Tänk er att vi befinner oss i rymden och två planeter träffas långt ute i det mörka yttre universum. Den ena planeten ser väldigt dyster, sliten och utarmad ut. Den andra planeten — vacker, blågrön, perfekt — frågar den stackars slitna planeten:
— Vad har hänt med dig?
— Jag har homo sapiens, säger den slitna planeten.
Den vackra planeten svarar:
— Det är ingen fara. Det är snart över.
Med det skämtet menar Johan Rockström att många av hans kollegor summerar klimatforskningen. Rockström är chef för Stockholm Environmental Institute och en av talarna på invigningen av Tipping Point – världens chans som ägde rum i lördags på Kulturhusets Galleri 3. Med honom talade också Teo Härén, författare till sex böcker om inspiration, kreativitet och innovation.
Det sistnämnda — innovation — spelar en nyckelroll i utställningen. Forskarskämtet ovan må ge uppfattningen om en värld utan framtidshopp. Men vår planets undergång är inte vad Tipping Point handlar om. Tvärtom. Syftet med utställningen är att visa att det är allt annat än försent: det är istället just nu vi måste göra valet att undvika undergången. Det är bokstavligt talat “världens chans”.
Teo Härén kallade sig själv den “innovationspassionerade” och Johan Rockström för vetenskapsmannen. Han berättade, inför en skara som fyllde hela Galleri 3, att under de senaste tolv åren har han läst tvåhundra böcker om innovation. Teo tillade att han förra året läst ännu en: Johans — vetenskapsmannens — bok.
— När jag var klar med boken var jag förbannad. Tills jag kom till slutet. För där målas också upp en möjlighet. Och hela den här utställningen är samma sak. Man kan gå igenom den och så kan man känna sig nästan förbannad. Men när man är klar med den känner man nånstans världens chans.
Tre foton inleder Tipping Point. De är det första som slår en: ett foto är på 38,000 containrar — antalet som passerar amerikanska hamnar var tolfte timme; ett foto är på 50,000 plastpåsar — det uppskattade antalet i världshaven per engelsk kvadratmil; ett foto är på två miljoner plastflaskor — det antal som förbrukas av amerikaner var femte minut. Att se dessa abstrakta siffror samlade i konkreta bilder sticker till i magen betydligt starkare än ren fakta. Redan här har utställningen lyckats göra ett intryck utöver det vanliga.
Nästa intryck följer strax därpå. Par av vad som tycks vara solglasögon ligger staplade på varandra. En text under förklarar att det är “förnekelseglasögon”, så att inte potentiella besökare från samhällskategorin “klimatskeptiker” utesluts. Utställningen fortsätter sedan med att förmedla fakta via bild, film och mer traditionella textskyltar.
Den informerar om att “ingen annanstans i världen odlas det så mycket mandel som i Kalifornien”. På sitt karaktäristiskt konkreta sätt påpekar den att det “med stor sannolikhet” är just en sådan mandel du har i tomtegröten varje jul. Men för att dessa mandlar ska fortsätta hamna i vår gröt krävs det hjälp från insekter. De måste nämligen flyga pollen mellan träden. Men dessa insekter är på väg att försvinna på grund av bekämpningsmedel och att deras naturliga livsmiljöer försvunnit. Faktum är att mandelodlingar istället importerar svärmar av dessa insekter under kortare perioder för att de ska flyga sin pollen och skickar sedan tillbaka dem. Det är oerhört kostsamt och ett så konkret exempel man kan få på hur en miljövänligare ekonomi kan bespara samhället stora summor.
Konkretion är visserligen vad samhället just nu mest behöver för att insikten om klimathotet ska slå igenom på riktigt. Ingen bör därför klaga på Tipping Points utformning. Men sparsam användning av abstrakt teori skulle komplettera väl för den som är oinsatt i det enorma ämnesområde som klimatfrågan är — något som saknas för den som inte var med på invigningens föreläsningar.
— Efter att ha vandrat igenom den här utställningen och tagit in de insikter som finns så skiftar plötsligt hela vårt förhållningssätt till vår egen välfärd och tillväxt, till utveckling och till vår relation till planeten, sade Johan Rockström.
Att den som inte redan skiftat förhållningssätt gör det efter att ha gått utställningen är svårt att argumentera mot. Men skiftet görs främst till förskräckelse: “Hur kan vi hålla på så som vi gör?” Någon idé om hur det nya samhällets omdanade miljöekonomi kan se ut tar inte riktigt form, även om välformulerade sådana idéer givetvis existerar. Tipping Point får istället fungera som inspirationskälla för dess besökare att själva söka sig kunskapen om hur ett nytt samhälle kan se ut.
Och åter igen, på det konkreta planet levererar Tipping Point sådana lösningar som på beställning. Precis som Teo Härén uttryckte det så målas möjligheterna upp i utställningens avslutning, efter att frustrationen byggts upp i föregående partier.
— Utställningen handlar om vår relation till naturen. Vi är en del av naturen. Vi måste arbeta med den och inte mot den, förklarade projektledaren Birgitta Sandström Lagercrantz.
Ord som majoriteten av besökarna säkerligen höll med om. Hur förverkligar en stadsbo en sådan vision? Slutpartiet presenterar olika organisationer och verksamheter som tagit inte bara första steget, utan troligen också det andra eller tredje, närmare miljösamhället.
En Facebook-grupp med 23,000 medlemmar som beskriver sig som “en frizon från att köpa och sälja. Som ‘Blocket’ fast varor mot varor”. Green Town Stockholm “sammanför den bästa tekniken och helhetstänkande i storstadsmiljö … med bikupor på taken, urbanodlingar, grön el, retrofitting av fastigheter, gröna tak och fasader m.m.”. Ekobanken “är den enda bank i Sverige som enbart lånar ut pengar till ekologiskt, socialt eller kulturellt hållbara verksamheter och dessutom redovisar denna utlåning öppet”. Ekocharter kör sedan i fjol eldrivna vattenlimousiner och Matilda Wendelboe “har skapat världens första helt återvinningsbara klädkollektion”.
Det är bara några av de praktiska lösningar som miljöengagerade individer uppfunnit och som Tipping Point lyfter fram. Mer än tillräckligt för att inspirera.
— Det är så underbart att titeln är “Tipping Points — världens chans”. Det vill säga, insikten om denna utmaning är just möjligheten till innovation och förändringar, summerade Johan Rockström.
Den “innovationspassionerade” Teo Härén berörde det största problemet. Han talade om termen “idéperception” och beskrev det som människans förmåga att ta till sig nya lösningar som, kort sagt, löser deras problem.
— Problemet med vetenskapen har väl kanske varit att i tiotals år har de försökt att beskriva med fakta — och just vetenskap — vilka problem vi står inför. De har försökt kommunicera det här, och de har gjort det väl, men nånstans märker man att idéperceptionen hos oss andra har varit för låg. Vi tar inte till oss lösningarna.
Han hoppades kunna ändra detta i och med denna utställning.
— Jag skulle vilja uppmuntra er — vad då, tvåhundra pers som står här? — att bestämma er för en sak. Att ni blir ambassadörer. Inte bara för den här utställningen och får fler människor att komma för att inspireras av den vetenskap som finns här. Utan att ni framför allt blir inspiratörer och ambassadörer för människans förmåga att tänka själv.
Han avslutade med att hänvisa till Apples slogan: “Think different.”
Clapton Jonsson
