvändsgränd. På följdfrågan ”do you miss her?” svarar George enkelt ”all I have to do is think about her”.

Någon annan undrar över vad hon egentligen tycker om tv-serien som baseras på hennes böcker, och hon svarar diplomatiskt att hon aldrig varit inblandad i produktionen. Att det är ett annat media. Hennes enda farhåga var att hon skulle ändra bilden i sitt huvud efter att ha sett karaktärerna porträtterade av skådespelare, men hon hade inte behövt oroa sig. Hennes Lynley är fortfarande lång och blond, trots att han i tv-serien spelas av den mörkhårige Nathaniel Parker. Sharon Small som Havers är förstås lite för snygg, konstaterar hon, men tycker ändå att tv-serien har fångat rätt känsla. Mer behövs inte för henne.

Sista frågeställaren undrar om hon är medveten om det brittiska klimatet, om hur det förändrats genom åren? Jo, svarar George, eftersom hon rest till Storbritannien minst tre gånger per år för research har hon befunnit sig i landet när många av de stora politiska händelserna inträffat. Hon har även intervjuat många engelska poliser, för att få alla fakta rätt, och tycker sig ha god inblick i det engelska rättssystemet. Men den största förändringen mot det där första besöket i sin ungdom står den brittiska kokkonsten för. ”Food has improved vastly” säger hon, och river ner applåder när hon ler och tackar publiken för en underbar kväll.

Jag köper hennes senaste novellsamling men orkar inte stå i den enorma kön för att få boken signerad. Tänker i stället att det räcker med det intryck hon gjort under kvällen, och att hon sannerligen är en av vår tids största författare.

Conan The Barbarian på Klarabiografen

När jag var yngre kollade jag och min bror på Arnold Schwarzenegger i ”Conan The Barbarian” och han påstod gravallvarligt att det var en av hans favoritfilmer. Jag visste inte vad jag skulle tro – menade han bra som i bra eller bra som i så dålig att den blir bra? Vi skrattade i alla fall rått, och bilden av Arnold som ung svärdsatlet med långt svallande hår har stannat kvar på näthinnan eftersom den blivit till en svulstig symbol för actionfilm på 80-talet. Av handlingen minns jag inte mycket, och det visar väl att ”Conan The Barbarian” inte är någon Oscarsvinnare.

Klarabiografen, många år senare. Serieteket visar filmen som startade sword and sorceryvågen och salongen är nästan full, men här finns inga kulturtanter i sikte utan mest yngre män och några enstaka kvinnor. Jag tänker att det ska bli kul att fräscha upp minnet, eller är det egentligen kul? ”Conan The Barbarian” är inte ens så dålig som jag minns den – den är sämre – och redan efter några minuter vrider jag på mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jo, det är roligt, självklart fnissar jag precis som alla andra i publiken, men förundras samtidigt över hur en sådan irriterande dålig och ospännande film kan fascinera just för att den tar sig själv på så förbannat stort allvar. Inga subtiliteter här inte. Den pompösa körmusiken tar över totalt, berättarrösten måste komma från en pensionerad bingoutropare, och dialogen kunde min tioåring ha skrivit bättre.

Som många filmer i fantasygenren är den sexistisk och fylld av stora, starka män. Å andra sidan flashar Arnold minst lika mycket hud som de halvnakna kvinnor som då och då dyker upp, och är man lagd åt det hållet är ”Conan The Barbarian” en riktig stilstudie i homoerotik. Undertiteln skulle till och med kunna vara Killar som gillar att göra saker tillsammans, för Arnold verkar onekligen ha mer kul tillsammans med sin sidekick Subotai än med den Lita Ford-kopia som ska föreställa hans filmkärlek. Det här är en av behållningarna med filmen, och jag undrar om det är meningen eller bara ”råkade” bli så? Billig läderestetik och heavy metal genomsyrar varje bildruta, och förutom Lita Ford finns kopior av både Bruce Dickinson och Lemmy Kilmister med som filmskurkar. Ibland känns det som om hela skiten är filmad backstage på någon Monsters of Rock-festival på 80-talet. Den galne trollkarlen från Monty Pythons ”The Holy Grail” finns också med på ett hörn, och jag undrar om Terry Gilliam vet om att de kopierat hans figur rakt av?

Herregud, till och med James Earl Jones, som i vanliga fall är en duktig skådis, gör en riktigt usel insats, och det är svårt att säga om det är den allmänna lågbudgetandan som påverkar eller om allt är regissören John Milius fel. Den enda skådis som klarar sig med hedern i behåll är Max von Sydow den korta stund han är med, men rollen som fantasy-härskare borde han väl å andra sidan klara i sömnen efter som han gjort den så många gånger.

Sa jag att filmen är för lång också? Fast vid närmare eftertanke skulle nog spektaklet inte kunna räddas även om en halvtimme klipptes bort. Nej, alla filmstudenter borde se den här filmen som exempel på hur man inte bör göra. Och hade inte Arnold Schwarzenegger varit med hade ”Conan The Barbarian” fallit i glömska dagen efter premiären.

Vad är det då som får mig att genomlida en två timmar totalt ospännande Arnold-rulle tillsammans med en biosalong full av andra människor? Vad är det som får mig att inte kunna sluta prata om allt det dåliga när jag kommer hem? När tonåringen klarsynt påpekar ”för att vara en skitfilm har du pratat väldigt länge och detaljerat om den, det hade du inte gjort om den var tråkig på riktigt” sätter han fingret på något väsentligt. Ingen gillar det medelmåttiga. Antingen ska det vara så fantastisk bra att du bara vill gråta. Är det inte det så räcker det med superirriterande – ibland ligger kalkon farligt nära kult. Och visst finns det ett värde i att såga varje scen, att skratta åt allt det dåliga och vulgära, att som jag irriteras över billiga plasthjälmar och pinsamma kärleksscener, bristen på smak och det ogenerade frossandet i Arnolds spelande muskler. Mina känslor är definitivt blandade, men jag är långt ifrån neutral. Underhållningsvärdet i det usla är högre än man kan tro.

”Conan The Barbarian” är en riktig kalkonrulle. Just därför tycker jag att man bör se den minst en gång i sitt liv.

Den Improviserade Schlagerfestivalen

Den Improviserade Schlagerfestivalen ska strax dra igång och jag och min kompis hänger med var sitt glas vin i foajén utanför Hörsalen. Människorna som minglar runt omkring oss består av en salig blandning åldrar och stilar, och tycks inte ha någon gemensam nämnare mer än att de gillar improvisationsteater – eller schlager – eller kanske både och. Förväntan hänger i luften, och killen i dörren har dagen till ära hängt på sig en fluffig fjäderboa. Jag pratar med en av arrangörerna och får höra att evenemanget vuxit rejält efter framförandet på Kulturhustaket i somras, nu finns ett helt band med på scenen, och medan vi väntar bjuder Ola Aurell på foajéunderhållning.

Vi upptäcker ganska snart att vi är i minoritet, jag och min kompis. Paret som frågar om de får dela bord med oss blir nästan förvånade när de upptäcker att vi aldrig sett Den Improviserade Schlagerfestivalen. Själva är de inne på sjätte eller sjunde året, och det är tydligt att de är lite stolta över att de vet hur allt går till. Själva försöker vi hitta på skojiga låttitlar som vi skriver på lappar och lägger i en korg, med förhoppning om att just vårt verk blir det som artisterna senare ska framföra. Det går så där. Det är bara att inse att vi är noviser på området. När vi sedan satt oss i den fullpackade salongen och konferencieren Johan Humlesjö kollar vilka som sett denna schlagerfestival tidigare så räcker tre fjärdedelar av publiken upp handen. Som en stor glad familj, hinner jag tänka. Sen brakar spektaklet igång.

Det tar inte många sekunder innan jag och min kompis är helt med på noterna. Vi fnissar och skrattar precis som alla andra; fascineras över detta ledord nu som styr hela kvällen; häpnar över improvisatörernas mod och snabbtänkthet, förmågan att blunda och hoppa rakt ut, spotta ur sig roliga texter utan ens några sekunders betänktetid. Falsettsång och roliga skrik, skutt och invecklade danssteg, improviserat hångel på scenen – ju mer vi skrattar och applåderar, desto mer släpper artisterna loss. Jag gillar denna fullständiga hyllning till nuet, som känns fräscht i dessa tidevarv när till och med dokusåpor följer manus. Men i improvisationen finns också något genuint, som en blinkning till äldre tider där man kunde äga en middagsbjudning genom att bjuda på de kvickaste replikerna.

Scenen är fulsnyggt schlagerpimpad med gigantiska (plast)växter som halvt döljer fyrmannabandet – det ser ut som om de spelar i en djungel – en bred trapp är uppbyggd för deltagarna att sitta på, och en djup länsfåtölj à la Arne Weise står längst fram vid scenkanten. Därifrån styr Johan Humlesjö med säker hand kvällens show, berättar små (mycket fantasifulla) anekdoter om varje artist, drar lappar med musikgenres – country, disco, bollywood – och därefter en låttitel, sen är det bara för improvisatören att kasta sig ut. Publiken avgör genom jubel eller handklapp vilket bidrag som går vidare och vilket som hamnar i Dödens Grupp. Själva tävlingsmomentet är både viktigt och inte; förlorarna får lika delar kärlek som vinnarna, och båda får dessutom en ny chans med en ny låt. Dessutom bjuds publiken efter pausen på lite andra improvisationsövningar, om vi nu mot förmodan inte skulle ha blivit tillräckligt bitna. Mycket roligt!

Till att börja med antecknar jag låttitlar – ”Det var inte jag”, ”Jag flyger bland molnen”, ”Det blev 103”, ”Det kommer någon snart”, ”Skatter”, ”Klara, färdiga, stopp” – men efter en stund släpper jag det och lyssnar bara. Två improvisatörer utmärker sig lite extra genom fyndiga rim och fantastiskt kroppsspråk – Helena Lindegren och Christoffer Strandberg – och hamnar så småningom mycket rättvist i final mot varandra. När Strandberg tar hem segern med sin 70-talsballad om en punschveranda får killen som skrivit det vinnande bidraget komma fram för applåder och blommor. Sedan är det dags för en repris av numret och vi fnissar och undrar hur han ska lyckas – kommer han ens ihåg vad han sjöng nyss? Men Strandberg är kvicktänkt och kör på både engelska och finska, en skön blinkning till Eurovision Song Contest, och jublet vet inga gränser.

Den improviserade Schlagerfestivalen är att jämföra med en berg- och dalbana – det är bara att hålla i sig och hänga med. Och när man kliver av, rödmosig och vimmelkantig, så vill man genast åka igen. Ett stort tack till Stockholms Improvisationsteater, och till det duktiga bandet som bidrog till skönt sväng på scenen. Tack även till kostymören som skapade en oförglömlig kavalkad av fantastiska kreationer från olika årtionden och världsdelar!

Läs mer om Stockholms Improvisationsteater

Körkarlen av Victor Sjöström med musik av Matti Bye

Förra veckan visades Victor Sjöströms stumfilmsklassiker ”Körkarlen” från 1921 på Klarabiografen. Visningen anordnades av Bibliotek Film & Musik, och en överraskande stor publik fanns på plats i salongen. ”Körkarlen” är baserad på Selma Lagerlöfs roman och blev nyligen framröstad som den bästa svenska filmen genom tiderna i filmtidskriften FLM. Jag vet inte om jag håller med, men det är en klassiker, absolut. Det tar heller inte lång tid för publiken att ”vänja” sig vid den gryniga bilden, det långsamma tempot, och den överdrivna mimiken hos skådespelarna på duken. Trots att filmen är snart hundra år gammal så rymmer den stor dramatik. Mycket beroende på Matti Byes fantastiska filmmusik.

Att jag ens går och ser ”Körkarlen” igen beror mycket på just Matti Bye. Har man en gång sett en svartvit film med en livs levande pianist i salongen så vill man knappt använda begreppet stumfilm igen, eftersom stum ju syftar på något ljudlöst. Även om ingen talade i äldre svartvita filmer så visades de aldrig under tystnad. Tvärtom. Salongerna fylldes av musik från ensamma pianister eller en hel ensemble och skapade olika upplevelser beroende på dagsform eller lokal, nästan på samma sätt som teater. Själv har jag sett filmer ackompanjerade av tre olika pianister i Cinematekets regi, men det är Matti Bye jag minns. Hans fantastiska känsla för vad som händer på duken, hans blandning mellan klassiska ackord och fri improvisation, det lekfulla som vågar vara både romantiskt och dramatiskt. Att sitta i en biosalong med en ensam pianist och några tända stearinljus skapade för mig filmmagi på en ny nivå, och ett tag gick jag och såg flera stumfilmer i månaden. Sedan dess har jag alltid hajat till om Matti Byes namn dykt upp på tv eller i filmsammanhang. Han har en sådan tydlig musikalisk profil som för mig också utlovar hög kvalitet, ungefär på samma sätt som Nino Rota eller John Williams.

Den version av ”Körkarlen” som nu visas är en restaurerad version från 1998 där Matti Bye skrivit filmmusiken. Just detta höjer verkligen upplevelsen ett snäpp. Balansen är perfekt: musiken tar inte över men hjälper ändå berättelsen framåt, och jag tror hela publiken märker hur väl allt fungerar tillsammans. Även tystnaderna som uppstår är genomtänkta och vältajmade. Efter halva filmen hör jag till och med en man bakom mig viska ljudligt till sin kompis ”vilken bra filmmusik” och jag kan inte låta bli att le.

Naturligtvis ska jag berömma Victor Sjöström också. Han spelar själv den försupne David Holm som på väg mot undergången får besök av Körkarlen/Dödens tjänare, som visar upp vilka konsekvenser Holms handlingar får. Det är en känslomässig resa genom ett liv som kunde ha levts annorlunda, och visst tänker man på Charles Dickens och hans Ebenezer Scrooge. Av en komplex historia lyckas Sjöström skapa en spännande berättelse, och trots dess många olika skikt är det aldrig oklart för åskådaren var vi befinner oss. I denna filmversion har de olika delarna i berättelsen tintats i olika nyanser, och det underlättar förstås. Övertoningarna mellan de döda och deras andar kan tyckas enkla, men upplevdes av dåtidens publik som oerhört sofistikerade. Realismen vävs ihop med det övernaturliga utan några synliga skarvar, och jag kan förstå varför ”Körkarlen” fått sin klassikerstatus.

Värt att nämna är scenen där David Holm forcerar en låst dörr med en yxa. Om den känns bekant så beror det på att Stanley Kubrick gjort den känd för en större publik – han kopierade den rakt av till sin skräckfilm ”The Shining” där Jack Nicholson med samma vansinniga blick hugger sig igenom en låst dörr.

Dagboksanteckningar från ett källarhål

Jag började i fel ände. Eller kanske i rätt. Jag läste boken först innan jag funderade över vem David Wiberg är och hur karaktären Linnea uppstod. Visst hade jag sett humorkollektivet Varanteatern på tv, men det var evigheter sedan och jag tyckte det var så där. Att Wiberg under tio års tid gestaltat den 16-åriga emotjejen Linnea på olika scener i landet hade gått mig spårlöst förbi.

Vilken tur då att jag i min stora kärlek till ungdomsböcker lite slarvigt plockade upp ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” och snabbt plöjde den. Wow! Så var min känsla nästan från första sidan. Det här är fan briljant! Så tänkte jag, nej, så kände jag, eftersom boken gick rakt in i hjärtat. Och därför befann jag mig igår på Bibliotek Plattan för att lyssna på David Wiberg samtala med journalisten Jens Liljestrand.

Publiken består av en blandad skara. Några av dem verkar vara teaterentusiaster; de har sett och tyckt om Linnea på scenen, och jag inser snart att jag är en av få som läst boken. Den är alltså nyare än jag trodde, och den private David Wiberg är lite som ett hemligt kort som Jens Liljestrand nu ska visa upp. Men först inleder Wiberg som Linnea. Han drar upp den svarta munkjackan över sitt rakade huvud och spretar med sina svartmålade naglar. Läser trevande, med Linneas lite osäkra röst, en sida ur boken. Roligt. Men mest sorgligt. Och en igenkänningsfaktor för vem som helst som minns sina ungdomsår.

Det är 165 dagar kvar till Peace & Love-festivalen. 16-åriga Linnea sitter någonstans i en källare och för dagboksanteckningar. Hennes självkänsla svajar, hon är för lång och har ett fult munsår som alla i hela världen tittar på, hon har en cp-bror och föräldrar som lägger sig i för mycket. Hon har det jobbigt med bästisen Janine, är olyckligt kär i A, har en klump i magen, och alla hennes uppsatser på svenskan handlar om ångest. Hon är alldeles underbar i all sin osäkerhet, och man inte kan låta bli att älska henne.

Liljestrand drar nu hela bakgrunden, talar om hur han själv sett Linnea på scenen och tyckt det varit fruktansvärt roligt. Wiberg får frågan om hur hans alter ego uppstod, och han berättar om när Varanteatern för tio år sedan skulle uppträda på Arvikafestivalen och behövde en tjejkaraktär, och hur han då drog på sig lila peruk och blev Linnea, en vegan som inte kunde använda svåra ord på rätt sätt. Efteråt tyckte han inte att han gjort henne rättvisa, och människan Linnea växte fram och blev till monologen ”Svart tulpan”. Något Wiberg gjorde som motvikt till alla tramsiga kvinnor med falsettröst som översvämmat både scener och tv.

- Det kunde ju lätt blivit en Tiffany Persson av Linnea, men det ville jag inte, säger Wiberg. Att han hyser stor respekt för sin karaktär lyser igenom under hela samtalet, kanske han till och med älskar henne en smula, och det är förmodligen därför Linnea är så trovärdig. Hon är ömsint skildrad både på scen och i romanform, och Wiberg är modig nog att inte tramsa bort henne.

På frågan hur en snart fyrtioårig man kan förvandlas till Linnea och göra det så övertygande svarar Wiberg att kroppsspråket och mimiken föll sig naturligt, han behövde aldrig anstränga sig för att bli en tonårstjej, i efterhand tycks han nästan förvånad över att humorn och frågorna kring den handlar så mycket om kön. För honom var det viktigast att skapa en person, inte en flicka. Jag förstår vad han menar.

Här skär det sig lite. Dynamiken mellan de två männen är inte helt hundra. Wiberg är lågmäld och funderar länge över varje fråga medan Liljestrand pratar snabbt och mycket, och när Liljestrand jämför scenhumorn i ”Svart tulpan” med buskis och börjar prata om Robert Gustafsson så ser jag att Wiberg inte riktigt är med på noterna. Jämförelsen med karaktärer som Sune och Adrian Mole känns också krystad och konstig – varför i stället inte nämna författare som Sara Kadefors, Jenny Jägerfeld, Ulrika Lidbo eller Johanna Nilsson? – och där rynkar jag på pannan och undrar hur det här ska sluta.

Så glimrar det till igen. Samtalet glider in på ålder, och även om jag i vanliga fall tycker vi svenskar lägger för stor vikt vid detta så är det intressant att höra Wiberg erkänna att han blivit bättre som Linnea ju fler år som gått. Att han fått mer kontakt med sitt osäkra jag, och kanaliserat de känslorna till sitt alter ego. Att han plockat mycket av kompisproblematiken från tiden 25-30 år i stället för från sina skolår som man kanske skulle kunna tro. För boken ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” handlar mycket om vänskap och om hur svårt det är att veta vilken roll man ska spela. Wiberg pekar också på att Linnea själv inte alltid är så schysst, hon är fruktansvärt egocentrisk och missar många gånger när folk i hennes omgivning mår dåligt.

När frågan återigen glider in på kön och Liljestrand undrar vad Wibergs två barn tycker om att pappa målar naglarna och åker iväg för att spela tonårstjej, så kontrar Wiberg med att det förmodligen inte är konstigare än att pappa reser till Sydostasien i en vecka för att ha möte med en massa andra gubbar. Publiken skrattar. David Wiberg framstår som en sympatisk och ödmjuk person, och mitt intryck är att han har en djup förståelse för människans svagheter och känslostormar, oavsett ålder och kön. Just att han vågar dra fram de där pinsamheterna – de pretentiösa dikterna i byrålådan, eller snokandet på FB för att få reda på vad andra personer skrivit om en själv – gör att det blir en mycket sann och utelämnande roman.

- Vem ska läsa den här boken, för vem har du skrivit den? Liljestrand ställer kvällens viktigaste fråga, den som jag själv funderat över. Wiberg tänker en lång stund men svarar sedan enkelt: – Alla. Sedan förtydligar han att han skrivit den för sin egen skull, men att den borde funka för läsare från 13-14 år upp till medelålders män och kvinnor, och jag tänker att han förmodligen har rätt. Så kallade ungdomsböcker är svåra att stoppa in i fack, det är böcker skrivna av vuxna för ungdomar, ibland vinner de priser för att de är så bra på att vara ungdomliga, men priserna är instiftade och utdelade av andra vuxna, så vem kan egentligen veta? Personligen tycker jag att det bästa vore att helt strunta i kategorisering av böcker, att vi bara läste dem för att de var bra, men hur skulle det se ut? Den här boken kommer att få läsare från två skilda grupper av människor: de som sett och skrattat åt karaktären Linnea på scenen (vuxna), och de som inte gjort det och som inte bryr sig ett skit (ungdomar, eller barnsliga vuxna, som jag).

I efterhand har jag förstås sett David Wiberg göra Linnea, och han gör det verkligen helt fantastiskt. Han blir den här osäkra tonårstjejen utan att man egentligen vet hur det går till, och är precis lika övertygande som i romanform. Samtidigt tänker jag att för egen del så var det bra att min läsning inte färgades av några förutfattade meningar. Bara tanken på ännu en man som spexar till det genom att göra en festlig kvinnoroll kunde lätt ha fått mig att missa den här pärlan.

Fyrtio minuter går snabbt, och när publiken efter samtalet får chansen att ställa frågor uppstår ett generat mumlande. Även om jag själv vill tala om för alla runt omkring mig hur bra boken är så blir jag precis som Linnea: stum och röd om kinderna. Folk börjar bryta upp, jag är själv på väg därifrån men så tänker jag skärpning, Mia! och går fram till Wiberg för att ge honom det beröm han förtjänar. Både för boken och för ett bra och underhållande samtal. Jag lovar dessutom att rekommendera ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” till alla jag känner, så nu gör jag det: LÄS DEN!

Mer om David Wiberg:
http://www.davidwiberg.se/

Se David som Linnea:
Svart tulpan – Fredrik och Lo
Svart tulpan – Cornelius

Livet är underbart – favorit i repris?

Förra julen var jag och såg ”It’s A Wonderful Life” på Klarabiografen strax innan jul (läs vad jag skrev om filmen här). När jag nu upptäcker att filmen återigen visas på Kulturhuset blir jag sugen på att se om den. Naturligtvis hänger det ihop med årstiden. Jag som aldrig haft någon koppling till denna amerikanska julfilm, och plötsligt drar tankarna iväg utan att jag kan hjälpa det. ”Om man skulle ta och skapa sig en tradition”. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Jag får med mig en kompis och vi bestämmer träff utanför Klara. Tar plats i salongen, sjunker ner i biomörkret. Killen som presenterar filmen frågar om någon i publiken var på plats förra året, jag räcker upp handen och känner mig smått nördig. Eller är jag det?

Att prata om traditioner och trygghet är lite gammeldags. Ordet har också på senare tid varit överrepresenterat hos konservativa och invandrarfientliga partier – vi måste hålla på våra svenska traditioner – och vi som inte vill förknippas med sådana tankar vill gärna bejaka förändring och nya impulser. Att vara modern innebär att ibland välja bort det gamla, att hålla på spontaniteten, att kunna kasta loss på bara några sekunder. Men ändå. All denna frihet skulle inte vara möjlig om vi inte hade några fasta ankarpunkter i livet.

Ordet tradition är latinskt och betyder ungefär överlämnande. Det syftar på hur vi lämnar vårt sociala och kulturella arv vidare i form av seder och bruk, synsätt och värderingar. Mer specifikt betecknar det sedvänjor och normer som återupprepas genom släktled och samhällsskikt. De flesta traditioner förändras under tid, vi utvecklar gamla vanor eller lägger till nya.

Julen får mig alltid att fundera, eftersom den är en sådan märklig hybrid mellan totalkommers och superkonservatism. Årsskiftet innebär också ett sorts bokslut, och det är naturligt att reflektera över året som gått. Över nu och då. Allt detta far genom mitt huvud medan filmen åter rullas upp i salongen. Är jag för eller emot traditioner? Ska jag nu se ”It’s A Wonderful Life” även nästa år?

Filmen är ovanligt lång – över två timmar – och fast jag tror att jag kommer att gäspa och längta efter upplösningen så upptäcker jag att den är minst lika underhållande den här gången. Om inte mer. Trots amerikansk superkonservatism, många böner till Gud och hyllningar till kärnfamiljen och traditioner så håller den. De unga tjejerna bredvid oss skrattar hysteriskt varje gång något riktigt otidsenligt dyker upp (fåniga svordomar, överbeskyddande mödrar, spontana dansutbrott, den kurviga tjejen som får karlar att vissla och bilar att tvärbromsa), men det suckas också här och var i salongen, och min gråtmilda kompis måste låna näsdukar av mig.

Personligen tycker jag bättre om Karl-Bertil Jonsson. Lite mer svensk, lite mer åt vänster. Men James Stewart och Karl-Bertil har det gemensamt att de försöker klamra sig fast vid julens ursprungliga budskap även om det till att börja med inte går riktigt som de tänkt sig. Skalar man bort allt som är otidsenligt så är det en klassisk julsaga med allt som hör till.

För er som inte sett ”Livet är underbart” så går den på SVT idag. Se James Stewart spela över, skratta lite åt kläderna och svordomarna, var glada åt att en hel del har hänt sedan 1946. Eller skit i tv:n och umgås med familjen i stället. Hur som helst, ha en god fortsättning önskar Mia och Besökarna!