Allt som glittrar är inte guld?

Det förbjudna har sin dragningskraft.

Det är många frågor som blir aktuella när man börjar diskutera gatukonst. Olika åsikter och termer blandas med olika uttryck och kvalitéer. Den mest bärande, alltid aktuella frågan är dock det förbjudna. Vi alla (jag har inga statistiska bevis) lockas av det förbjudna – det finns någonting speciellt med det. Man skall inte glömma ytterligare en ingrediens i sammanhanget: skall njutas med viss distans. Den (snart) medelålders, välbärgade åskådaren vill inte skita ned sina moderiktigt tatuerade armarna eller på-rätt-sätt recyclade t-shirts. Distans garanterar att man inte får på käften, medan man nästan vågar själv anta den förbjudna utmaningen.

Jag lyfter hatten för Kulturhuset i Stockholm och särskilt den modiga curatorn som sammanställt utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Att locka med det förbjudna (”Stockholm stad har sedan 2007 en nolltoleranspolicy mot klotter och liknande skadegörelse”) är inte så unik som idé, men lika väl tidlöst lockande.  1999 regisserade Lars Norén en pjäs ”Sju tre” med tre högriskkriminella som skådespelare. Läs mer: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/farliga-forbindelser/  och http://www.internationalen.se/2009/12/norens-hogmod-som-exempel/  .

Konsthistorien är full av exemplen av likadan lockelse, sug efter det förbjudna. Det som närmast dyker upp i mitt minne är konstnären Basquiat som började sin karriär med graffiti. Han trollband galleristerna i New York och fick jobba ihjäl sig, han dog av en heroinöverdos 1988 och blev därmed medlem i ”27 Club”.

Graffiti är ingen ny konstgren, den har rötter till antikens Pompeji och säkert ännu längre tillbaka i tiden. I Pompeji har arkeologerna upptäck antik graffiti, med rätt modern, ibland fräck humor och budskap. Läs mer: http://www.svd.se/kultur/ett-hades-fullt-av-humor_6166259.svd .

Klottersanering har en lika lång historia och som en intressant parantes kan jag inte låta bli att referera till Jacob Kimvalls forskning om ”Graffitiborttagning som ikonoklasm”, där han jämför klottersanering med kyrkans tidiga bildcensur och -förstörelse. Han refererar bl.a. Till Pompeji. Läs mer: http://www.uppsatser.se/uppsats/748a8db297/ .

I sammanhanget möter man ofta påståendet: ”Det där är inte konst!”. Det tacklar jag snabbt med gällande praxis inom konstvärlden och citerar termens upphovsman, Danto: ”Konstvärlden bestämmer vad konst är”.

Hur var utställningen då? – frågar du. Gå och se den själv på Kulturhuset, Galleri 5, våning 5 eller ta en titt innan på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Street-Smart-/ och http://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/2012/06/18/vernissage-x2/

För den som är intresserad dyker namnet ”Akay” (deltar i utställningen) i Urban Exploration sammanhanget som en plats som kallas ”Akay-templet”. Läs mer: http://www.presidentofgalaxy.com/urban-exploration/

Det nyaste – http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/stalls-ut-pa-kulturhuset–klottrar-pa-sergels-torg

Ilkka T

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s