Unfamiliar faces

I söndags var jag på en dansföreställning som hette Unfamiliar faces. Utanför lyste solen och det var varmt och skönt, jag började ångra att jag hade bestämt mig för att gå på detta evenemang. Funderade på att springa ifrån Hörsalen innan det började men tänkte samtidigt att jag säkert skulle ångra mig om jag missade något bra.

Jag är glad att jag stannade kvar. Föreställningen handlade om dansarnas känslor, rädslor och osäkerhet. Sårbarheten i konstnärligheten. Det var några av Sveriges mest framstående streetdansare som dansade var sitt solo, totalt sju stycken. Det var en härlig upplevelse att se individualiteten i varje dans, det som kännetecknade deras personlighet kanske. Jag kom ut därifrån inspirerad och med en känsla av att ingenting är omöjligt. En härlig upplevelse i hur man kan styra och kontrollera kroppen till musik samt kärleken till dansen som de medverkande hade.

Har bestämt mig för att gå på flera dansföreställningar på Kulturhuset efter det här. Det är härligt med dans!

/Astrid Nilsen Schaub

Serieteket

Serieteket har funnits i femton år i Kulturhuset men hur många känner till det? Detta är ett trevligt ställe och en lugn oas i storstadsdjungeln.

Det första som slår en när man kommer hit är att det tycks vara mer luft och lustiga möbler i denna lokal än serier. Men skenet bedrar, när man kommer närmare hyllorna ser man att de innehåller många seriealbum från olika tider, och det är en mängd olika kategorier av serier som finns här t.ex. humor, klassiker, science fiction, erotik, serier om serier, skapare, faktaböcker, filmböcker men även hur man själv gör serier. Dessutom finns det utländska serier och böcker från olika delar av världen.

Det går lätt att fördriva tiden här, man sjunker in i serierna och det är såklart nostalgiska känslor att återse gamla favoriter men också ett intressant sätt att försöka förstå sig själv. Varför tycker jag om den här serien? Vad är det som tilltalar mig? Det är på ett sätt mer psykologiskt och djupare än vad jag tänkt tidigare om detta.

Man behöver alltså inte vara barn för att läsa serier, däremot hjälper det med stor fantasi för att till fullo kunna tillgodose sig detta forum, prova!

/Peter Schaub

Välkommen till förorten

Konst c/o: 3 x Suburbia på Kulturhuset, lilla galleriet vid Bibliotek Plattan

Utställningen beskrivs av initiativtagarna:

”Hur ser bilden av en förort ut? Miljonprojekt, förortsungar eller betonggetto är ord som ofta förknippas med förorten. Vad är fördomar och vad är fakta? Fotografi är ett verktyg som kan både utmana och cementera våra förutfattade meningar om tillvaron. Det övergripande temat för utställningen 3 x Suburbia är begreppet förort. Studenter på Yrkeslinjen fotografi vid Fotoskolan STHLM har under en workshopvecka arbetat med det givna temat och gestaltat det genom genrerna Landskap, Mode och Porträtt. Utställningen är en visuell och genreinriktad undersökning av förorten. Den är också ett försök att gestalta något stort och omfattande under en begränsad tid. ” (Från Kulturhusets hemsida)

Utställningen presenteras i tre delar:
27/4 Landskap
12/5 Mode
26/5 Porträtt

Vid mitt besök har utställningen kommit in i fas två och tema Mode. Jag kände inte i förväg till att utställningen är uppdelad i tre delar och blir något besviken över att det är just mode som står på agendan för dagen. Instinktivt värjer jag för själva genreavalet. I en tid då vi ständigt drunknar i mode så känns det som en lagom kreativ infallsvinkel på temat förort. Helhetsintrycket av utställningen är att genren mode har stått i fokus, mer än temat förort. Det är personerna på bilderna och det de bär som står i centrum, att där finns en basketplan eller ett betonghus i bakgrunden känns nästan som en förutsättning för modefotografi i allmänhet, där ju en ruffig miljö i kontrast till en snygg modell alltid verkar fungera. I beskrivningen av utställningen uttrycks frågeställningar såsom: ”Hur ser bilden av en förort ut?” och ”Vad är fördomar och vad är fakta?” . I beskrivningen står det också att ”fotografi är ett verktyg som kan både utmana och cementera våra förutfattade meningar om tillvaron.” Jag känner mig inte, med ett undantag, speciellt utmanad i min bild av förorten och letar förgäves efter nycklar till frågeställningarna i slutresultatet. Samtidigt så förstår jag begränsningarna som måste ha uppstått i försöket att ta sig an detta tema och i synnerhet genom genren mode, då ju själva projektet att försöka sammanföra begreppet förort i så pass skilda områden som Sundbyberg och Rågsved ter sig svårangripet. En tydligare avgränsning av begreppet förort och vilka av dessa ”fördomar och fakta” som man söker undersöka genom det visuella mediet skulle möjligen stimulera till en större distansering från genren mode.

Även om temat hamnar i bakgrunden så imponeras jag av studenternas individuella uttryck. Val av perspektiv, fokus och komposition skiftar i såväl enskilda variationer som i förhållande till de andra bidragen. Fotograferna arbetar effektivt med ljus och komposition för att åstadkomma stämningar och uttryck som inte nödvändigtvis för mig anknyter till frågeställningarna men som istället skapar nya teman. De flesta av bilderna ställer kroppen i centrum och effektfullt gestaltas genom liknande val av klädesplagg, såsom den höga frekvensen av Dr. Martens- kängor, hur modet skapar en enformighet. Det som är inspirerande med utställningen är att denna modets enformighet belyses ur olika vinklar.

Jag har sparat det bästa till sist. Det var just temat förort som lockade mig till utställningen, då jag är något av en förortsnomad som bott och hängt i förorter i skilda delar av Stockholm. Intill fotografierna finns en lapp som informerar om vilket område som gestaltas. Jag passerar olika förorter och en fundering väcks kring varför ingen av förorterna längst ut på blå linjen finns med. Så stannar jag framför Hanna Ukura Hedlunds triptyk. Dessa fotografier sticker helt ut från resten av utställningen. Här finns ett särskilt ljus, en palett av nyanser och detaljer som gestaltar en originell stämning .Här samspelar miljön med den porträtterade personen i olika detaljer, som att läppstiftet och koftan går i samma mörkröda nyans som trävirket. Miljön är svårplacerad; är det ett nedgånget torp eller en cirkusplats? Det finns något i valet av motiv och färgskalor som påminner om Picassos cirkusmiljöer från den rosa perioden där personer och fond på ett liknande sätt sammanstöps och formar ett helhetsintryck istället för ett framhävet fokus. I den tredje av fotografierna skapar den  hudfärgade blusen, i samspel med det stela ansiktsuttrycket en subtil illusion av en skyltdocka. Människan har helt lämnat modet, miljön står i centrum. Tingen, såväl som det benvita ansiktet är rekvisita för kompositionen.  Döm min förvåning när jag hukar och tittar på den lilla klisterlappen intill fotografierna. Där står det Rinkeby; den plats jag bott i under större delen av min uppväxt, i hela tretton år. En plats som jag trodde jag kunde utan och innan. Ingenstans i de här bilderna bekräftas min nostalgiska bild av Rinkeby, men inte heller den pejorativa bild av Rinkeby som media matar oss med. Det är Hanna Ukura Hedlunds tolkning av platsen som presenteras, genren mode finns med, men i ett lyckat ifrågasättande av själva modebegreppet. Det är ett konstverk som värjer för det förutsägbara, som gestaltar genom ett skickligt hantverk och som faktiskt lyckas med syftet att utmana min bild av förorten.

/Maria Monciu

 

Stora bokbytardagen

Idag blir min uppmaning kort: missa inte Stora Bokbytardagen i morgon fredag 25/5! En happening som arrangeras för fjärde gången över hela landet, där du tar med en eller flera böcker hemifrån och byter med någon annan. Gärna en favoritbok som du vill att hela världen ska läsa! Är du modig byter du med någon på bussen eller på gatan. Annars finns en mängd bokbytarplatser angivna på kartan (och det är fritt fram för vem som helst att lägga till fler ställen) – men på Kulturhuset i och utanför Bibliotek Plattan kl.15-18 kan du dessutom lyssna på intervjuer och ställa frågor till dina favoritförfattare.

Både vuxna och barn är välkomna till detta författarmarathon, eftersom det samtidigt arrangeras en ”lilla bokbytardagen” med en mängd barnboksförfattare. Något för hela familjen, alltså.

Utanför Kulturhuset finns det gratis kaffe, och de böcker som blir över skänks till Berättelseministeriet. Bra!

Ida Torkkeli & Joakim Karlsson står bakom den här förträffliga idén, och några av deras bakomliggande tankar är förstås att de hoppas på att fler får lust att läsa, att möten ska uppstå, och att man ska få oväntade boktips. Jag hoppas att hela Sverige hakar på, och att morgondagens bokbyten blir lyckade var man än befinner sig.

Se hela programmet här

Länk till Stora Bokbytardagens hemsida

Stora Bokbytardagen på Facebook

Jeanette Winterson

I höst kommer Jeanette Winterson till Internationell författarscen på Kulturhuset.

Jag har alltid varit fascinerad av henne, speciellt som person. Det tog mig mera tid att lära mig uppskatta hennes böcker, och även nu är jag inte helt säker på om jag gillar dem. Men ”gilla” är kanske inte rätt ord. När jag läser hennes romaner måste jag då och då stanna upp och fundera: om livet, kärleken, förhållanden. Ibland läser jag en mening, om och om igen, bara för att hennes lyriska språk är så vackert. Samtidigt blir jag ibland irriterad på hennes typ av humor.

Jeanette Winterson föddes i Manchester i 1959 och adopterades av ett par med stort enagemang inom pingstkyrkan. Hennes debutroman, Oranges are not the Only Fruits (1985), har en självbiografisk bakgrund och handlar om hur Jeanette fick upptäcka världen utanför pingstkyrkan och hennes mors gränser. Men om vi längtar efter något annat än det som ligger framför oss, då krävs att vi går utanför konventionens gränser. Och kanske det som verkar helt omöjligt i verkliga livet, kan bli möjligt genom litteratur.

 ”De enda gränser som finns är gränserna för vår fantasi”, skriver Jeanette Winterson i sin essä ”The Semiotics of Sex”.

På något sätt, så handlar alla romanerna av Jeanette Winterson om gränserna: mellan personer, mellan fantasin och verkligheten, mellan tradition och längtan att överträda dem.

Till exempel i Written on the Body, så skriver Jeanette Winterson om ett förhållande mellan en gift kvinna och personen som berättar, en röst som inte har något namn, inget kön. Det gillade jag väldigt mycket: kärlek behöver inget annat namn, inget kön, det är bara kärlek, som vi alla känner på något sätt, förstår, njuter av, och drömmer om. Rösten som berättar om sin passion för Louise blandar in  många andra röster i berättelsen: gamla flammor, minnen, detaljer från förr som gör romanen så lik verkliga livet.

”Tell me what you want and I’ll do it.”

She stroked my hair. “Come to me without a past”.

Helt omöjligt, tyvärr. I varenda sekund av vårt liv är vi vårt förgångna, vi är som en bygnad där varje sten har sin plats, man kan inte kasta bort någonting.

Men det var gränser jag ville prata om.

”Luoise, in this single bed, between these garish sheets, I will find a map as likely as any treasure hunt. I will explore you and mine you and you will redraw me according to your own will. We shall cross one another’s boundaries and make ourselves one nation. Scoop me in your hands for I am good soil. Eat of me and let me be sweet”.

Ett förhållande betyder (bland oräkneliga andra saker) att rita upp nya gränser och konturerna för sin egen identitet. Och vad är vår mest fysiska gräns, den som separerar oss från världen och från allt runt omkring oss? Vår kropp, vår hud.

”Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.”

Jag ser fram emot att få lyssna på Jeanette Winterson, att höra hennes röst. Det är en mycket mysig tanke som värmer upp mig lite när jag tänker på att efter våren och sommaren kommer snart den kalla hösten och den långa, mörka svenska vintern….

 

 

 

Kulturhusets digitala konstgalleri Screen fortsätter med anarkistinslag

Sparvnästet ”Join Us”

Kulturhusets digitala konstgalleri Screen fortsätter med anarkistinslag.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Sparvnastet/

Den sympatiska småfilmen ”Join Us”, trots den aning pipiga, pedagogiska berättarrösten – eller kanske p.g.a. den – greppar tag i mig redan i början. Jag kände motstånd att börja titta på filmen just beroende på sammanhanget ” hacking”: det väcker tankar om några som stjäl mina bankuppgifter (jag har dock inte så mycket pengar) eller dylikt.  Man kan uttrycka detta med andra ord:” Hacking handlar om att frigöra, öppna och få tillgång till information i olika former”.

Hur det nu må vara med hacking, så är filmen ”Join Us” en behaglig film att titta på, den har en spänning som får mig att se det från början till slut, det sker inte per automatik hos mig när det gäller kortfilmer. Filmen är en intressant version av vår kommunikationshistoria, hur man gjorde tidigare och vart har man kommit. Filmen lyfter även upp de evigt aktuella frågorna om frihet och ansvar, rättigheter och skyldigheter och inte minst blir man påmind om den skenbara paranoian ”Big Brother Is Watching You!”

Ilkka Timonen

———————————————————————————————-

Tuupovaarasta – från Tuupovaara, Finland

Jag fick möjlighet att bo i ett konstnärsresidens i Norra-Karelen, östra Finland. Jag ska bo här under maj och skriva om konstfotografi för mina studier vid Linköpings universitet.
Rent fysiskt är det omöjligt för mig att besöka Kulturhuset under tiden, men jag tänkte ta en titt på husets digitala konstgalleri Screen.

DS

Tribunal 12

Har inte alls reflekterat över det tidigare, att Kulturhuset inte enbart sysselsätter sig självt och dess besökare med kulturella evenemang. Har varit så självklart att film, musik, litteratur, dans och teater exponeras, konsumeras, spelas och utspelas inom stadsförvaltningens kulturella verksamhetsram. Att evenemangsstrukturen är löst handfast runt de områden som traditionellt förknippas med kultur.

Men den 12 maj 2012 deltog kulturen med sin artistiska fernissa i ett starkt och ytterst politiskt manifest, kallat Tribunal 12. Med direktsänd debatt inomhus, som ackompanjerades av liveuppträdanden utomhus, med tydligt ställningstagande runt Europas misslyckade agerande i flyktingfrågan.

Behjärtansvärt och upplysande, som belyser en intressant frågeställning kring äktenskapet kultur och politik, och vilka politiska frågor som lyfts på den kulturella agendan och vilka kulturella frågor som lyfts på den politiska.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Samtal-och-debatt/TRIBUNAL-12-ANKLAGAR-EUROPA/

Mukulat fest – finsk barnfestival

Igår var det dags för Mukulat fest, en finsk barnfestival, att ta plats på Kulturhuset. Med mitt barnasinne som sällskap klev jag in genom dörrarna och observerade.

Det första jag slogs av var att själva ytan var ganska liten, men för ett litet barn alldeles lagom för att leka och upptäcka. I mitten var ett bord uppställt där vuxna och barn satt och pysslade, det fanns en bokhörna där något barn satt i famnen på en vuxen och man läste sagor, det fanns en specialgjord fotoautomat där man klädde ut barnen till prinsessa/trollkarl/clown/eller annat och tog kort, det fanns ballonger att leka med, det fanns specialfärger som man kunde måla på Kulturhusets glasrutor med om sin egen drömstad, det fanns fika för den som behövde få i sig något och längst inne fanns en scen där olika uppträdanden skulle göras.

Överallt lektes och upptäcktes det. De flesta barn var under 10 år, och i princip alla med någon form av finsk bakgrund då de allra flesta talade finska.

Nere i bokhörnan fanns flera böcker av en av mina egna favoritförfattare från barndomen, Mauri Kunnas. Olika berättelser med fina, detaljrika illustrationer.

En liten kille hade länge lekt med en gul ballong, nästan hälften av hans egen storlek. Han rusade glatt fram till en något äldre tjej som även hon lekte, hon var målad i ansiktet, utklädd med skägg och bar en käpp. Han slog till henne med ballongen varpå hon genast tillrättavisade honom ”Nä sluta, så gör man inte mot Tomten!”. En härligt fantastisk motivering.

Plötsligt kommer det ut en kvinna utklädd som en klassisk tant med kjol, hatt och väska ropandes både på svenska och finska ”Nu blir det barnvisor med Anna Järvinen inne i hörsalen!”. Folk tog sig in. Vissa barn sprang in, andra höll varandra förväntansfulla och lite rädda i handen.

Anna Järvinen pratade både på svenska och finska direkt till både barn och föräldrar, en väldigt nära konsert, och hon sjöng finska barnvisor från när hon var liten. Magdaleena, Vaarin saari, Sininen uni, Kaliolle kukkulalle och Minä soitan harmonikkaa. Det klappades händer och sjöngs med bland både vuxna och barn, vissa mer andra mindre. Tv var där och filmade.

Efter konserten gick flera hem, men några stannade kvar för att se de kortfilmer som visades. Några elever från Sverigefinska skolan i Fridhemsplan hade gjort en animerad kortfilm med djungeltema. Personligen tyckte jag den var ganska rörig. Några familjer gick. Nästa film hette Kosminen kulkuri och handlade om paketutlämnare i rymden. En fartfylld, söt liten film. Den sista filmen, Treenilaji, handlade om relationen mellan en pappa och hans dotter. Den kändes vara gjord för lite äldre barn än de första två filmerna, och även här droppade fler familjer av.

Det närmade sig avslut för dagen och stängningsdags för Mukulatfesten. En pappa frågade sin dotter om de inte skulle gå hem. ”Ja”, svarade dottern, så tog hon några steg och utbrast ”Nu är jag hemma!”. ”Nä hem på riktigt”, sa pappan. ”Nä, kan vi inte stanna en stund till…snälla!”, svarade dottern.

Jag hoppas att Mukulatfesten kommer att komma tillbaka. Det ger barnen chansen att få leka och upptäcka på sitt språk, finska, och det ger också föräldrar en möjlighet att lära känna andra med finsk bakgrund.

Internationell författarscen: Silvia Avallone sammanför personligt med politiskt i romanens perspektiv på Italien

För precis ett år sedan var jag i Rom. Då satt Silvio Berlusconi fortfarande i glashytten ur vilken han styrde sitt Italien med joysticks som om det handlade om ett tevespel. Jag minns att jag funderade på om det gick att känna på något vis. Jag letade tecken på att den politiska luften var förorenad. På de oemotståndliga gränderna i Trastevere fann jag knappast några folksamlingar samlade till upprop. Det var mest gelato, Campo dei Fiore, Rafael och den överdådiga känsla av Historiens Vingslag liknande den som härbärgerar i Gamla stan. Efter ett par dagar dök en och samma affisch upp lite här och var. På lyktstolpar och husfasader. ”Berlusconi Dimettiti”, stod det. Jag tog fram min fickordbok, fällde upp glajjerna i pannan och kisade för att uppfatta de små minusklerna. Ah! Dimettiti betyder avgå. Jag blev lite glad. Över att det syntes protester. Också i vackra, lummiga Rom i maj.

Ett halvår senare, i november 2011, avgick så Berlusconi.

Och ytterligare ett halvår senare, nu i maj 2012, gästar Silvia Avallone Internationell författarscen. Det hon har att säga om Berlusconis Italien bekräftar allmänt känd korruption, men dessa obligatoriska paragrafer avhandlas ganska hastigt. Pålästa och skickliga Anneli Dufva låter samtalet övergå till vad som gör att Silvia Avallone är här: hennes nyutgivna roman Stål. Vännerna Anna och Francesca, huvudpersoner i boken, är tretton år växer upp i ett Toscana som lär dem att vackra kvinnor är vinnare, fula förlorare. Fäderna till dessa unga kvinnor verkar förkroppsliga hela den Berlusconiska attityden – det patriarkala maktsystem som säger att kvinnans enda möjlighet i livet är att stanna kvar hos sin man, stå ut, eftersom, som Paulina Helgeson citerar i en recension i SvD 24/4: ”En ensam kvinna går det illa för…”

Jag påminner mig om att Avallone skriver nutidsprosa. Det här är ingen gammal sjuttiotalsfeminism. Det hon skriver om pågår här och nu. Det är nutida litteratur som beskriver samhällsskeenden som i detta Stockholm, här där jag för två veckor sedan satt och lyssnade på Machofabriken som talade om mansrollen, känns väldigt avlägsna. Går det verkligen till så här?

En parantes påbörjas. Det vill säga, jag tror att det är en parantes, men det visar sig att det är något mycket större. Här kommer den.

Jag kan inte låta bli att notera Avallones urringade klänning, de långa spirorna, de svarta klackskorna. Jag bannar mig själv för att jag gör det. Jag närmar mig förbjudna tankar om italienskt kvinnomode som bara en något smakfullare variant av Berluskonisk tutt-teve.  Låter tanken slå rot och kommer vidare – konstaterar att så hade en respektabel författare aldrig kunnat gå klädd i Sverige. Och jag minns hur det här, i vårt nordliga och i världen mest jämställda land, är så svårt att bli tagen på allvar om man både är snygg och har åsikter. Min debutbok På spaning med Hedvig fick omdömen av ett slag som i flera fall inte kunde låta bli att blanda ihop mitt utseende med bokens innehåll. En recensent skrev att det ”är roligt med en författare som är både arg och söt”. En annan skrev syrligt om de bilder som är med i boken, bilder föreställande mig. Det är så paradoxalt. Är man bara iklädd kostymbyxor och hatt beredes plats för tankar och idéer om jämställdhet. Klockorna ringer i huvudet på mig: genom att ens notera Avallones klädval är jag ju också en produkt av detta fördömda synsätt. För det är ett begränsande av kvinnan, att tvinga henne att bli ”man”. Baksidan av myntet av den befrielse som det kan tänkas vara att avsexualisera kvinnan, är ett hora-madonna-komplex, där en kvinna i klänning är ett offer, medan en i kostym är medveten och streetsmart.

Åter till mitt huvudspår.

Åsa Beckman skriver i en recension i DN 25/4 att Anna och Francesca, enligt feministiskt socialistisk teori, skulle kunna betraktas som dubbelt förtryckta – både beträffande kön och klass. Efter senaste årets studier i postkolonial litteratur kommer jag att tänka på den dubbla kolonisering som enligt postkolonial diskurs gäller kvinnor som lever under geografisk kolonisering (eller neokolonisering). Det förtryck Avallone beskriver i sin roman verkar dock handla om mer än generella klassklyftor och generellt patriarkal dominans. På Avallone verkar det det som att det sätt på vilket Anna och Francesca upptäcker sig själva, sina kroppar, sin sexualitet, står för en början på ett slags frigörelse. Hon llyfter därmed frågan från att se de unga kvinnorna som offer för en hemsk värld, till att se deras roller i samhället som en part av ett större system. Det personliga blir politiskt, utan att svaret trivialiseras till ”utrota klassklyftorna” eller ”spräng patriarkatet”. Klokt. Genomtänkt.

Avallone säger att italienarna är som små hjältar, som efter det samhälle Berlusconi grundlade och vårdade, måste bygga sig själva och sin omvärld på nytt, från grunden. Hon hävdar att litteraturen är den arena som bäst kan vädra tankar och idéer eftersom ordet är fritt. Till skillnad från inom politiken. Snillrikt. Avallone som politiker känns dock inte särskilt främmande. Hon talar klarspråk, avstår från att snärja in sina resonemang i långdragna förklaringar, men verkar hela tiden veta precis var hon står. Uträknande, men inte beräknande. Spontan, men inte yvig. Nog skulle det sätt på vilket hon beskriver verkligheten kunna attrahera medborgare som efterlyser politiker förankrade i verkligheten. Åtminstone i Sverige. Men här skulle å andra sidan Sveriges Radio under riksdagssammanträde i förstone rapportera om hennes vackra ben. Och kanske behövs Avallone faktiskt bättre i Italien. Med en författare, tänkare, genomskådare, som hon, har detta land nog chans att bli något mer än vad det är nu. Varje plats har sin kamp. Varje tid sin litteratur.

Fotografera världen under ”A day in the world” den 15 maj!

Jag läser på Kulturhusets hemsida om projektet A day in the world – fotografera det som är viktigt för dig och dela det med resten av världen! Syftet med projektet är just detta, att med kamerans hjälp visa hur våra liv ser ut just den 15 maj och reflektera över hur detta kan inspirera i framtiden. Allt kommer att mynna ut i en bok och en utställning som har världspremiär på Kulturhuset i november 2012.

Mycket inspirerad hoppar jag på projektet – dels för att jag är mycket fotointresserad, men också för att jag rycks med av det som projektet syftar till – att visa upp en dag i mitt liv. Har du något att säga? Ja, det har jag! Vad vill du visa upp? Se nedan.

Vi börjar då dagen börjar. För mig är den mest underbaraste stunden på dagen de få minuterna precis innan natten övergår i dag.  Precis innan ljuset övergår från att vara blått till att vara vitt. Det finns en sådan stund varje dag, oavsett årstid, men ju mindre moln det är desto bättre märks det. Som här, från i januari. Förväntansfylld ställer jag därför klockan på 03.30.

Jag tar hissen upp till den allmänna takterrassen och blickar ut över den gryende morgonen. Allt är stilla, det hörs lite fåglar. Jag spanar mot öster, mot dagens första ljus. Det är några få moln på himlen. Helt, helt underbart.

Ljuset är tänt i en lägenhet mitt emot men jag ser ingen uppe. Kanske är det någon på väg till jobbet. Kanske någon har precis kommit hem. Jag tar lite bilder och tar hissen ner igen. Känner tröttheten komma och sover ett par timmar till.

Kl 08.30 är jag på SACOs kontor nere i Gamla Stan – Marknadsföreningen har tillsammans med några andra organisationer bjudit in till ett frukostseminarium om strategisk kommunikation. Talare är två forskare från Lunds universitet. Jag hugger in på mackorna och tar lite bilder på de samlade. Det är fullsatt – strategisk kommunikation verkar vara populärt!

Mycket spännande. Jag får återblickar till vad Jesper Strömbäck sa, att PR handlar om att bygga strategiska relationer till publika grupper. Inte att påverka, utan att bygga relationer. Jag kommer också att tänka på den öppna föreläsning som Ragnar Lund höll på Kulturhuset – the age of interuption is over. Istället för att avbryta oss – ”titta inte där, titta här istället” – handlar reklamen om att förstärka vad vi är intresserade av: ”Jasså, du tittar där, ok men använd mina glasögon så ser du bättre!”

Jag ska inte trötta ut er med allt som sades, men något fastnade: strategisk kommunikation handlar om att skapa legitimitet. I våra liv nu – när valfriheten i det närmaste är total – handlar kommunikationen om att skapa legitimitet.

Efter detta beger jag mig till mitt jobb och väl där hamrar jag på mina tangenter bra länge och väl. Jag antar att egentligen borde jag fotat dem men det tänkte jag inte på! Mina älskade tangenter får komma med till nästa års projekt.

Men jag tar lite bilder från gatan och från det lilla torg som är i närheten av kontoret. Ett sömnigt torg i förorten, fyra restauranger som lockar på din uppmärksamhet. ”Alla pizzor 49 kr!” ropar en ut. Konstigt nog är de svingoda. Mysko. Ägaren är dessutom supertrevlig. Jag fotar även det lilla caféet på hörnet, som tvingar mig att köpa kaffe på morgonen. Som tur är har de inga croissanter, moahahaha…

På väg hem fotar jag grönskan från pendeltågsfönstret.

Väl hemma blir det en av mina andra passioner – lagandet, och framför allt ätandet, av god mat. På menyn ikväll står veggorisotto. Jag har nyligen börjat intressera mig för risotto, som jag konstigt nog inte lagat tidigare. Det är ett himla vevande dock! Men men. Mina första stapplande steg gjordes med arborioris, men så var det en fellow mat- och vinbloggare som tipsade om carnaroliris. Så nu blir det sådant ris. Istället för parmesan rör jag ner riven haloumi. Supersmarrigt! Många steker sin haloumi, men jag föredrar nog att röra ner den sist i grytor – blir inte lika salt och gummilik. Till veggorisotton blir det lite stekt grön sparris.

Jag avslutar dagen på samma ställe som den började. Precis innan det blir mörkt tar jag hissen upp till takterrassen igen för att fånga vad som är kvar av dagen ljus.

På väg ner i hissen gör jag grimaser i hisspegeln.

Sammanfattningsvis så var det en intressant dag. Lite speciell med tanke på frukostseminariet, det händer ju inte varje dag. Lite roligt också att det var mycket fint väder. Det tidiga morgonljuset och stillheten var underbar. Frukostseminariet var intressant och givande. Det blev dock ingen 49-kronorspizza utan en sallad från ett ställe inne i centrumet. Resan hem med pendeltåget var avkopplande, min stund på dagen för reflektion. Kvällsmaten var god, risotton blev bättre än förväntat även om jag nog börjar föredra arborioriset framför carnaroliriset, trots allt. Kvällen var skön.

Varför valde jag dessa bilder? När jag nu hade chansen, varför inte ta ledigt från jobbet och fota något som behövs lyftas fram? Well, därför att det här var en dag i maj – kanske inte så vanlig, men så här såg den 15 maj 2012 ut för mig. Samtidigt är det också ett val, jag valde att fotografera saker som betyder saker för mig i min vardag, saker som jag tycker är viktiga. Att lyfta fram vår vackra natur, såsom gryningsljuset, grönskan och dagens sista ljus. Att arbeta. Att njuta av god mat.

En vanlig, men lite speciell dag i maj. Så här såg den ut. Stort tack till Aday för detta strålande initiativ!