Cocong – hus för framtiden

Jag var och kikade på utställningen Cocong igårkväll. Det är Elise Grosse och Nadia Tolstoy som är initiativtagare till denna utställning som visar olika modeller på hur vi kan bo mer miljövänligt i framtiden. Modellerna visas på Ekoteket nu fram till 16 oktober i skala 1:10. Dessa hus är kanske inte direkt beboliga utan är till för inspiration för att skapa mer hållbara lösningar. Det som är roligt är att man har släppt lös fantasin, det krävs ju att man går utanför ramarna för att man ska lyckas skapa nytt i framtiden. Cocongs syfte är att vi kan och bör tänka mer kreativt samt skapa en debatt kring detta.

Det är sex olika modeller som alla på sitt sätt vill bidra till miljön. Jag tänkte ge korta sammanfattningar om alla men har ni vägarna förbi Ekoteket så tycker jag att ni ska spana in dessa små hus! Där finns det också ett häfte att bläddra och läsa i om man vill ha ännu mer fakta om modellerna.

Back to the Future handlar om att minimera energiförlusten genom tjocka väggar och små öppningar. Precis som i medeltida stenhus. Fasaden här är klädd i tjärade lärkspån som kan ha en livslängd på upp till 50 år. Isoleringen i väggarna är linbaserade. Förr tätade man timmerhusen med lin, särskilt i traker där det odlades mycket lin.

 

Mode de Vie – att odla ett hus? Mode de Vie är till 100 % växtmaterial. Taket, väggarna och golvet är byggda av fura. Väggarna är täckta av växter så det vattnar och göder sig själv i den vertikala trädgården. Ett underhållsfritt sedumtak hjälper bland annat mot regn, dämpar buller och fungerar som viktiga foderväxter för humlor och bin. Ni som har läst mitt förra inlägg vet ju hur viktiga våra söta humlor och bin är för hela ekosystemet.

 

Flow är också intressant och visar på hur man genom byggnadens utformning tar
till vara på luftens strömningar och energin från vinden. Formen på Flow ger
ett vindtryck under ett diskformat tak så när det blåser så roterar turbinvingarna vinkelrätt mot vindens riktning. Flow gillar jag, så otroligt fint! Kanske fascineras jag mest av vinden som fenomen också… tänk att något som vi varken kan se eller ta på ändå kan påverka så mycket. För hur skulle du beskriva vinden för någon som aldrig har känt den? Det är nästan lite mysik över vindar och med lite fantasi skulle jag gärna bo i det här huset!

 

YtaStyrkaLätthet visar hur vi kan minska materialåtgången genom lätta strukturer. Reducerad produktionsenergi, fler och nya designmöjligheter och förbättrad arbetsmiljö är några fördelar med YSL. Till och mer under transport sparar man på energin,
eftersom materialen är lättare att transportera och hantera. Re-board är en pappersbaserad skiva som har en naturlig isoleringsförmåga. Kirigamiteknik är en kombination av att skära och vika. Av lätta, platta skivor kan man skapa olika
3- dimensionella strukturer som dessutom är lätta att hantera då de platta
paketen fälls upp på plats. Det i sin tur sparar på resurser även i montage och
transport.

 

Studio 54 visar hur man genom placering av byggnaden i förhållande till solens bana på himlen kan ge solenergimaximering. En av paviljongens tre visionära tekniker består av solceller i glasfasaderna. De är utvecklade av NLAB Solar och genererar el samtidigt som de kan fungera som solskydd. Det här är en produkt som kommer att finnas på marknaden om 2 år. Solar Ivy är den andra tekniken och består av polyeten blad, organiska solceller och ett nät av rostfritt stål. Det kan också användas för att styra värmestrålning, ljus och utsikt invändigt. Paviljongen visar också skivmaterialet Butong vars bubbliga struktur minimerar användningen av elektriskt ljus dagtid.

 

Vintage visar tre olika sätt att utnyttja återvinning i en byggprocess. Den första handlar om att återanvända färdiga byggnadsdelar. Det andra att använda beprövade och återvunna material, som redan finns ute på marknaden. Det tredje sättet handlar om att experimentera fram nya material där man har ett överskott av just gamla material.

Ett exempel som tas är att om man ofta har problem efter en jordbävning att frakta iväg alla gamla rasrester av byggnader, varför inte använda dessa i nya konstruktioner?

Så med lite fantasi – Vilket av husen skulle du välja att bo i och varför?

Trevlig helg alla!

 

 

 

 

 

 

Bibliotek Plattan: en betraktelse

När Kulturhuset gjordes om försvann Läsesalongen. Jag vet att många var ledsna över detta – men själv har jag sedan dess besökt Bibliotek Plattan betydligt fler gånger än jag någonsin var på Läsesalongen. Detta av flera skäl – nedan listar jag bibliotekets (i mitt tycke) främsta fördelar.

Tillgänglighet
En lånebok som måste lämnas tillbaka senast idag, en massa ärenden att stå i och inte tid att gå till biblioteket? Jamen, just det, Plattan ligger ju på vägen!
Oavsett om det är spontant eller planerat känns Plattan betydligt lättare att ”svänga förbi” än Läsesalongen gjorde – trots att det rör sig om samma byggnad. Dessutom kan jag tänka mig att en och annan Stockholmsturist har irrat sig in i biblioteket sedan det flyttade. Det är kul – hur ofta går man på bibliotek när man är ute och reser?

Inspiration
Bibliotek Plattan har inte den traditionella biblioteksuppställningen på sina hyllor, utan böckerna är organiserade efter teman som ”Stadsliv” och ”Berättelser”. Mer än en gång har detta fått mig att plocka på mig böcker som jag aldrig skulle ha letat upp ”med flit”. Här finns inget jätteutbud, men på något sätt är det skönt: man överväldigas inte av mängden, utan får känslan av ett kvalitativt urval. På så sätt är det lite som en exklusiv butik, fast utan den där stela känslan av se-men-inte-röra som brukar drabba åtminstone mig i såna miljöer (på biblioteket har alla råd)!

Dynamik
När man säger bibliotek tänker många säkert på tystnad. När jag behöver en helt tyst läsplats, då går jag till Stadsbiblioteket, universitetsbiblioteket – eller stannar hemma. Men ibland vill jag ha lite lagom liv och rörelse omkring mig, och vara bland folk. På Bibliotek Plattan kan man sätta sig i ett hörn och läsa och samtidigt känna av storstadspulsen – utan att behöva sitta på ett kafé och tvångsfika för att uppnå samma effekt. Dessutom kan det hända att någon tar kontakt med en, helt spontant. Sist jag var här fick jag prata både franska och engelska.

Vad tycker du om Bibliotek Plattan?

Vad är Kulturhuset för dig?

Som rubriken frågar finns det säkerligen lika många svar som det finns människor i Stockholm.
Kulturhuset för mig är ett ganska dåligt café högst upp, spännande bottenplan, en ständig strid av kultur i alla dess former samt Stockholms Stadsteater. Om jag ska vara ärlig så har väl Kulturhuset mest betytt Stockholms Stadsteater för mig. För det är nog där jag känner mig mest hemma, på scenen. Inte speciellt mycket bland anime eller författarscener.
Jag tänker såhär: Vad är Kulturhuset för dig? Vad skulle du vilja att jag skrev om nästa gång? Jag tänker att jag kanske skulle ge mig på recensioner av kanske caféerna och annat som finns på Kulturhuset. Vi kanske kan bedöma saker från 1 Besökare till 5 Besökare?! Det tror jag att vi provar.
Tänkte börja med ett återbesök högst upp i huset och se ifall det välbesökta cafét kan rädda upp sig från 1 Besökare till något annat.

Animevolution dag 4 och mer info om resterande festival-events och filmer!

        

KOMMANDE FILMER: 

           

   

Jag upplevde flödet ännu smidigare idag, med allt från övergångarna mellan filmerna, till själva stilen de var tecknade i och de flesta hade en lagom längd. Fortfarande i svartvitt men med mer nyanser i skuggor och skarpare bild. Det var endast en eller två som slutade tvärt och några få som var vaga i skärpa men med tanke på hur gamla filmerna är är det oerhört bra jobbat. Och ljudet var perfekt. Inga nervikta öron idag! Själva teman i filmerna varierade från dolda politiska synpunkter till folksägner och givetvis nöje!

I alla fall är jag superglad att jag fick chansen att gå sista visningen.

Det var otroligt roligt att salongen var så full!! Jag såg typ två tomma säten. Publiken var taggad och glad – Calle öppnade med en kort inledning och lämnade över ordet till Larry Greenberg. Och jag blev jätteglad att Larry fick en rejäl applåd efter sitt intro men också efter sista filmen – ganimen – då allting var över. Jag tycker det är häftigt att han tagit sig tid att flyga till Sverige och delta i detta, han är ju själv en kunnig ”mogul” inom branschen - prova googla honom så får ni se själva. Förstå att få sitta ner med honom och bara höra hur allt startade för honom och allt han fått uppleva och se! Blev tyvärr för blyg för att fråga om någon kunde fota oss tillsammans då jag hade chansen-  hade varit Kult – men den känslan tänker jag aldrig mer låta vinna. Nästa gång ska jag fråga!

I alla fall var det himla rolig publik idag och det skrattades och ropades och spontanapplåder utbröt ganska ofta. Disc 4 slutade dock så tvärt att vi satt som nyvakna ugglor och blinkade när lamporna tändes. Larry pratade lite mer och pushade för ga-nimen som skulle komma efter och varnade också att de som var känsliga eller inte gillade skräck inte borde stanna och titta.

15 minuters paus inleddes. Jag satt kvar under dunjackan – jepp, det var kallt men tack vare den fulla salongen inte så farligt som tidigare – och mumsade i mig medhavd matsäck och vilade lite. Min stolsgranne kom tillbaka. Han hade varit alla fyra dagarna så jag frågade honom om gårdagens visning och vad han tycker om ga-nime. Vi enades om att det är väldigt roligt att fått vara med från start och att vi nu var nyfikna på sista ga-nimefilmen. Den skulle vara något skräckbetonad och jag gillar att se på skräckfilm emellanåt fast jag sällan blir rädd – kanske för att jag mer tittar på själva sättet de filmat, vinklar, filter, effekterna osv.

Låt mig säga såhär:

Om du gillar Stephen King och hans stil att framföra historia- på film eller i bokform – och känner att det når in, gillar du den sista filmen.

Om du är som mig och istället oftast börjar skratta eller tycker att det är bara FÖR konstigt med Stephen King skulle du förmodligen reagerat som mig ( jag har både läst och sett flera av hans filmer).

Jag led.

Jag var nyfiken och intresserad när den satte igång men det togs snabbt ur mig. När den korta filmen gick till sitt slut tänkte jag lättat: Det var 30 snabba minuter! varpå nästa sekvens sätter igång….. jag bet ihop och försökte hålla mig neutral och koncentrera mig på vinklar, ljussättning och miljön – det gick sådär – och när den var slut, blev jag lättad… tills nästa sekvens satte igång!!! Hur många gummimuns-grinande modellera-gubbar kan man egentligen tåla??

Där gav jag upp och satt med halvrynkade ögonbryn och ett förmodligen lätt irriterat, misstroget och ibland full i skrattuttryck i ansiktet med armarna i kors och en isande känsla i magen att Det tar aldrig slut!

Denna ga-nime är baserad på H.P Lovecrafts spökhistorier. Karaktärerna var gjorda av modellera – vilket alltid får mig att tänka på barnprogram –  men miljöerna var dock intressanta och påminde till viss del om Tim Burtons Corpse bride fast råare och ”fulare” men det var allt. Jag tycker inte heller att den riktig följde vad jag uppfattat att ga-nime ska vara men som sagt är ju genren i utvecklingsfasen ännu.

Det var helt enkelt som en film med korta noveller för Skum Skräck-älskande människor i överlag. Och möjligen en fascination för modellera-gubbar!

När lampan tändes stirrade jag på stolsgrannen. Vi var lika stumma båda två först men kunde sedan efter att jag frågat vad han ansåg enas om att den var skum och för att citera honom – ”Inte ett dugg likt om man jämför med den igår!” – sedan var jag tvungen rusa men om Du som satt brevid mig idag läser detta – gå in på min blogg och lämna din åsikt för jag vill veta mer om vad du tyckte Sen glömde jag säga att Pokemón är grymma men jag gillar Digimon snäppet bättre

Men jag är glad att jag fått chansen att vara med om denna start på festivalen och håller långa tummar och tår att den blir ett stående inslag många år framöver.

Nu kommer info om kommande events och filmer:

Nästa helg 1-2 oktober är rätt späckad och utspridd över staden.

På Klara bion vigs den åt mannen som kallas ”Mangans Gudfader”:  Osamu Tezuka och nu är det barnvänlig så ta med dina barn, småsyskon eller andra lyckostar till ungar att få se manga på stor duk!! Givet är det för vuxna också.

Många glömmer att det ÄR tillåtet för vuxna att gilla manga och att det är COOLT att ha sin favoritmanga på matboxen, t-shirten eller som bakgrund på datan! Hear! Hear!

Lördag 1 okt

Astroboy 13:00 – 15:30 del 1-4

The phoenix 16:00 – 18:30 del 1-4

Söndag 2 okt

 ”Jungle emperor Leo” 14:00-16:30 en 106 minuter lång tv-special

Här kan ni läsa mer om dem.

Ni hittar biljetter här!

Samma helg pågår det massor med roligheter i Järfälla och Jakobsberg. Checka in coola workshops – dom kostar dock en slant men materialet ingår och man betalar för båda dagarna,  chansen att se ”Min granne Totoro” på bio a´ 60kr- det är en upplevelse kan jag lova – missa inte – eller varför inte prova gratis aikido från 8 år och uppåt i Jakobsbergs sporthall, C-hallen. All info om detta hittar ni här

Helgen efter som är lör 8 okt – sön 9 okt bjuder Klara bion på både Shôjo-anime – Tjejmanga och Nytt och kritikerrosat!

Lör 8 okt – Shôjo-anime

Först ut vår allas ”Sailormoon” 13:00-15:30 del 1-4

Sedan följer ” Heart catch pretty cure – Fashion show in Paris”  film på 70 min 16:00 – 17:30

Sön 9 okt- nytt och kritikerrosat

SVERIGEPREMIÄRER:

”Kaiji – Ultimate survivor”  13 – 15:30 del 1-4 – den verkar riktigt bra.

”Summer wars” film på 110 minuter. 16:00 – 17:30

Här läser ni mer om dessa!

Biljetter hittar ni här

Visst låter allt roligt!!

Givetvis kommer recensioner från oss här på bloggen alltefter festivalens gång!

Vi syns!

/ Jennie

Animevolution – Dag 3

Vi fortsätter att gräva ned oss i animehistoria. Denna dag fick vi uppleva anime från 1934 till 1936. Allt som allt 16 stycken varierande animes som drog till sig mycket skratt och ett och annat höjt ögonbryn.

Verkar som om många som befann sig på Klarabiografen idag hade missförstått detta med Animevolution. Många av de som kom med barn trodde väl att de skulle få se Sailor Moon eller någon annan mer populär manga. Så det var föga förvånande att många försvann under visningens gång. Men jag vill påminna dessa personer att inte missa nästa veckas föreställningar! Mer barnvänligt och definitivt något ni inte vill missa.

Idag var det mesta vi såg förknippat med japanska seder, folksagor och historia så om man inte redan har en någorlunda klar bild av dessa – då kan det ha varit svårt att förstå. Men vissa saker var så bisarra att man inte kunde göra något annat än att skratta.

Personligen fann jag att den historiska kopplingen var det som intresserade mig mest. När man ser på anime från denna epok så är det flera saker man måste ha i åtanke – såsom hur världen såg ut på den tiden, hur samhället var. Om man vet detta, då är det lättare att förstå det man ser. Eftersom jag älskar historia så var det för mig otroligt intressant. Det blev möjligt att få en mer intim bild av hur Japan var på 30-talet.

Men vissa av filmerna var väldigt korta eller för snabba. Larry Greenberg förklarade att detta berodde på att det har inte varit lätt att restaurera filmerna. Vissa har varit i så dålig skick och man har räddat det man har kunnat. Dessutom har man anpassat dem till den hastighet som används på biograferna nu för tiden. Men det var inte svårt att hänga med.

Det var i sin helhet en väldigt intressant och lärorik visning. Jag är otroligt ledsen att jag blev tvungen att missa resten. Är väldigt nyfiken på hur animen såg ut på 50-talet. Jenny får berätta mer om det när hon nu delar med sig om vad som hände på den fjärde dagen.

Vid pennan,

Julyssa

Bibliotek Film & Musik

På andra våningen alldeles intill Serieteket hittar du ett av Stockholms smultronställen, Bibliotek Film & Musik. Det är ett bra alternativ för alla oss cineaster som vill se kvalitetsfilm utan att behöva trängas i videobutikerna bland överprisade produkter.

Här finns klassikerna som Citizen Kane, Metropolis och Casablanca men även nyutkomna favoriter som Black Swan. Dessutom finns även ett begränsat utbud av dokumentärfilm. Man får låna upptill 5 filmer i max en vecka, överskrider man lånetiden kan det bli rejäla kostnader. Som stammis lär man sig att det finns en del populära titlar som man bokstavligen måste jaga efter. Det handlar om att vara där rätt dag och rätt tid för att ha en chans. Ett exempel är Stanley Kubricks tolkning av Lolita som enligt rykten ska finnas på hyllan men som det inte finns några spår av varje tillfälle jag besöker biblioteket. Jag vandrar gång på gång hem något besviken men med tre andra titlar att mysa med i soffan en söndagskväll. Gärna också med en påse popcorn.

INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN 2011-09-22 Jonathan Franzen

Den amerikanska författaren Jonathan Franzen i samtal med vännen Daniel Sandström, chefsredaktör på Sydsvenskan.

Teckningen föreställer Franzen när han med basröst citerar en reklamfilm för en ny Ford: ’Americans will NEVER accept limits of any kind’.

Någon har sagt om Stig Claessons romaner att de är bäst när det inte händer så mycket. Jonathan Franzen har en liknande tanke om sin egen storsäljare, Freedom: ”Very little happens in the book, to be honest. I’m not sure I would read a book like this.”

Självklart skrattar Författarscenspubliken hjärtligt och förväntansfullt, för vi vet ju, för nu ska vi äntligen få höra honom berätta. Väntan har varit lång, särskilt för alla oss med fel starttid på biljetten. Festligt, folkligt och fullsatt är det hur som helst. Ska vi nu få höra några personliga vinklar om hans Sverigeband, eller ska vi få några ledtrådar till hur titeln ska tolkas?

Inledningsvis kommer förväntningarna på skam. Trots Daniel Sandströms tålmodiga lirkande verkar det inte finnas mycket mer än några udda skrönor att återge om emigranterna i släkten. Banden är brutna och någon svenska har aldrig talats i det franzenska barndomshemmet. Enda tributen till ursprunget visar sig vara en julaftonssnaps. Men titeln då? Hur ska vi tolka den? Vad menar Franzen med FRIHET?

”The thing I really hate talking about is Grand Themes” säger han och skruvar på sig. “But, I have noone but myself to blame. I was ashamed to say it before it was out: ‘Do you have a title?’, ‘Eh … Yes …’”

Ledtrådarna till frihetsbegreppet ska åtminstone inte sökas i det politiska, rösträtten, etc. Detta är klassiska, europeiska uppfattningar om vad frihet innebär. I USA är det annorlunda, där är friheten en personlig resa. Man befriar sig genom att flytta till en ny plats och bli någon annan, precis som romanens huvudperson Patty Berglund har gjort. Även om Franzen själv upplever sig som mer europé än amerikan i många bemärkelser är det inte så när det gäller friheten. ”It’s MY own liberation, challenging myself to live up to this almost unspeakable title.”

Franzen vill alltid utmana sig själv när han skriver en bok. Utmaningen för honom är att skriva en bok som är en härlig läsupplevelse. Det finns många Tolstojreferenser i böckerna och trots att den ödmjuke Franzen inte vill jämföra sig med sin förebild på något sätt, så har de samma ideal. ”I want you to ENJOY the book. I’m a love guy!”.

Franzen säger att han vill skriva öppna böcker, som inte kräver någon speciell utbildning och erfarenhet. Det blir riktigt gripande när han förklarar varför. Han vill skriva böcker som hans föräldrar kanske hade kunnat ha förmågan att läsa och uppskatta, trots att de inte var några läsare. På väg ifrån Kulturhuset senare på kvällen hör jag flera som känner igen just den reflektionen från sina egna liv, ”Det hade varit kul om mina föräldrar hade haft förmågan att läsa och verkligen uppskatta det som jag skriver/gör/är.”.

Är det något som Jonathan Franzen avskyr så är det avant garde-författare som sätter sig på höga hästar och ser ner på sina läsare. Franzen vill hellre vara vän med sina läsare, och det är därför han ibland talar om ”a community based notion of readers.” Alltså, community i bemärkelsen besläktade själar, inte i bemärkelsen Facebook-communities … Det överstimulerade (sociala-) medielandskapet av idag ger han inte mycket för.

Han säger sig vara stolt över att han inte kan skriva utifrån en skrivplan, utan att han måste arbeta sig fram till resultatet genom att just skriva. Freedom tog sju år av förberedelser innan han hade tillräckligt intressanta karaktärer som kunde spelas ut mot varandra för att berätta en bra historia. Just användandet påhittade karaktärer till att ge röst åt olika sidor hos författaren ser Franzen som den viktigaste egenskapen hos skönlitteraturen. Hittepået fungerar som en katalysator i en reaktion mellan författare och läsare. Eftersom vi läsare vet att allt i romaner är fiktivt, har vi märkligt nog blivit mycket mer engagerade än vad vi var på den tiden då alla böcker låtsades vara någons biografi som författaren på mystiska vägar fått tillgång till. När romanen släppte taget om den fejkrealismen kunde författaren hälla i sina drömmar och tankar i den utan hämningar, och läsaren kunde möta drömmarna utan att behöva tänka på om de var verklighetstrogna eller inte: ”The fig leaf of fiction is so important.”

”Three cheers for invention! It’s liberating both on the writers’ side and on the readers’.”, säger Franzen och fortsätter tala om fiktionalitetens betydelse. Det är förstås nyckeln till varför han är så uppskattad. Han har bidragit till att uppgradera vanligt, hederligt skönlitterärt berättande, vilket folk törstar efter förra seklets läsarfrånvända postmodernistiska navelskådande. Hans egen terapeut slog huvudet på spiken: ”I’m a reader. I need something to read!”

Efter jublande applåder och utdelande av svenska gåvor (snapsglas) vidtar en kort frågestund, som Franzen flera gånger har hänvisat till. Jag tror att han uppriktigt menar att det är viktigt för honom att inte svika sina fans, trots den sena timmen och en knorrande mage. Så det blir både frågestund och boksignering.

Den mest minnevärda publikfrågan var ordrik, invecklad och behandlade fiktionaliteten i Joyces Odysseus. Ja, frågan i sig har vi alla glömt, men tystnaden efteråt och Franzens bekymmersrynkade panna ledde fram till det oförglömliga. Där har hon suttit, den späda frågeställaren, och klurat på sin intrikata fråga, hon har lyckats få miken och hon har vågat formulera den, kanske i ett utfall av ”five-minutes-of-fame-jävlaranamma”, men så – när hon av hans tvekan inser att frågan eventuellt var obekväm, kanske omöjlig eller rent av obegriplig – kommer från hjärtat ett halvkvävt och mycket hastigt ”I take it back!”

Jonathan Franzen har kärleksfulla fans, och han förtjänar varenda en av dem.

/Aya Stehager

ANIMEVOLUTION DAG 1 OCH DAG 2

        

 Larry

Ni måste förstå att mest troligen så är detta en once in a lifetime- chans.

Dessa kortfilmer går knappt att finna någonstans – inte att köpa eller hyra och nästan ingen av dem är visade i Europa  – någonsin. Filmerna är på japanska med engelsk text men det är inte alls svårt att hänga med.

Har ni haft oturen att missa de två första dagarna kan jag glädja er med att för endast 60kr/dag har ni fortfarande chans att gå idag lördag 24 sept och i morgon söndag 25 sept innan det på Kulturhuset fortsätter 1-2 okt och 8-9 okt. HÄR hittar ni mer info.

Larry Greenberg * se bild* som öppnar varje föreställning med att berätta om festivalen och dagens filmer kommer hjälpa er att komma ikapp. Så för i all världen: GÅ!!!!

OBS: Larry talar amerikanska, men han är heller inte svår att förstå och man törs absolut fråga honom igen om man inte hängde med första svängen. Man kan ta det i pausen om man inte vill skrika ut sin fråga över hela salongen.

Vad är det då för fantastiskt ni missar??

Animevolution är ett ihop drag av orden anime och evolution – utveckling.

Festivalens 4 första dagar är en resa från sagoberättarna Kamishibais till dagens teknologiska stil.

Dag 1

I torsdag så stod först jättegullig och trevlig personal från japanska ambassaden som hade ett bord där man fick plocka ihop vilka tidningar man ville ha med om olika ämnen rörande Japan och ett Picachu-ritblock med klistermärken längst bak. Jag tog ett ex av varje och dottern fick en blå Picachu bok och jag – den glatt pokemon-gillande mamman tog en rosa! Det var fortfarande 15 minuter kvar till insläpp så nu passade jag på att kika på Cocongs utställning –  mycket intressant måste jag säga. Ska ta mig upp på taket någon dag att se den skalenliga modellen som sägs ligga där. Jag fantiserar om att kunna kliva in i den – häng med här på bloggen så lovar jag bild på det hela!

Så var det dags att bänka sig. Jag som är van att sitta längst fram typ inne i duken tyckte först det kändes som om jag satt bland takkronorna och gluttade ner då min hänvisade plats var på näst sista raden högst upp (rad 5). Fast salongen är i perfekt proportion så det går inte att få dåliga platser på Klara och jag tror bestämt att det faktiskt var lite varmare däruppe. I och för sig behöll jag jackan på hela tiden men jag frös aldrig om näsan, så där har ni min termometer.  När dörrarna stängdes var det utlottning – WOHOO och Grattis till vinnarna – och så en kort filmvisning från en riktig Kamishibai! Riktigt coolt. När vi åker till Japan kommer vi garanterat leta reda på en för att få se live – de finns fortfarande på sina håll. TIPS till er lyckostar som vet när ni ska dit!

Så går del 1 igång. Utvalda kortfilmer från 1928-1931. För de av er som sett de tidiga alstren av Disneys svartvita kommer känna igen er. Trots att det inte förekom något samarbete länderna emellan är stilarna väldigt lika varandra, humorn också. En populär sång som återkommer i vissa av filmerna är dock  ”Singing in the rain” vilken jag glatt nickade med i takt till – även om det gick rätt snabbt.

En populär karaktär som kommer åter är Momotaro – pojken som föddes fram ut en gigantisk persika och blev folkhjälte. Ni kan läsa mer om honom HÄR. Jag tyckte det var extra kul då en av mina favoritsånger på japanska är denna om persikojuice (nej, jag kan inte språket ännu). I en del av filmerna förekommer det sång, i andra enbart en berättarröst och HEPP – mitt i allt så var det en lite längre berättelse som faktiskt börjar med riktigt film där den tecknade delen står för en drömsekvens! Tyvärr var jag tvungen gå när pausen kom och missade introduktionen om Ganime och festivalens första ganime-film!

Ganime – ”bildkonstverks-anime” -  är en ny genre så man får ha ett öppet hjärta för dessa filmer då de verkligen ligger i utvecklingsstadiet , ni kan läsa mer HÄR under rubriken: Ganime –  experimentell anime. Torsdagens film ”Tori no Uta” var enligt vittnen väldigt gripande och vacker. Den handlade om en ung pojke som jagar en undflyende mystisk flicka och hennes fågel och filmen genomsyras av de 7 färgerna: rött, orange, gult, blått, indigo, lila och grönt.

Dag 2

Idag blev mer stressigt så jag vet inte om det stod några gulliga ambassadörer där men Kulturhusets egen gulliga personal var på plats Stressen resulterade i att vi käkade middag på tunnelbananen in, hällde i oss kaffet sträckan mellan Pressbyrån T-centralen och just utanför Klara-bion och sedan tillbringade vi första 40 minuterna med att försöka äta munkar i mörkret som vi skulle haft till kaffet, jag behövde den sockerkicken. Och tar ni med godis och dylikt TA MED SKRÄPET UT!!! Idag hade jag fästmannen med mig och vi satt närmre duken denna gång, rad 3 istället för 5. Tyvärr var det mindre med folk idag vilket förvånade mig. Finns det så få film/anime-fantaster i Stockholm? Borde inte alla som går på filmatiserings-inriktade linjer vara här? Idag var det i alla fall utlottning med och jag vann den sista påsen, HURRA!! Tokfin necessär som jag använde på en gång. Larry öppnade upp med introduktion om vad vi skulle få se – lite kortare idag och ganska omgående släcktes lamporna.

Till min förtjusning började även denna visning med ett spännande avsnitt ur en Kamishibai! Sedan gick dagens kollektion som gällde år 1931-1933 igång. Min teori om värmen verkar stämma – filten kom nämligen fram. Vi vet ju alla att värme stiger så…

Även om vi såg fler filmer idag så kändes det inte av – kanske för att filmerna nu börjat ligga närmre varandra i tempo och stil vilket bildade ett bättre flöde. Gårdagens kollektion kändes stundvis knyckig för att det gick fort mellan kortfilmerna och stilarna varierades från nästan streckgubbe på enkel bakgrund till mer runda former och detaljerat. Nu kunde man även börja se skillnad rent tekniskt mellan filmerna vilket var intressant och spännande. Sedan var det paus och vi passade på att gå ur salongen och sträcka på benen – till skillnad från killen som satt bakom mig som sträckte ut och hade sina fötter på mitt nackstöd vilket jag upptäckte när vi kom tillbaka. Fast just när jag tänkte nypa han i tån så jag kunde sätta mig stötte hans kompis till han.

Så var det dags för dagens ganime ”Seikshoku Elegy” . Nu blir jag en aning kluven för jag tyckte inte beskrivningen av fimen motsvarade det vi fick se även om den följde ganimefilmatiseringen. Så här står det på hemsidan:

Ichiro, en ung animatör, bor ihop med sin tjej Sachiko i 1970-talets Tokyo. De har svårt att få tillvaron att gå ihop, och deras enda hopp är den kärlek de känner för varandra.

För det första stod endast HON för hoppet, man ser ingenstans att det är på 70-talet – bara att de säger det och om nån tycker att man skulle sett det på hans frippa kontrar jag att han såg mer ut som en polerad Wolverine (X-men karaktären) än 70-talspolisonger. Filmen var inte dålig och visst förstod jag hur man kunde se den romantiska aspekten fast jag tyckte mest att Ichiro framstod som otroligt omogen och att Sachiko var mer som en måne i omlopp omkring han.

Se den om ni får chans- det är en intressant film. De borde bara ändra informationen om den.

Så people – summan av inlägget är:

• HÄR köper ni biljetterna över nät om ni inte gör det på plats – tveka INTE om ni bor i Stockholm och har chans att gå.

•  Det är varmare i salongen ju längre bak ni sitter. Att det är kyligt är INTE Kulturhusets fel – utan de som äger fastigheten vägrar höja temperaturen. Jag tycker vi besökare ska ta och maila in till dem om detta så de förstår att det inte är personalen som fryser lätt utan ALLA fryser. Vem vill se på film i skoteroverall?

• Ha öppna sinnen för ganimefilmerna.

• Och just ja – öronproppar om ni är ljudkänsliga. Vissa av sångerskorna i kortfilmerna uppnår nästan så ljusa toner att de kan diska ur glas med dem! I alla fall intog mina öron samma läge som flygplansvingar i ett spontant försök att skona hörselgångarna.

• LÄMNA INGET SKRÄP I SALONGEN!

• Och inga fötter på nackstöden tack.

Vi syns

Jennie

Bilder: Kulturhuset & The Japan Times

Studions invigningsfest: mer högstadiedisco än klubb

Kulturhuset skulle försöka imponera och locka en ung och hipp publik genom att starta en sprillans ny klubb- och konsertscen. Men premiären väckte väldigt blandade känslor, med bland annat hård kritik från den yngre generationen som besökte Studion i lördags kväll.

Li Stanley & Sally Kahn bjuder in

 I ungdomshänget Lavas tidigare lokaler har Kulturhuset satsat på stort och byggt en tvåvånings nattklubb. I samband med Kulturhustakets ”tack-och-adjö” för säsongen var denna tillställning väldigt passande för alla danssugna kulturmänniskor. Grundidén med premiären lät lovande: ”Höstens sex klubbar slåss om dansgolvet och det bjuds på breakbeats, electro, fidget, indie, r&b, hiphop, dubstep m.m. Dessutom spelar Vulkano (Cissi, Rebecka och Lisa från Those Dancing Days) live och Frida Vega Salomonsson vjar.”

Med höga förväntningar klev jag in i lokalen runt elvasnåret. Bakom dj-båset stod Sophie Linder och Peter Andersson från Club Distortion, den lite ”hårdare” klubben som gästar Studion i höst. Det bjöds på growl och dubbelpedals-metal i drygt en halvtimma. Stämningen i det alltför upplysta rummet tyckte jag var en aning stel. Väktare fanns på precis vartenda hörn av stället. Den hårda musiken kanske inte var det bästa valet för en klubbpremiär. De som inte lyckats hitta en trygg sittplats stod i små flockar, med ett ständigt sneglande öga riktat mot entrén, för att kontrollera varenda ny människa som kom in genom dörren. Den så kallade klubben kändes mer som en stel högstadiefest där ingen riktigt vet vad de ska ta sig till. Men hoppet om en bättre kväll fanns kvar inom mig, Studion har ändå väldigt bra förutsättningar för att skapa en intressant klubbscen: centralt läge, rymlig lokal med bra akustik och en stor mängd klubbsugna Kulturhusetbesökare.

En dryg halvtimma senare var det dags för det första bandet, Vulkano, att komma upp på scenen. Ett gäng MGMT-liknande indiansminkade tjejer dök upp och bjöd på något dansvänligt jag skulle vilja kalla djungeltrummspop. Stämningen lättade: melodierna var energiska och bandmedlemmarna visste vad de gjorde. Det gillade publiken.

Jag bestämde mig för att gå ut och ta lite frisk luft. Det hade bildats en liten kö vid utgången. Jag ställde mig bredvid en tjej som suckade högt: ”Det här är kön för att gå ut och röka. Jag kommer aldrig tillbaks hit.” Överraskad frågade jag vakten och fick bekräftat att det var ”fullt” ute i rökrutan. Några minuter senare släpptes vi ut i det fria. Tre personer stod i den femtonkvadratiga rökrutan. Det var alltså vad vakten kallade fullt. Och utanför rökrutan fick man absolut inte stå. Inte ens om man inte rökte. Väktare sprang runt och fick det att verka som att det är kaos inne på klubben, fastän det är var så lugnt som det bara kunde bli. Allt var så överdrivet uppstyrt att jag fick ont i magen. Och det verkade inte som att jag var den enda med den uppfattningen: irritationen blev större och större hos de yngre besökarna. Fler och fler gick, medan den långa kön utanför Studion fylldes av ännu fler förväntansfulla och nyfikna besökare.

Inifrån hördes tung bas och dansant klubbmusik. Det var normkritiska Freshest som stod bakom dj-båset och jag kunde direkt märka att klockan snart slog ett, vilket ofta betyder att klubbesökarna har fått i sig en eller annan alkoholhaltig dryck. Men det var fortfarande glest på dansgolvet och folk stod mest vid baren och minglade som på en vernissage. Dock verkade de få modiga som kastat upp sig på dansgolvet släppa loss och ha riktigt kul. Freshest levererade grym dansmusik och vem som helst skulle kunnat förstå att det var många som ville men inte vågade dansa. Den fortfarande alldeles för upplysta lokalen och den otroligt långa kön till baren verkade göra att folk valde att hänga kvar där de stod, alltså vid baren.

Det var inte musiken eller artisterna det var fel på, tvärtom. Det var de som lyckades få Studion att verka bra på utsidan. Men när jag väl hade kommit in var besvikelsen stor. En alldeles för uppstyrd kväll blir oftast inte en bra kväll. Att väktare finns överallt kanske är bra för säkerheten, men inte för stämningen. Men vi får inte glömma att Studion finansieras kommunalt, inte privat, vilket säkert har stor betydelse för hur olika regler ser ut.

När jag gick härifrån kunde jag bara göra en sak: hoppas på att det bara var premiären som hade svårt att komma igång och ge Studion en ny chans nästa lördag, då Klubb Bermuda har bokat helkväll.

/Emilie

Eldflugornas grav. Regisserad av Isao Takahata, baserad på en roman av Akiyuki Nosaka

Jag visste inte så mycket om denna film innan. Bara att den var skapad på Studio Ghibli och att det handlade om 2 syskon som dör under andra världskriget.

Hela familjen följde med och vi tillbringade först en halvtimme nere på Plattans fik med en kopp kaffe och biskvi samt pärondricka och chokladboll. Efter det strosade vi in på Serieteket och slog ihjäl 40 välbefinnande minuter med att läsa manga. En halvtimme innan man fick komma in ställde vi oss vid insläppet – platserna är ju onumrerade – och medan jag skickade familjen att titta och sedan avlägga åsiktsrapport om utställningen Cocong som är på Ekoteket, just vid Klara-bion, stod jag skamlöst längst fram och smuttade uppskattat på det kaffe som bjöds för att visningen blev en aning försenad .

Pluspoäng för för kaffet – dottern blev erbjuden mjölk – Gilla.

Väl på plats i salongen öppnades medhavande kakpaket – för att det inte skulle prasslas under filmen och fram åkte – tadaa: en filt till dottern! (jag hade dock 2 till ifall att). Dotterns filt behövdes av 2 skäl. Ni kommer läsa vilka och för er som läst mitt inslag om Warren Ellis kan nog räkna ut ett av dem .

Så gick filmen igång.

Omgående slår den mörka tonen an då vi utan omsvep får veta av huvudkaraktären Seita själv, att natten han dog var den 21 september. Efter det rör sig filmen bakåt i tiden men inte så långt att vi får se deras vardagsliv innan kriget utan bara så långt tillbaka att man förstår att familjen, kriget till trots, levt i rätt bra välstånd. Mest ensam med deras mamma då pappan är officer i flottan och utkallad. Vi hoppar till en tidpunkt då ännu en bombräd görs mot hans hemstad Kobe. Mamman går i förväg till ett av skyddsrummen – som blir träffat och hon skadas oerhört svårt och överlever inte länge efter.

Nu börjar kampen för den 14-årige Seita att överleva – och ta hand om sin lillasyster Setsuko – jag skulle gissa att hon är runt 4 år. De får flytta till sin faster men hon är en passivt aggressiv kvinna som blev hjärtligt illa omtyckt av hela min familj och säkerligen hela salongen då hon utnyttjar de båda barnens utsatthet att vara utan föräldrar och vänder deras hemska situation mot dem. Seita försöker kontakta deras pappa men får inget svar. Situationen hos fastern blir ohållbar och barnen bestämmer sig för att flytta. Nu följer en ganska ljus tid men bristen på mat och omtanken och kärlek från någon vuxen börjar ta ut sin rätt och mörkret kommer närmre. Setsuko som är yngst tål sämst den dåliga kosten och börjar gå mot svår undernäring.

Hela filmen igenom har jag hållt en distans till det jag såg, men när han sitter där ensam och tar på sig begravningsceremonin för sin lillasyster – och dessutom kremera henne – då börjar jag gråta över det tunga ansvar han tog på sig. Att han ändå levde vidare ett tag efteråt… men hur såg det livet ut, innan han själv dog? Letade han sin pappa? Sina släktingar i Tokyo? Slogs han med andra föräldralösa om maten på gatorna eller var dom ett gäng? Varför satt han på stationen – väntade han på att få se ett bekant ansikte?

Filmen som är 88 minuter lång kändes mer som max 30. Filmen är ambivalent. Bildspelen känns storslagna och enkla, situationerna är basic men komplexa, syskonen pratar inte så mycket med varandra och ändå säger de massor med sina kroppsspråk, miner och gemensamma skratt och tårar och historien känns komprimerad men det är i positiv bemärkelse. Vi skrattar faktiskt också emellanåt – den är inte ett idel jämmer och elände. Regissören Isao skildrar det hela med utmärkt balans mellan det ljusa lätta och tunga mörka i tillvaron de lever i och han rör sig ledigt mellan ”nutid” och dåtid och det är inte svårt att hänga med vilket som är vad.

Den lämnar så otroligt mycket utrymme för egna funderingar och fantasier.

Det här är en film jag inte kommer se igen – inte för att den är dålig utan för att den sätter sig redan efter första gången. Den har blivit jämförd med Schindlers list – jag kan förstå varför. Den har jag heller inte sett en gång till och den bär jag ännu med mig.

Filten, den användes dels till att hålla värmen men också för dottern att gömma sig i när det blev läskigt under bombanfallen. Är det en film för barn? Ja, stora barn – den är från 11 år. Jag blev lite förvånad att våran dotter var det enda barnet där, som jag såg i alla fall. Däremot skulle jag inte rekommendera att låta barn under 13 år se den ensam. Det är nog skönt att ha en vuxen famn att krypa in i när man ser en film som får en att känna hur stor och djup ensamheten och längtan efter mamma och pappa kan vara.

Om ni inte sett denna film – se den.

Jag rekommenderar en dos lättsamhet efteråt – inte för att smita det svåra utan för att ge det tid att landa. Vi stack hem och såg Beppes Gonattstund

Filmen finns kvar hos oss än och kommer nog stanna ett tag och det är helt ok.

Ni kan läsa lite mer om författaren och filmen: HÄR

Vi syns!

Jennie