”Vad är fosterlandskärlek? En utvecklad form av egendomskänsla. Det är mitt land och därför är det bäst. Så säga alla nationer utan att inse det de endast uttala en subjektiv dumhet, ty endast ett land kan vara bäst. Vilket icke hindrar att de alla kunna vara lika bra. ”
August Strindberg
Det är lördag, året är 2012, och en skara människor har samlats på Kulturhuset i Stockholm, lockade av ett samtal som går under namnet ”Den gränslöse Strindberg.” Det är hundra år sedan Strindberg dog, vilket i år uppmärksammas på olika sätt var än man vänder blicken.
Inbjudna är Gunilla Engwall, professor i franska och Ove Bring, professor i internationell rätt. Moderator är Harald Hultqvist. Samtalet tar sin utgångspunkt i Strindbergs barndom, Engwall berättar om Strindbergs tidiga möte med det franska språket, i skolan och i hemmet och samtalet följer sedan någorlunda kronologiskt Strindbergs liv med emfas på hans engagemang för mänskliga rättigheter och fredsrörelsen. Hans vision om ett enat Europa långt innan Merkel och Sarkozy blev Mrs. och Mr. Europa avhandlas också, precis som hans resor i Europa med särskild tonvikt på relationen till Frankrike. Engwall presenterar också det långa arbetet med sammanställandet av nationalupplagan av Strindbergs samlade verk.
Samtalet svänger åt alla de håll, som det brukar när Strindberg är föremål för diskussion. Jag gläds åt att samtalet väljer att förankra det biografiska i det litterära. Personen Strindberg är ofta till den grad föremål för diskussion att det konstnärliga skapandet tenderar att hamna i skymundan. Engwall betonar vid flera tillfällen att vi inte får glömma att karaktärerna i romanerna är just karaktärer och att romanerna inte bör läsas som Strindbergs dagböcker utan som fiktion. Professorerna läser ur olika texter, bland annat ur novellen ”Samvetskval”, en novell som blev ett viktigt inlägg med folkrättslig poäng i fredsrörelsen.
Jag uppskattar framförallt diskussionen kring Strindberg, europén. Ove Bring talar om essän ”Nationalitet och svenskhet”, där Strindberg på ett avantgardistiskt sätt för tiden lanserar tanken om ett enat Europa. I essän ifrågasätter och diskuterar Strindberg svensk nationalism och fastslår att svensken måste se sig själv främst som europé. Jag hade gärna hört mer om just denna essä, men samtalet tar snart en ny vändning, vilket är förklarligt med tanke på den knappa tid man har att tillgå. Jag blir informerad om att alla Strindbergs verk, även ”Nationalitet och svenskhet”, finns att tillgå på litteraturbanken, vilket är värt att ha i åtanke om man är intresserad av att läsa mer av Strindberg.
Engwall talar om Strindbergs exil, hans resor i Europa men framförallt vistelserna i Paris. Strindberg ville bli en del av det europeiska kulturcentrat och faktum är att han också blev ett namn i staden. Hans naturalistiska dramer spelades i Paris, han debatterades och recenserades i franska tidningar och hade kontakt med flera av de stora kulturpersonligheterna som Zola och Gauguin. Det som är än mer anmärkningsvärt är att Strindberg faktiskt också skrev på franska, ett exempel är ”En dåres försvalstal”. Romanen blev senare översatt till svenska av John Landquist. Den bok som lästs i skolorna, under beteckningen svensk litteratur, författad av Strindberg var alltså en översättning från franskan, vilket alltid innebär en omarbetning av grundmanuskriptet.
Diskussionen kring vad som ska betecknas vara nationallitteratur är ständigt pågående. Bör en författare vara svensk för att anses vara svensk författare, eller räcker det med att personen skriver på svenska? I fallet Strindberg, kan vi påstå att han också är en fransk författare, eftersom han faktiskt författade på språket? Enligt min åsikt läggs alltför stor vikt på att klassificera litteratur grundat på nationalitet. Det är det som är spännande med Strindberg, samtidigt som man kan anklaga honom för det mesta hade han en nyfikenhet och en vilja att upptäcka, att lära, han begränsade sig inte till en nationalitet, han ville vara en europeisk författare. Just eurocentreringen har jag väl mina åsikter om, men att han fördjupar och försvårar begreppet nationallitteratur är något som jag tar med mig från samtalet.
Kvinnohataren och antisemiten Strindberg då? Harald Hultqvist ställer rätt frågor för att nyansera bilden av Strindberg. Här blir det svårare att fortsätta det där flytet i samtalet. Det skruvas lite i stolarna. Engwall betonar återigen att man inte får glömma bort att ”En dåres försvarstal” är fiktion och att den bör läsas som en kärleksroman. Huvudpersonen heter Axel och inte August. Dessutom så ville tydligen Strindberg inte att den skulle översättas till svenska eftersom han ansåg att den var för privat. Här börjar fiktionsargumentet klia. Strindberg må ha varit gränsöverskridande på många sätt men hans kvinnofientlighet kan inte bortförklaras med att ”En dåres försvarstal” är fiktion. Det är ju inte det enda verk eller forum där Strindberg uttryckt kvinnofientliga åsikter.
När diskussionen om Strindbergs antisemitism kommer på tal så framhävs det att Strindberg hade judiska vänner och beundrade Brandes och Levertin (Levertin åtminstone till en början). Sådana motargument känns märkliga. Det skulle inte vara första eller sista gången en person med antisemitiska eller rasistiska åsikter har relationer till människor som de till grupptillhörighet har åsikter om men som personen bortser från på personlig basis.
Det är svårt att prata om Strindberg. Det är lätt att prisa honom för hans konstnärliga bidrag men mer komplicerat att försvara de åsikter som han uttryckte i det offentliga samtalet såväl som i fiktionens värld. Strindberg drar åt alla håll och det är svårt att få grepp om personen på grund av hans ambivalenta ställning i ett antal frågor men det här samtalet kretsar trots allt främst kring hans verk och inspirerar till vidare läsning. Samtalet är som bäst när Engwall entusiastiskt pratar om nationalupplagan och Strindbergs relation till franskan samt när Ove Bring reder ut Strindbergs bidrag i diskussionen kring medborgerliga rättigheter.
Samarbetet mellan Universitetet och Kulturhuset är ett tacksamt initiativ, en möjlighet till en inblick i professorernas kunskapsfält som man annars får söka sig till genom universitetsutbildningar. Ett stort frågetecken är dock valet av plats. Vid den lilla ”scenen” vid biblioteket, i anslutning till barnvagnsparkeringen försöker de samtalande göra sig hörda. Mikrofoner förbättrar möjligheten att följa samtalet men skrikande barn och förbipasserande som pratar högt försvårar koncentrationen under de två timmarna. I början av samtalet skämtar forskarna om att Strindberg sa att han inte kunde skriva utan ljudet av barn. Möjligt att det var så men jag undrar ändå om just det här forumet inte skulle förbättras om man valde en annan plats. Jag tror att det är fler än jag som skulle uppskatta ett sådant initiativ.
Nästa lördag fortsätter samarbetet med ”Den gränslöse Strindberg II”. Lördag 25 februari kl. 13-15. Då är det Rikard Hoogland, fil dr. i teatervetenskap och Montgomery, professor i psykologi som samtalar om ”Strindbergs nyare pjäser och psykologiska aspekter på hans författarskap.”
